Recension: Seeking Asylum - 1979

Seeking Asylum

Regi: Marco Ferreri

1979

Komedi/Drama

Roberto (Roberto Benigni) har ett nytt jobb som förskollärare där han verkligen få leva ut sina drömmar om att förbli ett barn för alltid. Hans okonventionella metoder är redan från början en betydande del av hans personlighet och det dröjer inte länge förrän han tar med en åsna till skola. Livet är sång och musik och en massa upptåg och han lever verkligen som han lär. Men bakom fasade lurar något, polisen kommer en dag och ställer frågor om hans radikala förflutna och när han får veta att mamman till ett av barnen i klassen, väntar hans barn blir han livrädd.

Det här är den typ av film som tar ett stycke ur verkligheten och berättar den, utan att för den delen poängtera någon speciell början eller något speciellt slut på historien. Det är helt enkelt en betraktelse av vad som händer i livet hos dem som filmen handlar om. Det är också en film där skådespeleriet är ovanligt viktigt eftersom det är i dessa värden mycket av behållningen ligger.

                                               

Roberto Benigni är mycket underhållande att se på och han har en väldigt stor karisma. Vad han egentligen håller på med eller vad hans galna upptåg egentligen har för betydelse är, enligt mitt sätt att se det, mindre viktigt. Visst skulle man kunna ägna sig åt att analysera subtila betydelser i historien, om den finns gömda politiska budskap etc. men jag finner det inte nödvändigt att göra det. Att låta diskbänksrealismen göra sitt jobb på egen hand räcker alldeles utmärkt.

Fast det är klart, i och med att man överhuvudtaget blandar in någon form av ifrågasättande av Robertos radikala förflutna så måste det ju vara av vikt för tanken bakom filmen. Kanske vill Ferreri belysa ett politiskt ställningstagande eller så vill han bara betona att de barnsliga instinkterna inte nödvändigtvis behöver förtryckas bara för att man blir fysiskt äldre. Man är väl inte äldre än man känner sig, brukar jag säga.

Visuellt sett är det en mycket vacker film med fantastiska miljöer som trots detta fortfarande är realistiska. Skickligt genomförd mise-en-scène som fungerar i symbios med både skådespeleriet och handlingen skulle man kunna säga. Dragspelet som är en, om inte ständigt så åtminstone frekvent, följeslagare till vår huvudperson är ytterliggare ett sätt för honom att distansera sig från verkligheten, eller åtminstone från den verklighet vuxenvärlden försöker påtvinga honom.

Det finns också några skruvade karaktärer inbakande i historien och om det inte redan vore ställt bortom allt tvivel vilken inverkan dialogen har, skulle jag ta upp det här. Men det säger nästan sig själv att en film av den här typen, utan början och utan slut, där skådespeleriet står i ständigt fokus, är beroende av en välskriven och vass i dialog. Inte för att den alltid är satirisk eller drar åt någon särskilt håll, förutom det uppsluppna, egentligen. Den är bara knivskarp och en av sakerna som är mest fascinerande med filmen.