Recension: Rififi - 1955

Rififi

Aka: Du rififi chez les hommes

Regi: Jules Dassin

1955

Thriller

Tony har suttit i fängelse de senaste fem åren. När ha återvänder hem till Paris har hans kvinna övergivit honom för en annan gangster. Han träffar snabbt på en gammal kumpan som försöker övertala honom att göra ett inbrott i den lokala juvelerarbutiken. Han menar att de ska göra en så kallad ”smash and grab” och sno åt sig allt som finns i skyltfönstret. Tony avböjer men föreslår senare att de faktiskt ska göra en sista kupp. Men bytet får inte vara småpotatis och planerna ändras till att istället bryta sig in i butikens kassaskåp för att komma åt de riktigt värdefulla grejorna.

Jag hade väl inte riktigt koll på vad det här var för en film. Jag visste att det var en klassiker men inte riktigt varför och jag hade fått för mig att det var en noir av stora mått. Men det var i alla fall inte stereotypen bland noir-filmerna. Fast å andra sidan finns det väl få typer av film som är så svåra att sätta fingret på som just noir. För min egen personliga del förknippar jag dem snarare med en privatdetektiv och berättarröst än men en hårdkokt historia om ett inbrott.

På omslagets baksida finns att läsa om hur inflytelserik filmen varit och jag ser ingen anledning till att betvivla detta. Att man valt att nämna Tarantinos namn åter igen finner jag förvisso vara en aning irriterande då min inställning till honom torde vara allmänt känd numera. Hur som helst så syns det tydligt att det finns element här som senare har återanvänts på ett eller annat sätt i andra filmer. Till och med i Jönssonligan som också nämns som referens på baksidan. Självklart är det här så längt ifrån komedi man kan komma och i det avseendet kan man förstås inte jämföra överhuvudtaget.

Det är minutiösa förberedelser och ett ytterst välplanerat brott och det är alltid intressant att se hur planerna står sig när de verkligen ska till att sätta dem i verket. Det finns dock en tendens till att man valt att berätta själva stöten lite väl långsamt och det som skulle vara spännande blir istället aningen segt och långtråkigt att se. Skådespelarmässigt finns det dock inget att klaga på och inte på hantverket i övrigt heller. Det verkar som om man har brytt sig lite extra mycket om att hitta lämpliga skådespelare till rollerna för de passar alla in helt perfekt i produktionen.

Jag finner det svårt att göra jämförelser till och referera till andra filmer eftersom det här tillhör en genre som jag normalt sett inte är väldigt intresserad av. Jag tycker dock att det är vansinnigt intressant att bilda mig en uppfattning om klassikerna och något annat kan man ingalunda hävda att det här är. Man måste till och med sätta ett stort K framför epitetet och det är få filmer förunnat att kunna skryta med!