In Memoriam – James Garner – 1928-2014

Den tidigaste filmen med James Garner som jag har sett är sannolikt storfilmen The Great Escape från 1963. I den medverkar, förutom James Garner, bland annat Steve McQueen, Richard Attenborough, Charles Bronson, Donald Pleasence och James Coburn. Idel stora namn! I princip resten av hela 60- och 70-tals produktionerna har jag missat. Något enstaka avsnitt av den klassiska deckarserien The Rockford Files, eller Rockford tar över som den kallades på svenska såg jag, men det var mer regel än undantag.

Det var egentligen inte förrän den senare karriären som jag lärde känna honom som skådespelare på allvar. Få var vi som gillade Maverick, alltså filmen från 1994, med Jodie Foster och Mel Gibson. Jag ska villigt erkänna att det snarare var på grund av dessa två som filmen föll i så pass god jord hos mig. Men det fanns alltid något visst över ”gubben”. Han smälte in i sina roller på ett sätt som det är få förunnat.

Jag minns när Clint Eastwoods film Space Cowboys var ny, hur de fyra ”gubbarna” stoltserade med hur oerhört hög deras sammanlagda ålder var. Clint Eastwood, James Garner, Donald Sutherland och Tommy Lee Jones. Nu har alltså James Garner lämnat oss vid en ålder av 86 år. Vila i frid!

The Butterfly Room – 2012 – Nostalgiska möten!

Nästan direkt i början får jag vibbar av att det här är en ganska komisk film. Det handlar egentligen bara om ett par händelser i filmens början så det blir ett ganska missvisande budskap. Resten av filmen är verkligen allt annat än komisk!

Själva handlingen i sig är kanske inte superupphetsande. Den kretsar kring en äldre dam som vars stora intresse är att samla på fjärilar. Det vill säga, att fästa dem med vingarna utslagna och vackert sätta upp den som tavlor på väggen. Hennes käraste rum är hennes arbetsrum, där hon inte släpper in någon. Jag tror till och med det står något på filmens omslag att ”har du väl kommit in, kommer du aldrig ut”. Spännande premisser! Det är dock inte riktigt sant. Det beror lite på vem som kommer in i rummet. Det som dock stämmer är att denna äldre dam inte riktigt är klar i knoppen. Hon stöter på en liten flicka som hon betalar för att komma och besöka henne. Hon behandlar flickan som sin dotter och kommer också närmare grannkvinnans dotter. Undan för undan märker vi – publiken, att det verkligen inte står rätt till. Vi mötts av flashbacks blandat mede vad som händer i detta nu och det handlar om grov barnmisshandel, i synnerhet på det mentala planet.

Det är visserligen ett ämne som får mig att se eld och lågor, men det är inte tillräckligt väl genomfört för att jag ska bli alldeles rosenrasande och få den där känslan av obehag i magen som filmer av den här typen tenderar att ge. Varför vill man må dåligt av filmer kan man fråga sig? Men det är antagligen ett sätt att leva ut de känslor man inte klarar av på egen hand. Men alldeles oavsett ämnet lockar filmen med ett par namn som kultfilmsälskare borde känna igen. I rollen som den gamla damen finner vi till exempel Barbara Steele, som i alla fall jag främst känner till från Mario Bavas svartvita mästerverk Black Sunday från 1960. Andra namn som dyker upp är Ray Wise, P.J. Soles och även Heather Langenkamp som gjorde sig känd i Wes Cravens A Nightmare on Elm Street 1984.

Steele & Langenkamp

Från ovan nämnda skådespelare och skådespelerskor är det helt ok framföranden. Däremot finns det en del andra aktörer och aktriser som inte riktigt håller måttet. Det är rent ut sagt bedrövligt emellanåt. Kanske är den främsta behållningen med filmen dessa nostalgiska möten snarare än talang och tät handling. Det var klart sevärt en gång men det dröjer nog tills jag ser den igen.

5/10