Knives of the Avenger – 1966 – vikingafilm, eller en förklädd western.

Jag har mången gång varit lyrisk över Mario Bava, eller hans filmer förstås. Men sanningen är den att fast jag äger en hel del av dem har jag trots allt många kvar att avnjuta. De flesta av de jag hittills har sett har hamnat inom skräcksfären, eller bra nära i alla fall. ABay of Blood, Baron Blood och Blood and Black Lace som jag alla har skrivit om innehåller ond bråd död, övernaturligheter och mycket blod. Fast det är klart Blood and Black Lace sneglar ju åt thillerhållet liksom RabidDogs. Planet of the Vampires får sägas vara Science Fiction och The Whipand the Body lutar åt erotik, rätt skruvad erotik men i alla fall. Det slår mig att jag faktiskt inte skrivit om Black Sabbath och Black Sunday, två filmer som jag verkligen avgudar! Nåja, det blir att göra något åt den saken inom en snar framtid!

Mitt i all denna spänning finns också den här filmen, Knives of the Avenger. Jag visste först inte vad jag skulle tro om den. Jag hade ingen anledning att tro att den inte skulle hålla hög klass, men jag visste inte riktigt i vilken genre jag skulle placera den. Är det en Barbarfilm? Peplum? Äventyr? Fantasy? Det var inte helt självklart och det är inte helt självklart efter att jag nu har sett den heller.

Det är inte så att den utspelar sig i ett fantasiland och den magi som finns är mycket sparsam, nästan försumbar. Visserligen är inte magi en nödvändighet för fantasygenren men det är ändå en ingrediens som trivs väldigt bra i den kontexten. Det finns inte ett spår efter någon mytologi och den utspelar sig ingalunda i en miljö där sådan borde brukas heller. Åtminstone inte grekisk/romersk sådan. Och barbargenren kan vi också lämna därhän, det finns visserligen scener och historia som skulle kunna passa in men filmen innehåller inga muskelknuttar och inte någon lättklädd kvinnlig fägring heller, i synnerhet inte av amazontyp.

Men vad är det då? Handlingen kretsar kring hämnd och åter hämnd men också om försoning och öde. Det är en synnerligen seriös film och det finns inte mycket av de kalkonvärden vi allt som oftast förknippar filmer som handlar om onda kungar och de som försöker att störta dem. Den här filmen går djupare. Det är ingen saga, det är riktiga människor det handlar om. Där är kanske skillnaden. Och så stilen förstås. Det är klart att det är överdrivet för dramaturgins skull men jag ser det här mer som en vikingafilm, eller en förklädd western. Det känns nämligen som att den har betydligt mer gemensamt med filmer som A Fistful of Dollars än Conan och Barbarian Queen. En lämplig referenspunkt vore kanske den isländska Korpen Flyger. Ja så är det. Korpen Flyger, fast som western..!

7/10

The Lone Ranger – 2013 – Av regissören till Pirates of the Caribbean

Regi: Gore Verbinski

Action/Western

Är man ett fan av Pirates of the Caribbean-filmerna med Johnny Depp är det här en film man säkerligen uppskattar. Att det är samma regissör gör naturligtvis också att stilen hålls någorlunda intakt. Det är samma typ av humor och det är samma typ av skådespeleri från Johnny Depps sida. Man kan förstås se detta som något positivt men jag har inte hjärta att göra det. För min del blir det mera som ytterligare en onödig uppföljare – fast med andra karaktärer.

I korthet går filmen ut på att indianen Tonto som spelas av Johnny Depp ska hämnas för oförrätter gjorda mot hans stam. För att göra en lång historia kort träffar han på en rättskaffens man som verkligen tror på rättvisan och lagen. De två slår följe och allt därefter är ett fartfyllt äventyr där Tontos vilja styr, ofta genom manipulation av den ensamme rangern – John Reid.

Den ensamme rangern spelas av Armie Hammer. Jag har ingen relation till honom och vad han har gjort tidigare men jag tycker han sköter sig bra. Det är inget skådespeleri som är mästerligt, inte av Hammer och inte av Depp, heller inte av Helena Bonham Carter som också medverkar. Det är stabilt men inte mycket mer än så.

Men filmens största fiende är dess klämkäckhet. Liksom i fallet med Pirates of the Caribbean vet man inte riktigt när man ska sluta. Man försöker krama ur det sista lilla ur skämten och gagsen innan man går vidare. Det blir för mycket och det blir ingen helhetshistoria av det. Det finns ingen poäng med filmen. Visst är det ett äventyr men det finns inget som knyter ihop det till något begripligt. Det är snyggt och storslaget men något går förlorat i processen, kanske är det filmens själ? Nej, jag är besviken!

5/10

Bilder: © Disney

Du kan köpa filmen här:

Kirk Douglas och Johnny Cash i västernfilmen GUNFIGHT - 1971

A Gunfight

Regi: Lemont Johnson

1971

Western

Will Tenneray (Kirk Douglas) är en gammal revolverman som slagit sig ner i en liten stad. Han njuter numera av livet och vill inte återvända till sitt gamla liv. Han får betalt för att gå på saloonen eftersom man menar att hans närvaro ökar de övrigas benägenhet att köpa sprit. Folk runt omkring känner sig helt enkelt trygga när han är i närheten; hans rykte är obefläckat. Men så kommer en annan ökänd revolverman – Abe Cross (Johnny Cash) till stan och allt är inte lika fridfullt längre. Det finns en rivalitet mellan den trots att de inte finns erkänna det för varandra (eller sig själva). Ingen av dem har särskilt stor lust att utmana och döda den andre men tillsammans kommer de på en plan för att tjäna pengar. De ska ta inträde till duellen och den som lever får ta med sig pengarna därifrån…

Till en början tycker jag egentligen att filmen är ganska trälig. Den utmanar mig inte och livet i en västernstad har väl beskrivits med mer värdighet än så här. Det är inte som en en gammal film med John Wayne och det är verkligen inte som i en gammal spaghettiwestern heller. Det är helt enkelt ganska tråkigt. Kirk Douglas imponerar inte utan bara går runt och ”är” tycker jag. Det är väl förvisso det han ska göra kanske men det griper inte tag i mig. Faktum är att när Johnny Cash dyker in i handlingen efter några minuter spelar han skjortan av Kirk Douglas! Åtminstone när det gäller karisma. Kanske spelar han inte utan bara är som han är, men det bryr jag mig inte om. Den mest karismatiske av de två är utan vidare Johnny Cash!

Båda två har de ett förflutet i bagaget. Ingen av dem vill utmana den andre och de verkar till och med bli ganska bra vänner under den tid de vistas i staden, och planerar tillsammans. Det är detta förflutna, som till mångt och mycket förblir dolt för oss tittare, som är mycket av filmens behållning. Man får liksom tränga in under skalet på dem och gissa sig till vad de egentligen känner inför situationen. Inget sägs rakt ut utan det blir till att läsa mellan raderna. Naturligtvis innebär detta att historien kommer att se helt annorlunda ut för dig än för mig. Man får själv dra sina egna slutsatser helt enkelt.

Kirk Douglas och Johnny Cash poserar framför kameran.

Jag gillar det men samtidigt så berättas filmen i en lite väl långsamt tempo. Den kommer liksom aldrig till skott [ursäkta ordvitsen]. Den maler och maler på men kommer inte någon vart. Jag fascineras av Johnny Cash och jag fascineras av det sätt som hans rollkaraktär är skriven. Tänk er själva, en hårdbarkad revolverman som skulle kunna utmana vem som helst som samtidigt är så ärlig att han aldrig skulle lura någon på pengar, inte i kortspel och inte vid hästaffärer och inte när det gäller ammunition heller. Det blir något av en paradox om man jämför med den gamla stereotypen där det är hjälten som är den gode och skurken som är den onde. Här har vi istället en film med två duellanter där ingen av dem egentligen kan ta den onda sidan. Det finns möjligen en kvasihjälte – Kirk Douglas, men skärskådarman det hela är det kanske han som är mer korrupt än ”skurken”.

En trevlig och lite annorlunda western där utfallet av mandomsprovet är oklart in i det sista.

6/10

Nyheter: Studio S Entertainment släpper oklippt Django!

Utgåvan planerar att släppas 2013-01-16!

Jag infogar min gamla recension av filmen nedan!

Django

Regi: Sergio Corbucci

1966

Western

I ett öde ökenlandskap är en kvinna tillfångatagen av några mexikaner. Hon binds och piskas som straff för något hon har gjort när det plötsligt hörs pistolskott och de fem mexikanarna faller döda mot marken. Kvinnan kan emellertid inte andas ut då hon nu istället hamnar i armarna på Major Jacksons grymma män, ett gäng som håller den lilla närbelägna staden i ett järn grepp. Dessutom ett gäng som hon en gång redan har flytt ifrån. Mitt i dessa våldsamheter finns också en främling på väg mot den närbelägna staden. Han drar envist med sig en likkista, men vem eller vad som ligger i kistan är ett mysterium.

Det här är en ganska typisk western egentligen. Skillnaden är att det här var en av dem som, tillsammans med Sergio Leones dollartrilogi, skapade mallen för hur framtida filmer skulle se ut och inte tvärtom. Med det menar jag att: visst är det klichéfyllt men någonstans måste ju klichén skapas.

Att jämföra med Sergio Leones berömda filmer ligger väl kanske nära till hands här. Framförallt kanske med A fistful of dollars som kom två år tidigare och oftast räknas som spaghettiwesterns fader och moder som genre. Men faktum är att båda filmerna är nyinspelningar på en och samma grund – Akira Kurosawas Yojimbo. Historien är ganska enkel, en främling hamnar i kläm mellan två rivaliserande gäng och genom att spela ut dessa mot varandra försöker de att skapa sig själva en nätt summa pengar.

I den här filmen finns dock en liten skillnad. Det finns en känsla av otillräcklighet hos hjälten, eller antihjälten som han egentligen faktiskt är. Man är inte helt säker på att allt verkligen ska gå hans väg, vilket faktiskt gör det ganska spännande på sina ställen. Att det finns en inbyggd mystik runt den likkista han släpar runt på gör sannerligen heller inte saken sämre, vem eller vad finns egentligen i kistan och varför släpar Django runt på den? Svaret kommer i filmen, men jag tänker inte avslöja det här.

I övrigt tycker jag filmen är ganska ojämn. Den är mycket grafisk på sina ställen och kameran väjer inte för grymheterna. Å andra sidan finns där knappast en enda blodsdroppe under vissa scener där våldet är sådant att det definitivt borde vara det. Detta gör att realismen försvinner något.

Annars är filmen tämligen välspelad och Franco Nero gör en kanoninsats i titelrollen. Han är precis så gåtfull att det skapas ett intresse kring honom. Man vet inget om Djangos bakgrund men i och med Franco Neros tolkning av honom blir han spännande och intressant och man strävar hela tiden efter att snappa upp någon liten bit fakta som kan skönja ljus över hans karaktärs hemligheter. Sakta men säkert faller bitarna på plats och till slut har man ”nästan” det helt klart för sig.

En banbrytande spaghettiwestern!

Recension: The Good The Bad The Weird - 2008

The Good The Bad The Weird

Regi: Ji-Woon Kim

2008

Western/Komedi/Äventyr

Tre huvudpersoner är alla ute efter att finna samma skatt, det jagar också varandra och är ärkerivaler. Tjuven stjäl helt enkelt kartan till skatten utan att egentligen veta vad den innebär och vart den leder. Ska sanningen fram så vet han inte ens vart han ska börja. För att återfå kartan lejs en lokal gangster, som dock inte har några som helst planer på att följa sin uppdragsgivares instruktioner. Slutligen är en prisjägare efter gangstern eftersom infångandet skulle inbringa honom en ansenlig summa pengar. Lägg också till ett gäng lokala banditer som inget hellre vill än att starta en revolution på de ockuperande japanerna.

Ji-Woon Kim har tidigare gjort filmen A Tale of Two Sisters, en film som både jag och en hel värld av skräckfilmsfanatiker tycktes uppskatta våldigt mycket. Här är det istället frågan om en sorts westernkomedi med äventyrstouch. Ibland får man känslan av att regissören har sneglat lite på filmer om korsriddare eller liknande. Åtminstone filmer som utspelar sig i en medeltid där hästjakt och där en sådan där spikklubba där en taggig kula hänger på en kedja förekommer.

Det finns också en nyans av Noir vid några tillfällen även om detta inte är särskilt framträdande. Jag vill absolut inte gå så långt som att kalla det en pastisch på varken Noir eller något annat men visst finns tonen där.

Nej, det här är först och främst en westernfilm, och det på koreanska! Bara det känns ju lite märkligt eller hur? Men en western är en western kan man tycka och jag har inga invändningar varken mot språkvalet eller mot platsen den utspelar sig på, för inte är det inte i den amerikanska västern i alla fall! Efter det är det helt klart en komedi och det är där jag inte riktigt kommer överens med filmen. Det blir lite för mycket tramsigheter och det blir lite för mycket virrvarr av alla inspirationskällor också. Att Sergio Leone och The Good The Bad The Ugly ligger någonstans i bakgrunden är kanske inte svårt att förstå, men stilmässigt finns det inte många likheter. Det är klart att man framåt slutet, när man har valt att ”nytolka” den klassiska shootout som finns i slutet av The Good The Bad The Ugly, mellan de tre huvudpersonerna, så blir det helt uppenbart. Men fram till dess delar filmerna egentligen bara en övergripande handling. Den om de tre som bevakar varandras framsteg och den där ingen av dem är särskilt intresserade av att låta någon annan få något försprång mot skatten.

Det är dock svårt att hålla reda på vem som vem. Vem som är god och vem som är ond är inte helt självklart och det är ju kanske ett problem. Men filmen är actionfylld och den är mycket välgjord. Den ena Actionscenen avlöser den andra i ändlösa actionkavalkader och gillar man sådant lär man älska den här filmen.

Jag skulle dock vilja ha lite mer innehåll och det känns som om filmen är lite för pretentiös när den borde ta sig själv med glimten i ögat. Jag menar inte att den tar sig på allt för stort allvar heller utan jag försöker egentligen bara nyansera en smula. Det kanske är parodiskt menat, jag vet inte men jag tycker inte att det når riktigt ända fram i så fall.

Musiken fungerar väl det mesta av tiden, men även den är lite ambivalent. Ibland känns det som scener där man nästan försöker efterlikna musiken i James Bond, inte huvudtemat kanske, men lite av känslan. Senare är det österländsk musik och vid något tillfälle verkar det vara helt paradoxalt på den musikaliska fronten.

Men det är kanske det som är filmens mening? Att inte riktigt låta åskådaren veta vad det är för film man tittar på. Filmens titel anspelar ju på att något i den ska vara konstigt och det är ingen överdrift att kalla karaktärerna för rejält skruvande. Och stilmässigt är den ju, som jag varit inne på mest hela tiden, en väldigt blandad upplevelse. Det är inte allt på samma gång men nära på och en av de märkligaste filmer som jag har sett på länge.

Recension: El Topo - 1970

El Topo

Regi: Alejandro Jodorowsky

1970

Western

Revolvermannen El Topo (Alejandro Jodorowsky) Rider tillsammans med sin nakna son genom öknen. De kommer så småningom till en liten by där invånarna har blivit massakrerade av ett banditgäng, samma banditer håller också några av de överlevande fångna i närheten, där de roar sig med att förnedra och tortera dem. El Topo kommer till undsättning och dödar banditerna, lämnar sin sjuåriga son i händerna på munkarna och rider tillbaka in i öknen med kvinnan han räddade, till sin son skriker han att han aldrig ska vara beroende av någon. Hon förmår honom att ge sig ut på ett uppdrag, nämligen att besegra de fyra mästarna det vill säga farliga revolvermän som har sin hemvist i öknen. För var och en av mästarna får El Topo ny insikt vilket hjälper honom i det fortsatta utförandet. Även en mystisk kvinna i svart ansluter sig till dem men båda kvinnorna lämnar så småningom honom sårad bakom sig. Slutligen vaknar El Topo upp i underjorden och får i uppdrag att befria innevånarna som befinner sig där, det är figurer som efter att ha varit instängda under så lång tid att de blivit så inavlade att många av dem har groteska deformiteter.

Det här är den andra filmen av Jodorowsky som jag ser och visst finns det många likheter med hans senare The Holy Mountain. Dels så har historierna en liknande struktur rent berättarmässigt, det är uppdelat i delar där varje del visserligen inte är en naturlig avslutning men i alla fall en annan historia, en del av huvudhistorien skulle man kunna säga. Det är episodberättande och symbolismen är också påtaglig. Vad beträffar helhetsintrycket och vad filmen egentligen handlar om är nog upp till var och en att komma underfund med. För min personliga del anser jag att det finns många metafysiska och intressanta kopplingar som inte försvinner ur medvetandet bara för att filmen tar slut. Nej, det här är en sån film som man har nytta av länge, man kan fundera på detaljer hur länge som helst efter att eftertexterna rullat klart, eller för den delen på en övergripande mening och kanske rent av om Jodorowsky tänkte sig likheter mellan El Topo och en religiös frälsare.

                     

Skådespelarmässigt är filmen inte lika imponerande men det var väl å andra sidan ingen överraskning heller. Det är helt enkelt inte ekvilibristiskt skådespeleri man är ute efter i en sån här film utan snarare eftertanke av det slag som jag behandlade i stycket här ovan. Dock förekommer det en hel del närgående våld som torde tillfredställa den mest hårdhudade effektälskare. Det vill säga om man inte är ute efter underhållningsvåld i bästa splatterstil. För här handlar det snarare om att förstärka själva historien och skulle man drista sig till att jämföra med några spaghettiwesterns skulle de flesta nog stå sig slätt i jämförelse i alla fall just i det här avseendet.

Allt som allt är det här en av de märkligaste filmerna jag har sett, även om jag inte riktigt finner att den något upp till samma status som The Holy Mountain. Jag har dock fått intrycket att många tycker den här balanserar precis lagom på gränsen medan The Holy Mountain gick ett eller två steg för långt, jag kan inte hålla med om det även om jag inte har några svårigheter att förstå resonemanget.

Mina Starkaste rekommendationer!

Recension: Dust Devil - 1992

Dust Devil

Aka Dust Devil – the final cut

Regi: Richard Stanley

1992

Thriller/Western/Horror

Det vi vanligtvis kanske kallar ökenvindar eller dammoln kallar lokalbefolkningen i Namibia något helt annat – Dust Devils. Men det ligger mer i legenden än så. Denna Dust Devil är en demon som kan ta den skepnad den önskar i besittning och som livnär sig på vilsna själar. De som känner sig ensamma och oälskade. De som känner att de redan mist allting i livet utom livet självt. Wendy (Chelsea Field) är en sån människa, hon har lämnat hus och hem bakom sig i sitt kraschade äktenskap och vill bara bort från allt. I sin bilfärd genom öknen mot världens ände plockar hon upp en liftare, en främling som polisen jagar i samband med ett ritualmord några dagar tidigare…

Jag vet inte riktigt vad man ska klassa den här filmen som. Till en början duggar westernklichéerna tätt både i ljud och bild och den fåordiga inledningen för nästan tankarna till Sergio Leones mästerliga Once Upon a Time in the West med bland andra Henry Fonda och Charles Bronson. Dock känns inte filmen kontinuerlig och man verkar inte riktigt kunnat bestämt sig för hur produktionen ska se ut. Man blandar framförallt två stilar (Thriller och Western) nästan i segment med varandra och de ger ingen tydlig överskådlig bild. Detta innebär också att man i nästa scen undrar om man verkligen ser på samma film.

Skådisarna är, förutom i öppningsscenen, till en början ganska dåliga och Chelsea Fields första repliker känns som rena skämtet. Detta blir dock bättre efterhand och framåt slutet känns hon faktiskt riktigt bra i rollen. De övriga smårollerna imponerar inte nämnvärt utan filmens behållning består mycket av Robert Burke’s (Dust Devil) genomträngande blick.

Som jag tidigare nämnt så finns det många och tydliga westernklichéer här och det kanske bara är jag, men jag tycker mig se vissa likheter mellan karaktären Dust Devil och de namnlösa karaktärer Clint Eastwood ofta gestaltat i westernsammanhang. Som exempel kan kanske framförallt High Plains Drifter nämnas. I övrigt kan jag se likheter med den senare Wishmaster där demonen är fånge i vår värld tills hans uppdrag på jakt efter själar har slutförts.

Slutligen vill jag filosofera lite kring tanken bakom filmen, om det nu finns någon djupare tanke. Vissa scener är så uppenbart dumma att de helt enkelt måste finnas till för att försöka skapa någon form av konstnärlighet i filmen. Jag anser i så fall inte att detta kommer fram tillräckligt tydligt och att resultatet i så fall kan kännas lite överambitiöst. Samtidigt är många av de nästan sepiabruna ökenvyerna vackra och stilfulla. Filmen hamnar nästan i paradox med sig själv och man vet inte riktigt vad man ska tycka när filmen är slut. Kanske beror detta problem också på att filmen klippts om ett antal gånger på grund av olika viljor mellan bolaget och regissören.

Dust Devil – the final cut är kompromissförslaget och inte nödvändigtvis den bästa versionen av filmen.

Recension: Django - 1966

Django

Regi: Sergio Corbucci

1966

Western

I ett öde ökenlandskap är en kvinna tillfångatagen av några mexikaner. Hon binds och piskas som straff för något hon har gjort när det plötsligt hörs pistolskott och de fem mexikanarna faller döda mot marken. Kvinnan kan emellertid inte andas ut då hon nu istället hamnar i armarna på Major Jacksons grymma män, ett gäng som håller den lilla närbelägna staden i ett järn grepp. Dessutom ett gäng som hon en gång redan har flytt ifrån. Mitt i dessa våldsamheter finns också en främling på väg mot den närbelägna staden. Han drar envist med sig en likkista, men vem eller vad som ligger i kistan är ett mysterium.

Det här är en ganska typisk western egentligen. Skillnaden är att det här var en av dem som, tillsammans med Sergio Leones dollartrilogi, skapade mallen för hur framtida filmer skulle se ut och inte tvärtom. Med det menar jag att: visst är det klichéfyllt men någonstans måste ju klichén skapas.

Att jämföra med Sergio Leones berömda filmer ligger väl kanske nära till hands här. Framförallt kanske med A fistful of dollars som kom två år tidigare och oftast räknas som spaghettiwesterns fader och moder som genre. Men faktum är att båda filmerna är nyinspelningar på en och samma grund – Akira Kurosawas Yojimbo. Historien är ganska enkel, en främling hamnar i kläm mellan två rivaliserande gäng och genom att spela ut dessa mot varandra försöker de att skapa sig själva en nätt summa pengar.

I den här filmen finns dock en liten skillnad. Det finns en känsla av otillräcklighet hos hjälten, eller antihjälten som han egentligen faktiskt är. Man är inte helt säker på att allt verkligen ska gå hans väg, vilket faktiskt gör det ganska spännande på sina ställen. Att det finns en inbyggd mystik runt den likkista han släpar runt på gör sannerligen heller inte saken sämre, vem eller vad finns egentligen i kistan och varför släpar Django runt på den? Svaret kommer i filmen, men jag tänker inte avslöja det här.

I övrigt tycker jag filmen är ganska ojämn. Den är mycket grafisk på sina ställen och kameran väjer inte för grymheterna. Å andra sidan finns där knappast en enda blodsdroppe under vissa scener där våldet är sådant att det definitivt borde vara det. Detta gör att realismen försvinner något.

Annars är filmen tämligen välspelad och Franco Nero gör en kanoninsats i titelrollen. Han är precis så gåtfull att det skapas ett intresse kring honom. Man vet inget om Djangos bakgrund men i och med Franco Neros tolkning av honom blir han spännande och intressant och man strävar hela tiden efter att snappa upp någon liten bit fakta som kan skönja ljus över hans karaktärs hemligheter. Sakta men säkert faller bitarna på plats och till slut har man ”nästan” det helt klart för sig.

En banbrytande spaghettiwestern!

Recension: Keoma - 1976

Keoma

Regi: Enzo G. Castellari

1976

Western

Halvblodet Keoma kommer tillbaka till sin hemstad efter att ha deltagit i inbördeskriget på nordstaternas sida. Saker och ting har förändrats men är ändå de samma. Hans tre halvbröder tycker fortfarande inte om honom och fortsätter att trakassera honom. Pesten har brutit ut och en man vid namn Caldwell styr och ställer över stadens framtid. Ingen vågar lyfta ett finger för att trotsa honom. Detta är förstås innan Keoma kommer tillbaka, honom sätter sig ingen på och han tar genast upp kampen mot förtrycket. Men mest av allt kanske han vill göra upp med sitt eget förflutna.

Det här skulle egentligen ha kunnat vara vilken sorts film som helst, nu råkar den vara maskerad som en western men det spelar ingen roll. Det den egentligen handlar om skulle kunna fungera i vilken genre som helst. Keoma kommer tillbaka till stan och gör upp med sitt förflutna, i det här fallet hans styvbröder som trakasserat honom sedan barnsben. Han kämpar också mot rasism och eftersom han är halvblod vet han vad det innebär. Det är helt enkelt en styrkemätning mellan honom, halv halvbröder och stadens mäktiga skurk – Caldwell. Svårare än så är det inte och det behöver heller inte vara det. Det är den underliggande handlingen som är det intressanta och som möjligen skiljer den här filmen från dussinfilmerna.

Det är också en film med oerhört karismatiska skådespelare. Franco Nero gör underverk i huvudrollen och det mesta bleknar mot honom men visst är det stabilt från alla håll egentligen. Minnesvärd är förstås Woody Strode som är makalös som fyllot George, den ultimata förloraren – en svart man i western som dränker sina sorger i alkohol! Vi har också den gravida kvinnan, som Keoma beskyddar genom hela filmen spelad av Olga Karlatos.

Men det är mer till filmen än bara underliggande handling och mångfacetterat historieberättande. Det är mer än bara fantastisk skådespeleri! Det är också en mycket stilfull film som helt klart hör hemma bland de förnämsta spaghetti-rullarna. Jag gillar musiken skarpt, den känns konventionell samtidigt som den vid tillfällen är oerhört avant garde! Motsättningar som fungerar riktigt bra. Fast det är klart… Skulle filmen ha ett soundtrack av Morricone skulle den förmodligen räknas som en av de allra bästa, inte bara bland genrefans utan även bland de ”vanliga dödliga” som gillar att se Leones Dollar-trilogi.

Det är förstås bara vad jag tror och för min egen del duger filmen gott som det är. Jag hyllar den inte som mästerverket men ser en stabil stilistisk spaghettiwestern som jag anser att fler borde se! Det är ett mycket stabilt hantverk och både Franco Nero, Enzo G. Castellari och resten av teamet förtjänar att man tar sig tid för den. Det är det verkligen värd!

7/10

Four of the Apocalypse - 1975 - Western av Lucio Fulci!

Four of the Apocalypse

Regi: Lucio Fulci

1975

Western

När staden anfalls av skurkar lyckas de fyra i arresten klara sig och när allt är över kan de också ta sig därifrån. De får visserligen kryssa mellan alla hängda människor men de kommer i alla fall helskinnande därifrån. De fyra är helt olika människor. Vi har den professionelle kortspelaren, suputen, den svarta galningen som verkar vara besatt av döda människor och den gravida prostituerade kvinnan. De irrar omkring i öknen, till synes utan mål, tills de ofrivilligt få sällskap av en mexikansk bandit. Till en början funkar det bra, han är en utmärkt skytt och de kan äta kött varje dag, kanin eller fågel. Men en dag tar allt slut och banditen överfaller dem. Efter att ha våldtagit kvinnan och lämnat de andra att dö i ökenvärmen svär kortspelaren att hämnas. En efter en blir de dock offer för omständigheterna.

Det här är en film som jag har velat se länge men det har inte blivit av. Som alla Fulcifans vet, och jag räknar mig till dem, så gjorde Lucio Fulci mycket mer än bara skräck under sin karriär. Han är förvisso mest känd för en handfull filmer men det finns mera än så att hämta. Jag vågar påstå att det här en av de mest kända filmerna utanför skräckfilmsgenren och därmed aningen bortglömd av skräckfilmsnoviserna som kanske har fem filmer i sitt medvetande. Just detta gör den här filmen oerhört intressant. Jag är kanske inte ute efter att se 100 % av filmerna men i alla fall fler än de allra mest kända!

Var det då en trivsam bekantskap? Nja, det var faktiskt inte riktigt min kopp kaffe. Jag har inget emot westernfilmer och i stora drag är det inte så mycket fel på den här heller. Det jag framförallt har emot filmen är att den är väldigt ointressant och att musiken i den snarare har en frånstötande effekt än något annat. Musik kan ju användas för att skapa intresse och spänning i en annars ointressant handling. Här verkar det i stället som att man tar en ointressant handling och förstärker den med musik som inte tillför något annat än ännu mer ointresse.

Men det är en ojämn film och under perioder är det bra mycket bättre än helheten. Det verkar inte finnas någon genomgripande tanke, annat än den på hämnd då kanske. Allting verkar sönderhackat och så fort man hittat något intressant att exploatera bryter man och hittat något annat. Vad betyder detta? Jo, så vitt jag förstår är det själva historien det är fel på snarare än skådepelarinsatser och regi. Visserligen kan man väl säga att det spelas över lite här och där längs vägen, framförallt när det gäller alkoholisten som spelas av Michael J. Pollard.

Tyvärr blir de bestående intrycken i huvudsak negativa. Som en del av filmhistorien är det kanske en intressant film men ska jag förknippa Lucio Fulci med en enda film så inte vill jag att det ska vara denna i alla fall!

5/10

Blazing Saddles – 1974 - Mer galenskap får man leta efter!

Visst är det lite tröttsamt att nästan alla Mel Brooks filmer fick prefixet ”det våras för” i Sverige? Så även denna, Det Våras för Sheriffen kan man läsa på omslaget. Nåja, det är väl ett mindre problem egentligen. Filmen är precis så galen som man kan förvänta sig av en film där Mel Brooks står för manus och regi. Eller vänta… den är faktiskt rejält mycket galnare! Faktum är att jag knappt kan tänka mig en film som tar ut svängarna mer, åtminstone inte i slutsekvensen som är det mest utflippade jag någonsin sett tror jag. Jag använde den som referens i recensionen av MontyPython and the Holy Grail och de är faktiskt ganska lika. Det är bara det att Mel Brooks tar ut svängarna ännu mer än vad de galna britterna gjorde året efter.

Skådespelarprestationerna, utom möjligen av Mel själv är alla fantastiska och det är ett oerhört starka birollsinnehavare: Gene Wilder, Madeleine Kahn och Harvey Korman är alla magnifika! Precis lagom överspelande när det behövs. Mel Brooks själv har väl mer en roll för att han ska synas än för något annat. Det är min egen åsikt förstås! Huvudrollen som den svarte sheriffen (bara det är ju helt och hållet absurt i den amerikanska västern) Bart, gör med bravur av Cleavon Little.

Nu har jag inte sett varenda film som kommit från Mel Brooks penna eller så men den här har en speciell plats i mitt hjärta. Kanske inte den bästa filmen av Mel Brooks, men i alla fall bra nära och faktum är att trots att den är nästan 40 år gammal känns den inte ett dugg daterad! Det är få förunnat att kunna leverera en så pass tidslös film! Bara det skulle egentligen ge extra pluspoäng!

9/10

Recension: Cowboys & Aliens - 2011

Cowboys & Aliens

Regi: Jon Favreau

2011

Action/Sci-Fi/Western

En man vaknar upp utan minnen om vem han är (Daniel Craig), var han har varit eller vart han är på väg. Den enda ledtråd han har är de mystiska armband som tycks vara omöjligt att ta av som han har på sin vänstra handled. Han ger sig mot närmsta stad – Absolusion, där han upptäcker att inget händer i den lilla staden utan att Woodrow Dolarhyde (Harrison Ford) kommit med sitt godkännande. Men mannen med minnesförsluten tänker inte böja sig för någon och råkar snabbt i trubbel. På väg till den federala sheriffen tillsammans med Dolarhydes son händer det något. Främlingen armand börjar glöda och snart visar det sig att det är ett vapen av enorm kraft. Det passar bra eftersom du just nu blir attackerade av aliens som rövar bort människorna från gatorna med sina flygande farkoster.

Själva titeln på filmen tycker jag anspelar på något väldigt fånigt och skrattretande. Man kan helt enkelt inte blanda ihop vad som helst men i detta tidevarv är det tydligen ok att låta både ninjor, och här cowboys, men utomjordingar. Men faktum är att det låter mycket tamsigare än vad det är. Filmen är helt klart seriös och faktiskt riktigt välgjord också! Utimjordingarna ser bra ut även om det känns som att man har lånat lite utseende från Ridley Scotts film – Alien. Men bara lite kom ihåg det! Jag menar inte att det skulle vara någon kopia på något sätt, det är subtilt och kanske jag som överanalyserar och ser likheter där det egentligen inte finns några.

Harrison Ford är en fantastisk skådespelare och här få han göra något han inte gör så ofta, spela skurk. Eller nästan skurk i alla fall, det är väl inte så att han är genomond eller så men det är i alla fall inte hjälterollen eller huvudrollen heller för den delen. Filmens hjälte, eller antihjälte snarare står Daniel Craig för och även han gör ett bra jobb även om han känns lite malplacerad i en westernfilm. Jag vet inte varför, det bara känns så. Men han övertygar och visar att han faktiskt klarar rollern med bravur. Visserligen spelar Ford skjortan av honom men i alla fall…

Handlingen är inte överraskande om man bortser från den något udda kontrasten av cowboys och aliens. Men det där är yta, innehållsmässigt är det inga direkta överraskningar. Det var väl i och för sig inte oväntat heller och det behöver heller inte alltid vara oerhört genomtänkt och banbrytande. I det här fallet så helt klart det yttre i fokus och ska göra det också. Det är en actionfilm med tämligen underhållande action och en skön touch science fiction. Att man inte utvecklar alla frågor och svar om vem, var och varför är inte så noga.

Jag gillar den och den är underhållande. Vad mer kan man egentligen begära? Har du inget annat för dig kan du göra sämre val än att se den här!

7/10

Cenntenial aka Kampen om Colorado – S01E4-S01E11

Cenntenial aka Kampen om Colorado – S01E4-S01E11 – Efter att den grundläggande historien lagts i de första avsnitten börjar historien om själva staden ta form. Det är inte längre ett vildmarksäventyr med indianer och vita utan om makt kamp och nybyggare. Det är inte längre lika intressant som det initialt var, även om det naturligtvis berättas en historia som är viktig för de efterkommande avsnitten. Det som berättas är alltså viktigt för historien och för hela seriens avslutning. Man bygger karaktärer som är rättskaffens och som inte riktigt förstår hur man kan behandla mexikanare och indianer som något annat än människor, karaktärer med civilkurage nog att sätta sig emot systemet och hävda den humanitära rätten. Men det tillkommer också en annan sorts människor i Cenntenial – Wendells, som redan från börjar utmärker sig genom att lura och bedra för egen vinnings skull och som så småningom blir väldigt rika och inflytelserika i det lilla samhället (som förvisso inte är så litet längre). Det är fortfarande en sevärd serie men som sagt inte lika attraktiv som i de första avsnitten.

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Cenntenial aka Kampen om Colorado – S01E03 – The Wagon and the Elephant

Cenntenial aka Kampen om Colorado – S01E03 – The Wagon and the Elephant – Vi börjar nu få följa nästa generation i den här berättelsen. Vi för göra bekantskap med Levi Zendt, som stöts ut från sin religiösa by och bestämmer sig för att resa västerut med sin kärlek Elly. Saker och ting går väl inte riktigt som det var tänkt men tar sig en utveckling som passar historien som handen i handsken. Vi får också för första gången träffa på Donald Pleasence karaktär som minst sagt är oväntad. Jag menar att man absolut inte hade förväntat sig att han skulle spela just en sån roll. Låter det kryptiskt så kommer man att förstå precis vad jag menar när man ser avsnittet! Även Timothy Dalton gör sitt första inträde i serien här och man slås över hur många kända skådespelare som faktiskt medverkar. Inte bara sådana som blivit kända senare utan faktiskt även de som var ganska stora stjärnor vid tiden för inspelningen. Det är helt klart en bra serie som belyser både nybyggarlusten hos de första pionjärerna, indianernas frustration över ett krig de inte kan vinna och den vita mannens, eller åtminstone politikernas byråkrati!

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Centennial aka Kampen om Colorado – S01E02 – The Yellow Apron

Centennial aka Kampen om Colorado – S01E02 – The Yellow Apron – Vi har nu fått följa berättelsens första huvudpersoner under ett ganska stort antal år. Vi har bekantat oss med deras egenskaper och skådespelarna har förvaltat sitt ansvar att gestalta karaktärerna väl. I princip kan man säga, med något undantag, att man inte alls upplever det som skådespeleri överhuvudtaget och det är nog det bästa man kan göra som skådespelare. Att gå in i rollen till den mildra grad att man blir ett med rollen. Man kommer än närmare deras inre här än vad man gjorde i Only the Rocks Live Forever, som egentligen bara presenterade karaktärerna för oss. Pasquinel är inte alls den tuffing vi föranleddes att tro, åtminstone inte enligt honom själv, och det här avsnittet belyser hans egentliga ensamhet på ett väldigt bra sätt. Vi får se hans barn växa upp, både inne i stan, men främst de som han har tillsammans med Lerkorg och det är inte svårt att räkna ut vilka livsöden som kommer att gestaltas i seriens nästa skede. Helt klart en serie som ger mersmak!

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Centennial aka Kampen om Colorado – S01E01 – Only the Rocks Live Forever

Centennial aka Kampen om Colorado – S01E01 – Only the Rocks Live Forever – Det här är början på en lång historia som kommer att sträcka sig över generationer. Vi får följa pälshandlaren Pasquinel (Robert Conrad) som börjar byteshandla med olika indianstammar och forsla sina tillgångar till civilisationen för att bli rik. Indianhövdingarna Haltade Bävern och Vilt Vatten är två viktiga karaktärer och vi får också göra bekantskap med Alexander McKeag (Richard Chamberlain) en skotte som förälskar sig i en ung indianska, närmare bestämt Haltande Bäverns dotter Lerkorg (Barbara Carrera). Men ödet har en egen väg och det vill inte riktigt gå hans väg. Pasquinel däremot gifter sig hemma i civilisationen, får indianernas största förtroende och gifter sig även med Lerkorg enligt hennes fars önskan. Det är överlag en mycket gripande berättelse där olika människors öden vävs samman. Det är berättat på ett sätt som gör att det nästan känns på riktigt och även om historien naturligtvis är uppdiktad och rent fiktiv finns det förstås verkliga händelser som allting grundar sig i. Överlag känns efterforskningsarbetet som ligger i botten mycket förtoendeingivande och det är lite A och O när det gäller filmatiseringar av det här slaget. Även Raymond Burr medverkar i en betydande roll.

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Bloodrayne 2: The Vampire Chronicles - 2007 - Nja, ettan var bättre!

Jag tillhör dem som faktiskt gillade den första installationen i den här filmserien (kan man kalla två filmer för en filmserie?). Jag måste dock säga att allt som gjorde första filmen sevärd är som bortblåst här. Det är en fasansfullt seg film där skådespelarna verkar tävla om att spela över mest. Handlingen är så ointressant att det måste räknas som ett under att överhuvudtaget lyckas lida sig igenom hela. Däremot finns det några effekter som är anständiga, utan att för den skull vara någon form av referensverk i sammanhanget. Överlag en riktig skräpfilm… – 3/10

Bury My Heart at Wounded Knee - 2007 - Den sista(?) stora indianmassakern!

Det här är inte en western eller för den delen indianfilm i vanlig ordning. Nej, det är snarare en politisk film då den följer den tvångsförflyttning och turerna kring den lagstiftning som fick indianerna att tvingas ge upp mer och mer av sitt land. Vi får följa historien ur flera perspektiv, vilket gör att den kanske framstår som en smula mer objektiv än vad den annars skulle ha gjort. Dels från indianernas synvinkel (såklart), dels från en indian som uppfostrats i det vita samhället, (hans kluvna känslor kan inte vara lätta att hantera). Men vi får även se historien från senatorns håll som, åtminstone till en början verkar vilja väl, men har svårt att få någonting gjort i byråkratins kvarnar. Det finns fler mer eller mindre viktiga infallsvinklar, inte minst från indianerna själva men också från andra vita inblandade i historien. Jag tycker att filmen var bra och belyser ett ämne som gör att man nästan skäms över att vara vit, men jag saknar det där lilla extra som får det att knyta sig i magen. – 7/10