Recension: River Queen - 2005

River Queen

Regi: Vincent Ward

2005

Drama/Action/Krig

Britterna ockuperar Nya Zeeland. Vid den yttersta utposten mot vildmarken lever Sarah O’Brien (Samantha Morton) och hennes familj och trots att hennes far (Stephen Rea) ingår i de brittiska styrkorna förälskar hon sig i en ung maorier – Tommy. Efter en enda natt tillsammans med honom blir hon gravid, Tommy dör, men hon är fast besluten att föda hans son som hon sedan uppfostrar enligt bästa förmåga. De lever idylliskt i sju år men sedan händer något. Boy, som pojken heter, blir kidnappad av sin egen farfar efter att britterna röjt helig mark, allt enligt order. Sarahs kamp för att återfinna sonen är outtröttlig och längs floden lär hon sig känna igen krigets fasor från båda sidor. Hon finner äntligen sin son, men han har nu blivit uppfostrad som maorikrigare och är fylld av hat…

Dvd-omslaget pryds av en bild på en skäggig Kiefer Sutherland som spelar menige Doyle, en roll som han faktiskt gör ganska bra. Hans irländska accent är fullt trovärdig och överlag är jag imponerad av honom. Att han återfinns på omslaget har dock troligare att göra med att han är ett av de mest kända namnen och inte att han på något sätt har en betydande roll. Inte heller Stephen Rea, vars namn också pryder omslaget är särskilt betydande för filmens helhet, men de scenerna han medverkar i är naturligtvis stabila.

                                  

Nä, huvudrollen innehas av Samantha Morton, ur vilkens ögon filmen berättas ur. Stora roller innehas också av Nya Zeeländarna Cliff Curtis och Temuera Morrison (som i alla fall jag lärde mig att älska i Lee Tamahoris: Once were Warriors). Det finns inget att klaga på inom detta område, inte heller går det att gnälla på de mycket trovärdiga gestaltningarna av folket runt omkring, allt från de mindre birollerna till statisterna. Kostymmässigt är filmen suverän och den här ju också vunnit New Zeeland Screen Award, i just detta avseende!

Detta innebär att vi får ta del av en mycket trovärdigt berättad historia, där grymheter hör till vardagen och de magnifika naturbilderna känns äkta. Det är ett mycket vackert foto och framförallt den överskådande bilden, där floden ringlar sig fram som en orm genom landskapet, etsar sig gärna fast på näthinnan. Skönheten och odjuret kan man säga, för krigets fasor gör sig också påminda i idyllen. Britterna som ska trycka tillbaka vildarna och ge plats för fler nybyggare, och maorierna, som vill försvara sitt land och kämpar mot allt vad de kan.

Inte för att detta är en utpräglad krigsfilm på något sätt, för det är det absolut inte, men jag vill inte påstå att det tas ställning, varken för eller emot, någon av de två fiendesidorna. Snarare utmålas själva krigets fasansfullheter. Detta tycker jag är en bra lösning, framförallt då filmen berättas utifrån den berättelse filmens huvudperson ser. Hennes mål är inte att utkämpa eller vinna ett krig, hennes ambition är en helt annan, att få återförenas med sin son och detta är kanske filmens viktigaste budskap. Acceptans för olika synsätt och kulturer så länge kärleken lever. Konsten att leva i harmoni helt enkelt.

Det är inte svårt att se paralleller till allehanda indianfilmer där den vite mannen antingen tillfångatagits av indianerna eller adopterats som en i stammen. Filmer som A Man Called Horse, Little Big Man, Soldier Blue och Dances With Wolves ploppar upp i skallen. Det handlar om var man ska lägga sina lojaliteter, vän kan plötsligt bli fiende och fienden plötsligt den beskyddande tillflyktsort man såväl behöver vid tillfället. Lägger man sin lojalitet hos sitt ursprung eller där man är uppvuxen? Kanske är det så att man faktiskt har möjligheten att, utifrån ett så kallat objektivt synsätt, göra de intellektuella bedömningar som krävs för att avgöra rätt eller fel i en specifik kontext?

Hur det än är med den saken så är det här framförallt en film om integritet, om att välja sin egen väg och stå för den i alla lägen. Att utnyttja situationen till sin egen fördel och att inte vara rädd för att offra både liv och lem för de man håller kära. Kanske kan man också lära sig när det är dags att ge upp och det är kanske detta som är den största vinsten, att förstå när man inte längre kan vinna?

En rörande film!