Harry Potter and the Deadly Hallows: Part two

Egentligen finns det ingen anledning att recensera denna. Det händer nämligen inget som man inte på förhand har räknat ut i de andra filmerna, kanske förutom ett par detaljer. Men jag känner ändå att jag vill skriva några rader om den eftersom det är den sista(?) i serien. Frågan är om profithungriga producenter kan hålla sig borta… Men i så fall blir det nog frågan om en sidohistoria med andra skådespelare, en spinoff på något sätt. Nåja, nu ska jag inte låta mina förutfattade meningar gå ut över den här filmen. Den är onekligen välgjord och riktigt snygg! Effekter har aldrig sett bättre ut men enbart effekter gör som bekant ingen film. Det här är helt enkelt inte roligt längre. Harry Potter var klart underhållande i början av filmserien när det fortfarande fanns upptäckarglädje i det hela, men eftersom historien går framåt och Harry och de andra blir äldre blir deras äventyr också mer allvarliga. Det är mindre fantasy och mer intrigmakeri vilket jag inte riktigt tycker passar in i konceptet. Men trots allt tycker jag att det här är en uppryckning från föregående film. Det känns konstigt att äventyret är slut men alla sagor måste kanske ta slut till sist! Faktum är att det känns ganska skönt att det är över…

5/10

2:37 - 2006 - Det syns ALDRIG utanpå!

2:37

Aka: Two Thirty 7

Regi: Murali K. Thalluri

2006

Drama

Filmen börjar med vad som händer en helt vanlig skoldag klockan 14:37 eller 2:37 Pm om man så vill. Någon förblöder inne på skolans toalett, men vi får inte reda på vem Klockan vrids tillbaka och vi får fortsättningsvis följa sex av skolans elever närmare, alla med sina egna problem, under just den här dagen fram till den ödesdigra tiden då en av dem har bestämt sig för att inte vilja leva längre. Undan för undan avslöjas hemligheter i stil med en ovälkommen graviditet där ytterliggare oerhört mörka hemligheter ligger begravda, ätstörningar, att skolans fotbollsstjärna inte riktigt är den han utger sig för att vara, drogmissbruk och prestationsångest. Hemligheter ingen kunde ana, inte ens de närmaste vännerna eller familjen lyfts fram och steg för steg kommer vi allt närmare den hemska sanningen om vem som inte längre orkar leva och varför.

När jag först tryckte in filmen i spelaren hade jag precis läst något om en elvaårsgräns, vilket gjorde att jag initialt kände mig lite skeptiskt till om jag verkligen skulle ta mig tid att se den. Inte för att filmer med denna åldersgräns som regel måste vara dåliga på något sätt, utan snarare för att den typen av film handlingen insinuerade knappast skulle kunna göras full rättvisa med den typen av kategorisering. Mången gång under filmens gång höjdes också mina ögonbryn av det faktum att den faktiskt innehöll både incestuös våldtäkt och riktigt explicita och närgångna problematiseringar som en elvaåring torde ha svårt att analysera. Jag är inte ens säker på att en trettiosjuåring, som undertecknad, hela tiden drar rätt slutsatser av filmen och skulle man dessutom vara tonårsförälder skulle filmen garanterat vara en rejäl kalldusch! Lyckligtvis hittade jag senare uppgift om femtonårsgräns vilket lättade mitt hjärta åtminstone en liten smula.

                           

Förutom att den då behandlar mycket känsliga och närgångna ämnen är själva berättartekniken mycket intressant. Ömsom blandas den mer konventionella storyn med ett slags intervjuer som både fördjupar och presenterar karaktärer. Vi får reda på lite av deras tankar på ett annat sätt än om man valt att bara gestalta dem på ett traditionellt sätt. Ett Genidrag tycker jag och dessutom har man tagit sig tiden att vid ett flertal tillfällen berätta historien från olika vinklar. De olika karaktärernas kontakt med varandra upprepas på så sätt utan att det blir tjatigt när vi får se samma händelse ur ett annat perspektiv och med en annan bakgrundshistoria. Utan att jämförelsen är så där exakt eller ens speciellt lämplig skulle man kunna nämna TV-serien Lost i sammanhanget och då tänker jag enbart på hur de olika karaktärerna interagerar med varandra.

Så vill du se en stark film som verkligen påverkar och som förhoppningsvis får dig att tänka efter både en och två gånger på tillvaron ska du definitivt se den här. Den höll mig fångad i ett järngrepp där jag kände mig oförmögen att komma loss och visst är de skönt när man har nytta av filmen en lång lång tid efter att man sett klart den. Självklart drivs man också av en nyfikenhet, man vill ju trots allt veta hur det går och vilka problem som är så allvarliga att man inte längre orkar leva med dem.

Så se dig om i livet, kanske är det någon i din närhet som mår dåligt. Ta tillvara varje tillfälle att hjälpa och stötta din nästa, i morgon kan det vara för sent…

Recension: Eldorado: The Temple of the Sun

Gamla legender rörande Inkaimperiet har alltid förefallit mig att vara intressanta. Det gäller förstås egentligen alla slags gamla legender och myter men man lyckas sälla förverkliga dem på film utan att det blir fånigt. Det kan bli fånigt på rätt sätt, som King Solomons Mines och riktigt stordådigt som i Indiana Jones filmerna och båda varianterna är riktigt lyckade! När jag läser handlingen på den här får jag intrycket av att den förmodligen är riktigt B (och då syftar jag inte nödvändigtvis på budget) men riktigt så farligt var det faktiskt inte! Det fanns flera riktigt snygga scener i filmen och ett par ledtrådar till ”skatten” som var riktigt kluriga. Jag hade förstås hoppats på den underfundighet som kröner National Treassure till pussla-ihop-bitarna-och-hitta-hemligheten till kungen, eller för den delen Da Vinci Koden och Änglar och Demoner. Men det blir inte riktigt så. Det är lite för lite skattjakt och lite för mycket jagande. För självklart har vår hjälte en fiende som gör allt för att sätta käppar i hjulet på expeditionen. En hygglig film, men inte så mycket mer alltså!

5/10 

99 Women - 1969 - WIP a la Jess Franco

99 Women

Regi: Jess Franco

1969

Drama

På en liten ö bedrivs ett sadistiskt kvinnofängelse. Det finn 99 kvinnor där och alla har fråntagits sina namn och identifierar sig själv numera bara med ett nummer. Minsta lilla felsteg eller brott mot reglerna bestraffas hårt och det finns ingen nåd att få. Efter ett mystiskt dödsfall kommer det en inspektör till fängelset för att se över deras metoder, hon upptäcker de sadistiska bestraffningsmetoderna och ser genast till att lätta på reglementet, något som inte uppskattas av fängelsechefen. Hon försöker fånga fångarnas förtroende genom att prata med dem och visa vänlighet och medmänsklighet, men frågan är om inte kvinnorna redan mist förtroendet för rättvisan till den milda grad att de är bortom räddning.

Jag har ingen aning om hur många versioner av den här filmen det finns, ett helt gäng olika omslag och utgåvor finns det i alla fall. Njutafilms utgåva innehåller två versioner av filmen, en engelskspråkig softcoreversion och en fransk hardcorevariant. Jag har tittat på båda versionerna för att kunna få en uppfattning om hur de skiljer sig och det finns egentligen ingenting av värde i den oklippta och ”hårdare” versionen. Det enda som skiljer är att man har klippt in lite närbilder på penetrering etc. Tyvärr är det alltför uppenbart att det rör sig om helt andra skådespelare (och skådespelerskor) än de som egentligen besitter roller. Det är till och med ganska klumpiga peruker emellanåt. En rödhårig tjej är plötsligt inte korthårig och inte ens rödhårig längre när hon sätts på inför kamerorna. Ganska meningslöst enligt min bok, jag föredrar den snällare varianten!

                                                

Det påstås att det här är kungen bland Women in Prison filmerna och det finns väl lite som talar för det kanske. Det är vackert filmat och miljöerna är magnifika! Det känns som en blandning mellan ett fängelse och en bestraffningsanstalt (om ni förstår vad jag menar). Det är lite fångläger över det hela och inte så mycket fängelse kanske. Det är svårt att beskriva.

Brudarna är snygga och man skulle önska att de visade lite mer av sina kroppar. Jag inser hur sexistiskt det där låter men en del av poängen med den här typen av film är ju att få se lite fagra kvinnokroppar i olika miljöer. Gärna omotiverade duschscener och sådant. Tyvärr förkommer inget sådant överhuvudtaget och inte ens några tuttar får man se. Jag tror att jag räknade till två eller tre bröstvårtor i hela filmen och det är på tok för lite. Nu menar jag inte att det måste vara råpornografiskt för att vara bra och sevärd men lite känsla för sadism skulle jag ha velat ha. Det finns ingen direkt maktkamp mellan fångarna och den lilla interaktion som sker mellan fångvaktare och fångar är inte särskilt explicit – möjligen om man hänvisar till hardcoreversionen.

Till slut får vi oss lite djungelfilm också när några av kvinnorna till slut rymmer. Det är ingen spoiler att säga detta eftersom det varken tillför eller avlägsnar någon vital handling. Här hade funnits tillfälle att bjuda på lite sleaze kanske men detta undviks effektivt, lite trist men så är det. Alla Jess Francos filmer är uppenbarligen inte fyllda med nakna kvinnokroppar, det har jag lärt mig av filmen. Underhållande på sätt och vis och helt klart en film som bör finnas i referensramen för en WIP-intresserad filmtittare, men lite mer tuttar hade jag nog velat se.

71 Fragments of a Chronology of Chance - 1994 - Att räkna fragmenten ligger på en högre nördnivå än min

71 Fragments of a Chronology of Chance

Regi: Michael Haneke

1994

Drama

Ett antal personers vardagsliv, som inte har något uppenbart samband med varandra, skildras på ett närgånget sätt. Undan för undan lär vi känna de olika karaktärerna och förstår också mer och mer vad det är de egentligen har gemensamt. De fragmenterade händelserna filmen innehåller leder till slut till ett gemensamt slut med tragedi som största gemensamma nämnare. Ett slut som vi egentligen redan från början känner till, men kanske inte tänker på förrän det är för sent.

Själva inledningstexten tyder på att filmen faktiskt skulle bygga på någon form av verkliga händelser, men om jag känner Haneke rätt så är det ingalunda någon garanti för att så är fallet. Dock gör det kanske att resten av filmen uppfattas med en högre intensitet än vad som annars skulle vara brukligt vilket i så fall ursäktar greppet mer än väl. Finns det bara en tanke och denna tanke dessutom ger frukt anser jag helt klart det vara ett lyckat drag!

                              

Ska man jämföra 71 Fragment med de två tidigare delarna i Hanekes trilogi om utanförskap så har han här lyft ut problematiken från familjeförhållanden till samhället i ett mycket vidare perspektiv. Det är på något sätt en naturlig utveckling som jag gillar skarpt, en utveckling från grunden där allting slutligen ställs på sin spets.

Att filmen är fragmenterad kommer väl kanske inte som någon överraskning med tanke på titeln men jag vill helt klart hävda att filmen tar ordet fragmentering till en helt ny nivå. Det finns inte den form av jämt flöde som det brukar finnas i den här typen av filmer där kanske Robert Altmans Shortcuts eller Paul Haggis Crash är de två bästa exemplen. Att blanda in Pulp Fiction och liknande är inte riktigt rättvisande efter som den här trots allt håller sig på tidslinjen och berättar historien kronologiskt. Men ett jämt flöde är det alltså inte, det är snarare så att händelserna huggs av, nästan innan de är fullbordade vilket till en början är ganska irriterande. Man vänjer sig dock ganska snabbt och redan efter ungefär en halvtimme så har man vant sig och förstår själva poängen med det.

Miljöerna är perfekta som grå trist vardag, det finns inget som skiner upp och även om jag inte vill kalla det för realism så är det i alla fall en skitig verklighet och det är inget som är förskönat. Det strålar av tristess kring allting och det är naturligtvis en viktig poäng med filmen. Jag vill inte gå så långt som att kalla samhällskildringen från dystopisk eller dysfunktionell men det är onekligen en väldigt negativ betraktelse med väldigt mycket ensamhet på olika sätt. Det är en kall och hänsynslös värld på många sätt och en av de första riktigt gripande scenerna i filmer är när en pojke som lever på gatan snattar en serie tidning – Kalle Anka, och man slås av hur mycket en sådan liv sak, en serietidning faktiskt kan betyda för någon som inte har någonting!

Man ges inte tid att ta igen sig och det finns ingen förlösande komik som lättar upp stämningen någonstans. Det finns en intensitet i bildspråket som jag tror åstadkoms genom långa tagningar med statisk kamera eller att Haneke envisas med att inte visa ansikten på folk i situationer där en konventionell filmskapare skulle göra det. Han skildrar istället händelser och inte personer. Självklart handlar det också om personer men inte riktigt på det planet som man kanske är van vid och det är uppenbart att karaktärerna är grova generaliseringar och att filmen handlar om samhället i stort, snarare än om dess beståndsdelar – invånarna!

Samtidigt får vi också följa nyhetssändningar under filmens gång som belyser det mer globala läget, utanför den mindre värld där våra huvudpersoner befinner sig. Det skildras på ett mycket kallt sätt men visst känner man igen nyhetsdramturgin från riktiga nyhetssändningar. Man är trygg inom sina egna dörrar och är väldigt intresserad av vad som hänt i fjärran länder, bara man slipper ha våldsamheterna här. Ett av nyhetsinslagen känns väl kanske lite som dålig smak i dagsläget, det handlar om Michael Jackson och de pedofilianklagelser som cirkulerade vid tidpunkten för filmen. Det har naturligtvis ingenting med filmen att göra egentligen, men jag tycker det är lite tungt att se den typen av islag nu, bara några veckor efter att Michael Jackson avlidit. Detta är förstås intressant mer ur en psykologisk synvinkel som inte har med filmen att göra men det belyser ju onekligen att vår uppfattning av olika saker förändras med vilken erfarenhet vi har. Haneke kunde förstås inte förutse dessa händelser utanför filmens värld, men jag tyckte ände det var värt att ta upp så här i förbifarten.

Det här är också de små nyansernas film. Det finns till exempel en riktigt lång scen med statisk kamera där en äldre man talar med sin dotter i telefon. Dialogen är fullståndigt briljant och det är små förändringar i skådespeleriet som gör otroligt stora skillnader. Ensamhet, bitterhet och känslan av att gammal är äldst är några av de känslor man får från samtalet. I andra scener kan det vara ytterst små gester som säger mer än tusen ord. Men det är långt ifrån alltid som ett fragment faktiskt har en egen betydelse, det finns ingen sensmoral eller poäng med fragmentet lösryckt från de andra menar jag. Det är först när man har helheten som man kan lägga pusslet som filmen utgör.

Utan att jag egentligen vet varför, vilket retar mig en smula, så måste jag konstatera att det här faktiskt är en ganska spännande film. Och även om den är fragmenterad så finns det hela tiden en nyfikenhet på vad som ska hända härnäst. Finns det någon form av politiskt budskap i filmen så skulle det väl i så fall vara att pengar är roten till allt det onda eller åtminstone ett nödvändigt ont i samhället. Allt som sker på slutet drivs av denna gemensamma nämnare och det som vi egentligen visste skulle hända redan från början skulle inte ske utan denna ingrediens.

Det skulle vara ganska intressant att räkna för att kontrollera om det verkligen är 71 fragment i filmen, men det ligger på en nörderinivå som ligger en bra bit över min egen i nuläget. Hur som helst en fantastiskt bra film som slår de två första delarna i trilogin (Den Sjunde Kontinenten, Bennys Video) med hästlängder. Det är små små händelser som ligger och pyr och som till slut får bägaren att rinna över och det är väl kanske något som ligger i tden. Kanske till och med mer nu än när filmen gjordes. Jag tänker på olika vansinnes dåd, skolmassakrer etc.

En mycket imponerande film!

Upcoming Review: Necronos - Tower of Doom

This one will be reviewed in both English and Swedish in the next few days.
Stay tuned!