The Butterfly Room – 2012 – Nostalgiska möten!


Nästan direkt i början får jag vibbar av att det här är en ganska komisk film. Det handlar egentligen bara om ett par händelser i filmens början så det blir ett ganska missvisande budskap. Resten av filmen är verkligen allt annat än komisk!

Själva handlingen i sig är kanske inte superupphetsande. Den kretsar kring en äldre dam som vars stora intresse är att samla på fjärilar. Det vill säga, att fästa dem med vingarna utslagna och vackert sätta upp den som tavlor på väggen. Hennes käraste rum är hennes arbetsrum, där hon inte släpper in någon. Jag tror till och med det står något på filmens omslag att ”har du väl kommit in, kommer du aldrig ut”. Spännande premisser! Det är dock inte riktigt sant. Det beror lite på vem som kommer in i rummet. Det som dock stämmer är att denna äldre dam inte riktigt är klar i knoppen. Hon stöter på en liten flicka som hon betalar för att komma och besöka henne. Hon behandlar flickan som sin dotter och kommer också närmare grannkvinnans dotter. Undan för undan märker vi – publiken, att det verkligen inte står rätt till. Vi mötts av flashbacks blandat mede vad som händer i detta nu och det handlar om grov barnmisshandel, i synnerhet på det mentala planet.





Det är visserligen ett ämne som får mig att se eld och lågor, men det är inte tillräckligt väl genomfört för att jag ska bli alldeles rosenrasande och få den där känslan av obehag i magen som filmer av den här typen tenderar att ge. Varför vill man må dåligt av filmer kan man fråga sig? Men det är antagligen ett sätt att leva ut de känslor man inte klarar av på egen hand. Men alldeles oavsett ämnet lockar filmen med ett par namn som kultfilmsälskare borde känna igen. I rollen som den gamla damen finner vi till exempel Barbara Steele, som i alla fall jag främst känner till från Mario Bavas svartvita mästerverk Black Sunday från 1960. Andra namn som dyker upp är Ray Wise, P.J. Soles och även Heather Langenkamp som gjorde sig känd i Wes Cravens A Nightmare on Elm Street 1984.

Steele & Langenkamp



Från ovan nämnda skådespelare och skådespelerskor är det helt ok framföranden. Däremot finns det en del andra aktörer och aktriser som inte riktigt håller måttet. Det är rent ut sagt bedrövligt emellanåt. Kanske är den främsta behållningen med filmen dessa nostalgiska möten snarare än talang och tät handling. Det var klart sevärt en gång men det dröjer nog tills jag ser den igen.

5/10