The Ring - 2002 - Den Amerikanska versionen...

The Ring

Regi: Gore Verbinski

2002

Horror

Ett videoband cirkulerar och ryktet säger att den som ser bandet dör om sju dagar. Reportern Rachel (Naomi Watts) som undersöker varför hennes systerdotter plötsligt omkom under mystiska omständigheter råkar under sin undersökning se bandet. Hon får omedelbart ett telefonsamtal som talar om att hon kommer att dö om sju dagar. Hon blir livrädd och tar hjälp av sin före detta (Martin Henderson), som är någon form av video och foto tekniker. Tillsammans försöker de spåra källan till bandet genom mystiska och kluriga ledtrådar och när deras gemensamma som får se bandet vet de att tiden börjar bli dyr på riktigt. Om bara några dagar kommer de alla att dö en fruktansvärd död, en kamp mot klocka börjar.

En film som sannerligen satt sig väl i folks medvetande, för det är väl ingen filmintresserad som inte har hört talas om den här? Det råder nästan en fejd mellan anhängare av denna amerikanska remake och det japanska originalet - Ringu. Jag ska här dock försöka undvika jämförelser så långt det är möjligt och istället enbart koncentrera mig på den här.

Filmens idé är god men genomförandet har en hel del att önska. När man gör en film av den här typen av manus, dvs. om en närmast allsmäktig flicka som inget hellre vill än att sprida ondska och död omkring sig, är metoden man använder långt viktigare än logiken i filmen. En logik som allt som oftast fallerar ändå, kanske i form av att man kan komma undan med i princip vad som helst och sedan skylla på att det var flickan som fick det att hända. På det sättet kan man skapa en logik även där ingen finns. Jag tycker inte att den här filmen har sämre logik än många andra men samtidigt har man tagit sig vissa friheter som är svåra att förklara utan att blanda in någon yttre, närmast gudomlig, kraft.

Till en början är allt frid och fröjd och man får följa två unga tjejer som samtalar och som försöker skrämma upp varandra. När den ena nämner ett videoband som cirkulerar och den andra sägs ha sett det har de lyckats skrämma upp varandra rejält. Här finns också någon enstaka skrämsel effekt här och där.

När vi så får följa med reportern Rachel som undersöker sin systers dotters plötsliga bortgång samtidigt som hennes egen son har syner och verkar allmänt parapsykologisk. Under dessa undersökningar hittar Rachel en videoband med en mystisk inspelning och strax därefter får hon ett telefonsamtal som talar om att hon har sju dagar kvar att leva. Nu börjar undersökningen ta fart på allvar, nu står ju hennes eget liv på spel. Här börjar det också gå utför med filmen som dittills klarade sig ganska bra,

Det som följer nu är en orgie i övertydlighet som kanske går hem hos den yngre publiken men som sannerligen har klart motsatt effekt på undertecknad. All spänning förtas och det enda man egentligen sitter och väntar på är fler övertydligheter att reta sig på. Dessa övertydligheter tar sig ofta uttrycket av att reportern hittar ett föremål som hon känner igen, t.ex. en spegel och givetvis måste man då visa en kort flash av att samma spegel fanns med på videobandet hon tittade på, som om någon skulle ha glömt det. Det finns gott om exempel på denna typ av fadäser och jag ska erkänna att jag faktiskt tappade räkningen på de antal tillfällen denna teknik användes.

Skådespeleriet då? Jo, de funkar utan att vara några mästare på det de gör. Jag kan inte påstå att någon utmärker sig speciellt varken på det ena eller andra hållet då. Kanske skulle man kunna tycka att (Naomi Watts) som spelar Rachel inte är helt trovärdig och att hennes son (David Dorman) gör den bästa rollprestationen men det är inget som egentligen har någon större betydelse för helheten.

Inte en dålig film, men heller ingen som håller i längden.

The Others - 2001 - Bland det mest spännande som kommit de senaste åren!

The Others

Regi: Alejandro Amenábar

2001

Drama/Horror

Grace (Nicole Kidman) är en ytterst religiös moder som till varje pris vill skydda sina barn från världens ondska. Barnen tycks dessutom lida av en obotlig sjukdom som innebär att de inte tål det minsta dagsljus. För att se till barnens väl beordrar hon de nya tjänarna att varje dörr i huset måste hållas låst och endast öppnas när föregående dörr låsts, något som inte alltid är så lätt i det stora och mörka godset. När hennes egen dotter så börjar påstå sig kunna se spöken i husets vrår anklagar hon de nya tjänarna för att ha satt griller i huvudet på barnen. Men allt står verkligen inte rätt till och från och till börjar Grace tvivla på sig själv. Spökar det verkligen i huset? Håller hon på att bli galen?  Och vilka är egentligen de mystiska tjänarna som kommit till huset?

En nästintill perfekt film som både lyckas beröra, vara spännande och samtidigt mycket intressant. Dessutom hålls filmens twist väl dold och tydliggörs bara några ögonblick innan själva avslöjandet.

Det enda jag egentligen har emot filmen, eller emot låter starkt för det är egentligen en petitess, är Nicole Kidman. Hon är en bra skådis det är inget snack om det, men det känns som om hon tagit sig lite vatten över huvudet här. Hon lyckas bara vara nästan övertygande och är inte helt trovärdig hela tiden. Det är naturligtvis en svår roll att bemästra och jag har egentligen inget bra förslag på vem som skulle passa bättre för rollen. Någon mer okänd kanske hade varit ett lyckodrag? I varje fall ingen superkändis som Jodie Foster eller Julia Roberts, då vågar jag påstå att filmen hade tappat rejält hur duktiga skådespelerskor de än är. Jag anser nämligen att det finns en styrka i en skådespelare/skådespelerska inte förknippas med något annat än den roll han/hon just nu spelar. Nicole Kidman är som sagt inget dåligt val, men jag tror att bättre fanns att göras.

I filmer av det här slaget där effekterna är få och stämningen är hög ställs stora krav på manus, regi och skådespeleri. Det vet nog de flesta. Något som också är otroligt viktigt, framförallt när i princip hela filmen utspelar sig på samma plats, är miljöerna. I det här fallet är rummen mästerliga och dunkla, skickligt ljussatta och stilfullt möblerade och dekorerade. Ett stort hus eller herrgård är ett mycket bra ställe för den här typen av galenskapsdrama eller spökhistoria om man så vill. Det är som sagt smakfullt inrett och ser faktiskt, frånsett några detaljer, ganska tidstypiskt ut. Dessa detaljer får sin förklaring senare och är fullkomligt logiska när man väl får reda på deras hemlighet.

Som tittare får man snällt sitta och vänta innan man bjuds på några svar. Filmskaparen lägger visserligen ut ledtrådar här och där men de är lika ofta vilseledande som väsentliga, skickligt gjort och det innebär att spekulationerna under filmens gång är rikliga. Detta gör också att filmen fungerar även efter att den är avslutad och man kan sitta och tänka över vad saker och ting egentligen betydde under olika händelseförlopp.

Bland det mest spännande som har kommit de senaste åren.

The Prowler - 1981 - Klassisk slasher!

Tidig recension...

The Prowler

Regi: Joseph Zito

1981

Horror

När en krigsveteran från andra världskriget kommer tillbaka till sin hemby och hittar flickvännen i armarna på en annan slår det slint i huvudet på honom och han dödar dem bägge. 35 år senare återinförs den årliga dansen i den lilla staden samtidigt som en ny mordvåg inleds. En mordvåg av en man i uniform som alltid lämnar en ros vid sina offer. Är det samme man? Vem är han egentligen? Vilket är hans motiv?

En ganska bra film trots allt. Trots att den till en början känns väldigt oengagerad och meningslös. Det dröjer dock inte länge förrän den kommer igång på allvar och eftersom det här en film som handlar om mord fokuserar den väldigt starkt på att framställa dem på ett visuellt sätt. De är bra gjorda och tillvägagångssätten känns påhittiga. Åtminstone klart över snittet för sån här film.

Handlingen är ofta obegriplig och när filmen är slut har man egentligen inte fått reda på speciellt mycket. Man får en del ledtrådar här och där till varför morden äger rum men att pussla ihop dem är sannerligen inte det lättaste. Jag tycker heller inte att man tvunget måste göra det. Man kan helt enkelt ta den här filmen för vad den är, d v s en film som finns till enbart för att visa morden så explicit som möjligt. Detta har man lyckats med utan att för den skull överdriva, vilket är ganska ovanligt för en film av den här typen. Detta innebär att filmen inte får den komiska atmosfär som risken annars är stor att den hade fått.

Ytterligare en slasher som hamnar över snittet där framförallt Tom Savinis effekter har huvudrollen.