För Kärleken - 2010 - Kulturkrock med Tuva Novotny och Danny Glover



För Kärleken
Aka: Dear Alice
Regi: Othman Karim
2010
Drama

Karin (Tuva Novotny) är mitt uppe i ett karriärsteg när hon står i begrepp att bli befordrad till partner på advokatfirman. Hennes man Moses (Peter Gardiner) har problem med ekonomin, och det har väl Karin också förresten, men för Moses är det allvarligt. Hans pappa i Afrika behöver verkligen pengarna för att kunna betala läkarna. Det är struligt och dessutom blir deras ena dotter sjuk och måste hämtas från dagis. Samtidigt försvarar Karin Håkan (Stefan Sauk), en alkoholiserad skådespelare som åter tagits för rattfylla. Dessutom är Bosse (Ulf Brunnberg) upprörd eftersom hans tjugoåriga programledarkarriär plötsligt tagit slut, han har fått sparken helt enkelt. I samma veva ser han sin fru med en annan man och hela hans värld rasar samman. Mitt i allt detta står också Franzis (Danny Glover), som försöker klara sitt uppehälle genom en sista utväg, socialen. Moses, som är socialsekreterare tvingas upplysa honom om att reglerna måste följas och avvisar honom. Regler som han senare själv blir varse när hans namn dyker upp på en lista över misstänkta terrorister…

Ovanstående handling vittnar om en till ytan något rörig film, eller så är det åtminstone den uppfattningen man får när man skummar igenom handlingen. Och visst är det fragmenterat, det går inte att förneka, men det är gjort på ett sådant sätt att det aldrig råder något tvivel om hur det hänger ihop. Det finns inga direkt dolda underfundigheter som ska knyta samman karaktärerna i slutändan, för det är uppenbart att så ska ske. Dessutom blir det ännu tydligare när vi bevittnar en av de sista scenerna i filmen allra först. Inget ovanligt knep, men det funkar ypperligt här!

Det som är extra kul är inte att så skilja personers livsöden strålar samman till en slutlig klimax utan att det berättas ur ett kulturkrocksperpektiv. Jag jämförde själv filmen med The Gods Must Be Crazy på ett tidigt stadium, det är förstås en missvisande jämförelse som inte gör den här filmen rättvisa. Man förlorar sig inte riktigt i den typen av mondoparodi här och inte slapstick heller. Det som fick mig att uttala tanken var sannolikt att man under några korta sekvenser har speedat upp filmen under en biljakt för en komisk effekt, ungefär som man gjorde i The Gods Must Be Crazy när man cyklade på stigarna.

Det här är tvärtom en mycket skickligt genomförd film på alla plan. Danny Glover, vars rollkaraktär Franzis får anses vara den fasta punkten i berättelsen, den som håller ihop allt, spindeln i nätet, gör ett utomordentligt jobb. Man kan förstås fråga sig hur desperat han är som skådis om han tar sig tid att medverka i en svensk film, men jag tror faktiskt att han har fattat tycke för manuset och inte alls är särskilt desperat. Det är en viktig historia som berättas, ur flera perspektiv. Framförallt belyser den ensamhet ur olika vinklar. Man kan kanske tro att det är en kärleksfilm, och det är det väl kanske också i någon mån, men det är väldigt allvarsamt och det finns mängder med problematiseringar längs vägen. Det blir rent av nästan lite tragikomiskt emellanåt.

Övriga rollbesättningar är faktiskt i samma klass, utom möjligen Stefan Sauk som jag tycker är lite blek. Inte för att hans roll kräver så mycket mer, och det är inte särskilt stor heller, men jag tycker man saknar han vanliga karisma lite. Samma sak kanske kan gälla Ulf Brunnberg, men det är det inte honom egentligen utan att hans situation inte känns lika intressant som de andras, den är mer trivial eller något.

Ska man jämföra med andra filmer ligger förstås Robert Altmans Shortcuts nära till hands men jag tycker nog inte att det är en riktigt bra jämförelse ändå. Livsödena ligger närmare varandra i den här och skulle jag säga något skulle det nog istället bli Paul Haggis Crash med bland andra Sandra Bullock från 2004. Hur som helst rekommenderar jag den här filmen. Om inte annat för att få lite perspektiv på livet och vad som egentligen är viktigt. Inte ett öga är torrt.