TV: Dallas anno 2012

När TV-såpan Dallas visades för första gången i svensk TV var jag 11 år. Det var en serie som jag egentligen inte var särskilt intresserad av men eftersom jag bodde under samma tak som mina föräldrar blev det ändå som så att detta program överskuggade allting annat som kom att sändas under samma tid i grannkanalen. Det fanns ju vid den här tiden bara två kanaler så konkurrensen var inte så stor. Och jag var onekligen inte ensam om att se avsnitt efter avsnitt och så småningom fastna i serien.

Det fanns helt enkelt inget liknande sedan tidigare, möjligen sändes Hem till Gården men denna brittiska serie levde aldrig upp till de maktspel som försiggick i Familjen Ewing. Det var helt enkelt en unik serie i de sammanhangen och upplägget har sedan figurerat i ett stort antal serie. Seriens (oavsett vilken) måste ha en kallt beräknande person som inte skyr några som helst medel för att få sin vilja fram. Vi älskade helt enkelt att hata J.R. Ewing. Man kan säga att serien nästan hade samma genomslagskraft som Ingemar Stenmarks slalom-åk, ALLA såg det!

Men nu har det gått 19 år sedan Dallas visades senast i svensk TV. Om det har förekommit någon sorts repriser genom åren kan jag inte svara på men det är liksom inte riktigt samma sak ändå. Hur som helst började nu en ny säsong av serien att visas i går efter 21 års uppehåll (serien avslutades 2 år tidigare i USA). Nu kretsar det förstås om nästa generation och det verkar var minst lika många turer om pengar, olja och Southfork som tidigare. Men det som är extra roligt är att en del av de gamla karaktärerna är med igen. Patrick Duffy som spelar Bobby och Larry Hagman som J.R. är väl de mest centrala men även Charlene Tilton (Lucy) och Steve Kanaly (Ray) svischar förbi kamerorna i mer eller mindre anonyma roller. Vi får väl se hur mycket kameratid de kommer att få framöver och om det dyker upp fler bekantskaper också för den delen.

Överlag verkar det bli en händelsefull säsong som kanske inte når upp till sin anfader på något sätt men tiderna har också ändrats och vi är sannolikt mer kräsna numera. Vi har mera erfarenheter än då och vi har tvingats se betydligt fler såpor genom åren. Egentligen finns det väl bara en sak att säga – upp till bevis! Är kungen bland såporna tillbaka för att stanna?

För Kärleken - 2010 - Kulturkrock med Tuva Novotny och Danny Glover

För Kärleken

Aka: Dear Alice

Regi: Othman Karim

2010

Drama

Karin (Tuva Novotny) är mitt uppe i ett karriärsteg när hon står i begrepp att bli befordrad till partner på advokatfirman. Hennes man Moses (Peter Gardiner) har problem med ekonomin, och det har väl Karin också förresten, men för Moses är det allvarligt. Hans pappa i Afrika behöver verkligen pengarna för att kunna betala läkarna. Det är struligt och dessutom blir deras ena dotter sjuk och måste hämtas från dagis. Samtidigt försvarar Karin Håkan (Stefan Sauk), en alkoholiserad skådespelare som åter tagits för rattfylla. Dessutom är Bosse (Ulf Brunnberg) upprörd eftersom hans tjugoåriga programledarkarriär plötsligt tagit slut, han har fått sparken helt enkelt. I samma veva ser han sin fru med en annan man och hela hans värld rasar samman. Mitt i allt detta står också Franzis (Danny Glover), som försöker klara sitt uppehälle genom en sista utväg, socialen. Moses, som är socialsekreterare tvingas upplysa honom om att reglerna måste följas och avvisar honom. Regler som han senare själv blir varse när hans namn dyker upp på en lista över misstänkta terrorister…

Ovanstående handling vittnar om en till ytan något rörig film, eller så är det åtminstone den uppfattningen man får när man skummar igenom handlingen. Och visst är det fragmenterat, det går inte att förneka, men det är gjort på ett sådant sätt att det aldrig råder något tvivel om hur det hänger ihop. Det finns inga direkt dolda underfundigheter som ska knyta samman karaktärerna i slutändan, för det är uppenbart att så ska ske. Dessutom blir det ännu tydligare när vi bevittnar en av de sista scenerna i filmen allra först. Inget ovanligt knep, men det funkar ypperligt här!

Det som är extra kul är inte att så skilja personers livsöden strålar samman till en slutlig klimax utan att det berättas ur ett kulturkrocksperpektiv. Jag jämförde själv filmen med The Gods Must Be Crazy på ett tidigt stadium, det är förstås en missvisande jämförelse som inte gör den här filmen rättvisa. Man förlorar sig inte riktigt i den typen av mondoparodi här och inte slapstick heller. Det som fick mig att uttala tanken var sannolikt att man under några korta sekvenser har speedat upp filmen under en biljakt för en komisk effekt, ungefär som man gjorde i The Gods Must Be Crazy när man cyklade på stigarna.

Det här är tvärtom en mycket skickligt genomförd film på alla plan. Danny Glover, vars rollkaraktär Franzis får anses vara den fasta punkten i berättelsen, den som håller ihop allt, spindeln i nätet, gör ett utomordentligt jobb. Man kan förstås fråga sig hur desperat han är som skådis om han tar sig tid att medverka i en svensk film, men jag tror faktiskt att han har fattat tycke för manuset och inte alls är särskilt desperat. Det är en viktig historia som berättas, ur flera perspektiv. Framförallt belyser den ensamhet ur olika vinklar. Man kan kanske tro att det är en kärleksfilm, och det är det väl kanske också i någon mån, men det är väldigt allvarsamt och det finns mängder med problematiseringar längs vägen. Det blir rent av nästan lite tragikomiskt emellanåt.

Övriga rollbesättningar är faktiskt i samma klass, utom möjligen Stefan Sauk som jag tycker är lite blek. Inte för att hans roll kräver så mycket mer, och det är inte särskilt stor heller, men jag tycker man saknar han vanliga karisma lite. Samma sak kanske kan gälla Ulf Brunnberg, men det är det inte honom egentligen utan att hans situation inte känns lika intressant som de andras, den är mer trivial eller något.

Ska man jämföra med andra filmer ligger förstås Robert Altmans Shortcuts nära till hands men jag tycker nog inte att det är en riktigt bra jämförelse ändå. Livsödena ligger närmare varandra i den här och skulle jag säga något skulle det nog istället bli Paul Haggis Crash med bland andra Sandra Bullock från 2004. Hur som helst rekommenderar jag den här filmen. Om inte annat för att få lite perspektiv på livet och vad som egentligen är viktigt. Inte ett öga är torrt.

Recension: The Good The Bad The Weird - 2008

The Good The Bad The Weird

Regi: Ji-Woon Kim

2008

Western/Komedi/Äventyr

Tre huvudpersoner är alla ute efter att finna samma skatt, det jagar också varandra och är ärkerivaler. Tjuven stjäl helt enkelt kartan till skatten utan att egentligen veta vad den innebär och vart den leder. Ska sanningen fram så vet han inte ens vart han ska börja. För att återfå kartan lejs en lokal gangster, som dock inte har några som helst planer på att följa sin uppdragsgivares instruktioner. Slutligen är en prisjägare efter gangstern eftersom infångandet skulle inbringa honom en ansenlig summa pengar. Lägg också till ett gäng lokala banditer som inget hellre vill än att starta en revolution på de ockuperande japanerna.

Ji-Woon Kim har tidigare gjort filmen A Tale of Two Sisters, en film som både jag och en hel värld av skräckfilmsfanatiker tycktes uppskatta våldigt mycket. Här är det istället frågan om en sorts westernkomedi med äventyrstouch. Ibland får man känslan av att regissören har sneglat lite på filmer om korsriddare eller liknande. Åtminstone filmer som utspelar sig i en medeltid där hästjakt och där en sådan där spikklubba där en taggig kula hänger på en kedja förekommer.

Det finns också en nyans av Noir vid några tillfällen även om detta inte är särskilt framträdande. Jag vill absolut inte gå så långt som att kalla det en pastisch på varken Noir eller något annat men visst finns tonen där.

Nej, det här är först och främst en westernfilm, och det på koreanska! Bara det känns ju lite märkligt eller hur? Men en western är en western kan man tycka och jag har inga invändningar varken mot språkvalet eller mot platsen den utspelar sig på, för inte är det inte i den amerikanska västern i alla fall! Efter det är det helt klart en komedi och det är där jag inte riktigt kommer överens med filmen. Det blir lite för mycket tramsigheter och det blir lite för mycket virrvarr av alla inspirationskällor också. Att Sergio Leone och The Good The Bad The Ugly ligger någonstans i bakgrunden är kanske inte svårt att förstå, men stilmässigt finns det inte många likheter. Det är klart att man framåt slutet, när man har valt att ”nytolka” den klassiska shootout som finns i slutet av The Good The Bad The Ugly, mellan de tre huvudpersonerna, så blir det helt uppenbart. Men fram till dess delar filmerna egentligen bara en övergripande handling. Den om de tre som bevakar varandras framsteg och den där ingen av dem är särskilt intresserade av att låta någon annan få något försprång mot skatten.

Det är dock svårt att hålla reda på vem som vem. Vem som är god och vem som är ond är inte helt självklart och det är ju kanske ett problem. Men filmen är actionfylld och den är mycket välgjord. Den ena Actionscenen avlöser den andra i ändlösa actionkavalkader och gillar man sådant lär man älska den här filmen.

Jag skulle dock vilja ha lite mer innehåll och det känns som om filmen är lite för pretentiös när den borde ta sig själv med glimten i ögat. Jag menar inte att den tar sig på allt för stort allvar heller utan jag försöker egentligen bara nyansera en smula. Det kanske är parodiskt menat, jag vet inte men jag tycker inte att det når riktigt ända fram i så fall.

Musiken fungerar väl det mesta av tiden, men även den är lite ambivalent. Ibland känns det som scener där man nästan försöker efterlikna musiken i James Bond, inte huvudtemat kanske, men lite av känslan. Senare är det österländsk musik och vid något tillfälle verkar det vara helt paradoxalt på den musikaliska fronten.

Men det är kanske det som är filmens mening? Att inte riktigt låta åskådaren veta vad det är för film man tittar på. Filmens titel anspelar ju på att något i den ska vara konstigt och det är ingen överdrift att kalla karaktärerna för rejält skruvande. Och stilmässigt är den ju, som jag varit inne på mest hela tiden, en väldigt blandad upplevelse. Det är inte allt på samma gång men nära på och en av de märkligaste filmer som jag har sett på länge.