Regi: Tobe Hooper
1974
Horror
När Sally (Marilyn Burns) får höra om
att kyrkogården där hennes farfar ligger begraven åker hon och hennes
rullstolsbundne kusin Franklin (Paul A. Partain) och några vänner dit för att
undersöka om graven fortfarande är intakt. När de ändå är i krokarna bestämmer
de sig för att ta en titt på den döde förfaderns gamla hus. Olyckligtvis råkar
en galen, mordisk kannibalfamilj bo i huset bredvid. Vännerna försvinner en
efter en i händerna på familjen och till slut är Sally ensam kvar, jagad av den
mest skrämmande av dem alla, ”Leatherface”, som bär en mask av människohud
framför ansiktet och som älskar sin motorsåg…
En
av de mest betydelsefulla skräckfilmerna som har gjorts. I Sverige var den till
exempel en av de filmer som låg som grund för videocensuren och en av de filmer
som hjälpte till att mynta uttrycket ”videovåld”. Men det här är egentligen
ingen våldsam film, framförallt är den inte blodig. Nej, det är snarare en
krypande film som får det att krypa längs ryggraden och slå ut sinnena ett
efter ett i ren terror.
Filmens
storhet ligger sålunda inte i vad filmen visar utan i vad den inte visar. Det
man får använda sin egen fantasi till är ju oftast mycket starkare och otäckare
än vad filmskaparen kan frambringa i bild och ljud och med tanke på hur mycket
skrönor som det uppkommit om den här filmen verkar det ju ha varit ett lyckat
drag av Tobe Hooper. Filmen har t.ex. varit anklagad för att vara äkta ”snuff”,
d v s film där man har filmat riktiga mord på människor. Man har också sagt att
den skulle vara extremt blodig och våldsam. Inget av det där är sant, bara
påhitt eller kanske smart marknadsföring.
Direkt
i början märker man direkt hur samhällskritisk filmen är men det är kanske inte
något som den genomsnittlige filmtittaren bryr sig så mycket om. Framförallt
inte så här många år efter den gjordes. Kanske det snarare är den otroligt
ruggliga och makabra stämningen som gör att den här filmen funkar så bra än i
dag. Handlingen som är ytterst realistisk och ligger väldigt nära vardagslivet gör att man skräms
av den här filmen på ett helt annat sätt än många andra skräckfilmer och även
om skådespeleriet inte ligger på topp är karaktärerna tydliga och de är väldigt
lätta att ta till sig.
Filmen
är löst baserad på psykopaten Ed Gein som minst sagt var en morbid man. Han
jagade inte folk med motorsåg men gjorde dräkter av hud som han sen bar som
kläder, man hittade också skålar gjorda av kranium etc. i hans hus. Andra
filmer som har influerats av denne man är t.ex. Psycho, Deranged, Three on a
meathook, Nekromantik 1 och Nekromantik 2 och Silence of the lambs.
