The Incident aka Asylum Blackout - 2011 - komplext och oförutsägbart,

The Incident

Aka: Asylum Blackout

Regi: Alexandre Courès

2011

Horror

Året är 1989, på fritiden spelar George, Max och Ricky i ett rock band. För att finansiera sitt intresse jobbar de i köket på ett mentalsjukhus. De lagar maten och utfodrar farliga internerna. En gång råkar ett åskoväder orsaka strömavbrott, vilket i sin tur innebär att allt slutar att fungera inne på anstalten. Inga dörrar går längre att öppna och mörkret infinner sig snart inne i byggnaden. Eftersom större delen av vaktstyrkan befinner sig i andra delen av byggnaden tvingas kockarna att hjälpa till för att återföra internerna till sina celler. Ett tämligen enkelt uppdrag kan tyckas men något går fel. En av patienterna – Harry Green, ser till att de andra spottar ut alla piller som de borde ha tagit. Kaos råder och våldet eskalerar till oanade proportioner.

Jag läser på baksidan att filmen orsakat svimningsanfall när det biovisades i Kanada. Detta ska tydligen bero på en specifik sekvens i filmen. Jag börjar titta och undrar när det ska komma att bli så otäckt att vi kan börja tala om svimningsanfall. Jag är ju själv tämligen luttrad och räknar inte med att bli påverkad men med sådana uttalanden blir man trots allt lite nyfiken på om man kan identifiera den specifika sekvensen i alla fall. Först tror jag att det handlar om starka överdrifter eftersom filmen går ut ganska snällt. Det dröjer ett tag innan vi får se några som helst våldsamma tendenser från de intagna. Ännu längre dröjer det förstås innan strömavbrottet tar sin början. Jag har inte klockat några exakta tider men jag gissar att första halvan av filmen går åt till karaktärsutveckling. Det är väl i sig inget ovanligt, men jag är ute efter en skräckthriller och då brukar det kunna gå lite fortare.

När så strömavbrottet är ett faktum blir det mörkt, alldeles för mörkt för min smak. Jag är inte dummare än att jag begriper att det är ett sätt för filmskaparna att skrämmas. Vi är väl naturligt rädda av vad som kan finnas i mörkret, inte nödvändigtvis det vi ser finns där. Det är alltså lite svårt för mig att se vad det är som händer. Jag har svårt för att identifiera karaktärerna, både de intagna och kockarna, vilket tyvärr innebär att jag inte kan lägga ihop två och två med de symptom och personligheter man tidigare presenterat för oss. En miss tycker jag. Men jag måste erkänna att filmen efterhand blir allt mer spännande och i takt med att upproret eskalerar gör också spänningen det.

Efter att ha sett filmen tror jag att jag har lyckats identifiera svimningsscenen. Jag är inte säker men det finns ett par tre scener som jag tycker är lite värre än det andra som visas. Det är inte nödvändigtvis värre än vad man har sett i andra filmer men kanske är själva grundstämningen råare här. Det är väl också en handling som ligger närmare sanningen kanske. Man har väl en tendens att bli mer skrämd av sådant som ligger närmare verkligheten och visst ligger ett fängelseuppror, även om det skulle råka vara ett mentalsjukhus i det här fallet, närmare verkligheten än vad monstren i monsterfilmer gör!

Jag gillar avslutningshalvan bättre än öppningshalvan av filmen. Det är inte så konstigt eftersom saker och ting inte börjar röra på sig förrän efter ett tag. Men det som jag gillar allra mest är själva slutet på filmen. Nu tror ni förstås att det handlar om twist på twist eftersom jag har en fallenhet att gilla sådana slut på psykologiska thrillers, men riktigt så enkelt är det inte här. Det här slutet är mer komplext och oförutsägbart, dessutom är det obegripligt – på bästa sätt!

7/10