Sweeney Todd: The Demon Barbar of Fleet Street - 2007

Sweeney Todd: The Demon Barbar of Fleet Street

Regi: Tim Burton

2007

Musikal

Sweeney Todd (Johnny Depp) är besatt av tanken av hämnd på Domare Turpin (Alan Rickman) som förstört hans liv genom att stjäla och fördärva det vackraste i Todds liv, nämligen hans äktenskap med hustrun. Genom denna åtrå har domaren också gjort Todds dotter Johanna (Jayne Wisener) till sin skyddsling, vilket Todd får veta när han kommer tillbaka till London efter femton år i exil. Hon hålls inlåst i domarens stora hus mot hennes vilja. Hennes skönhet är förstås bändande och ingen får se henne förrän Todds följeslagare – Sjömannen Anthony (Jamie Campbell Bower) får se en skymt av henne genom ett fönster. Han blir genast besatt av henne och planerar att rymma med henne. Samtidigt planerar Todd sin hämnd tillsammans med pajbakerskan Mrs. Lovett (Helena Bonham Carter) som han äktar och förser med färskt kött, nämligen de av hans kunder som haft oturen nog att sätta sin fot i hans salong.

När det gäller Tim Burton, som har en så utpräglad personlig stil, är det kanske ofta ris eller ros som gäller. Det vill säga att man antingen älskar eller hatar hans verk då de är så pass originella. Personligen ser jag dem med stor förtjusning och anser att han möjligen misslyckats någon enstaka gång, men det var länge sedan nu. Jag älskar alltså generellt hans filmer. Dock ser jag en fara med det sätt han visualiserar sina skapelser på. Det kan gå lite överstyr ibland och passar man sig inte kan det se ut som man driver med sig själv fast det inte är meningen. Nu tror jag inte Tim Burton gör det här, men det behöver inte gå särskilt många sekunder innan man tydligt ser vem som gjort filmen och förtexten ”A Tim Burton Film” är tämligen överflödig.

Något som gör den här unik, till och med för Tim Burton är ju förstås att det är en musikal. Inte alla dialog sjungs men otroligt mycket av den. Detta är kanske i sig inget problem rent stilmässigt utan det ser och låter ganska naturligt, men det påverkar i högsta grad tempot i filmen. Det blir tjatigt eftersom musikinslagen, med olika teman etc. är designade att upprepa sig lite här och var. Att historien bygger på en mycket populär vandringssägen, som mången gång omdebatterats angående sin äkthet, är förstås kul och skräckfantasterna får också sitt lystmäte tillfredsställt när Johnny Depp skär halsen av sina kunder – en efter en. Det är synnerligen blodigt faktiskt!

                                                                                       

Men även om Depp imponerar (när gör han inte det?) så är han långt ifrån den enda som håller upp filmen. HelenaBonham Carter stjäl showen flera gånger med sin närvaro. Hon har fått ett lite bredare register av känslor att jobba med till skillnad från Depp som bara är förblindad av sitt hat hela tiden. Samma sak kan väl till mån även gälla Alan Rickman, som visserligen är stabil, men som inte har så mycket att jobba med utanför sin, för situationen, ganska typiska karaktär. Timothy Spall och Sasha Baron Cohen är däremot mycket karismatiska i sina mindre roller och en fröjd att titta på.

Så… älskar jag den här filmen? Nä, det vore väl mycket sagt. Det är förstås inget jag ångrar att jag sett och Burtons stil är underhållande att se som vanligt, man befinner sig liksom inuti en fantasi men det blir lite för mycket med alla upprepningar som musikalen renderar. Jag finner också att den, även om det naturligtvis är ett tekniskt välgjort hantverk att det faktiskt är lite för mycket yta och för lite innehåll denna gång för Tim Burton.

Idag i filmhistorien...

...fyller Robert Redford 77 år!

...fyller Christian Slater 44år!

...skulle Patrick Swayze ha blivit 61 år!

Strange World of Coffin Joe - 1968 - en cynisk antologi!

Strange World of Coffin Joe

Aka: O Estranho Mundo de Zé do Caixão

Regi: José Mojica Marins

1968

Horror

Tre historier endast sammanbundna med den cynism, eller de protester mot religionen som sådan, som genomsyrar filmen som helhet. Först ut är historien om dockmakaren som har ord om sig att vara en mästare på att tillverka hur verklighetstrogna ögon som helst med hjälp av sina döttrar. Ett gäng busar hör historierna om hur mycket pengar han sägs ha undanstoppade hemma och ger sig ut för att råna honom. De passar också på att våldta hans döttrar, men sanningen kryper snart ikapp dem. Sedan är den dag för en fängslande berättelse om fysisk attraktion. Om mannen som förföljer en vacker kvinna och som inte slutar vara besatt av skönheten ens vid hennes död. Han bryter sig därför in i hennes gravkammare för att visa sin kärlek. Slutligen får vi träffa professorn som påstår sig kunna bevisa att instinkten är klart mycket starkare än förnuftet och kommer att segra i alla lägen. En journalist och dennes fru bjuds in till hans hem för att ta del av bevisen, men räknar inte med att de själva ska falla bli försökskaniner i professorns dödliga beviskedja.

Strange World = Märklig Värld, är nog bland den bästa beskrivning som finns att få för den här filmen. Den pendlar mellan sinnessjukdom och vacker betraktelse av kärleken, kryddat med lite lättsam humor längs vägen. De tre berättelserna har helt olika inriktning och påminner egentligen inte alls om varandra. Jag tänkte gå igenom dem en i taget för att försöka åskådliggöra mina tankar om filmen.

Dockmakaren – Denna del har väl egentligen inte så mycket att komma med i dag, när åskådarna är vana vid betydligt märkligare historier än den här i och med att Twilight Zone, Tales From the Crypt etc. letat sig in i var mans referensram. Det är ganska självklart redan från början var dockmakaren får sina ögon ifrån och jag tror det beror till stor del på att tiden helt enkelt börjat komma ifatt denna historia. När den först gjordes 1968 skulle jag tro att den föreföll betydligt bisarrare än vad den gör idag och jag tror knappast någon höjer på ögonbrynen för dess upplösning numera. Trots detta finner jag den vara en värdig inledning på kortfilmerna.

Besatthet – Jag gillade denna skarpt, inte för att den insinuerar nekrofili, utan snarare därför att den är vackert filmad och med en musik som gör det seriösa temat ganska lättsamt egentligen. Med annan musik skulle man ha kunnat ställa den åtrå som den fattiga ballongförsäljaren känner för den vackra flickan, även om hon är död, bortom allt tvivel, men så sker alltså inte. Tonen av lättsamhet behålls istället och det är inte helt självklart vilka känslor tittaren egentligen bör konfronteras med. En avsky för vedervärdiga handlingar (nekrofili) eller empati för den omöjliga kärleken som aldrig kommer att spira. Nämnas bör också att det inte förekommer någon dialog i denna del vilket jag tycker förhöjer upplevelsen. Det är som en stilstudie av intelligent gjort stumfilm, utan överdriven mimik och utan stereotypiska rörelsemönster. Bilderna i kombination med musiken få berätta historien helt enkelt.

Ideologi – Kanske den mest bisarra berättelsen av de tre och den som är mest väntad också. Den är liksom udda på ett förutsägbart sätt där man ändå inte kan räkna ut alla detaljer i historien. Grymma experiment som kostar försökskaninerna både liv och lem. Alla slags udda böjelser verkar finnas med här, från alla möjliga former av konstig tortyr med eller utan sexuella undertoner till kannibalism. Poängen verkar vara att samla allt detta under samma tak för att inte ge tittaren något andrum alls. Själv poängen som professorn vill bevisa för sina gäster är egentligen inte särskilt intressant, det man vill veta är vilka märkligt beteenden han lyckas få fram genom att få sina försökskaniner att frångå förnuftet och leva endast efter den naturliga instinkten.

Som jag nämnde inledningsvis så kopplas berättelserna samman av cynism och genom någon form av protest mot det religiösa samhället, eller kanske snarare det normala samhälle som de flesta av oss väljer att leva i. Detta avståndstagande är på många sätt ganska spännande om man tar det på rätt sätt och inte som en automatiserad protest mot etablissemanget för protestens egen skull. Fast det kräver å andra sidan att man klarar av en abstrakt tankeprocess för att inte alldeles gå vilse bland absurditeterna.