Recension: The Brotherhood 2 – Young Warlocks - 2002

Först av allt måste vi konstatera att den här filmen verkligen inte har något med den första filmen i serien att göra. De utspelar sig visserligen på collage och det finns gott om homoerotiskt material, men inget i själva handlingen påminner om något som hände i första filmen. Självklart handlar det om någon form av broderskap liksom i första filmen men här är det mycket mera ockult än vad det var i första filmen. Här är det frågan om ren häxkraft, riter och våldsam död.

Jag hade förväntat mig ännu sämre skådespeleri i den här filmen är föregångaren och det är det väl också, men inte som jag trodde. Men å andra sidan är det som sagt var inte en uppföljare i konventionell mening heller. Faktum är att den här på många sätt är mer underhållande än sin föregångare trots att den karisma som faktiskt fanns i första filmens karaktärer är som bortblåst. Det är lite knapigt att förklara men även om det här är en mer underhållande film är den också sämre. Allt är egentligen sämre, definitivt manuset och är man inte intresserad av att glo på vackra pojkar i bar överkropp med boxerkalsingar finns det inte så mycket över. Det ägnas nämligen rejält mycket mer tid på sådana saker än på viktiga detaljer för handlingen.

Det är inte det att David DeCoteau inte vet hur man filmar snygga sekvenser, snarare att det inte finns någon känsla för tempo och att ovidkommande scener kan hålla på i evighet utan något annat syfte än att visa upp tonårskroppar av manlig modell och att manusen är undermåliga. Nu ska jag förstås inte dra alla filmer över en kam och kommer naturligtvis att krypa till korset om jag upptäcker filmer som avviker från denna stererotyp.

5/10

House of Orphans - 2009 - tillbakablickarna är filmens styrka!

House of Orphans

Regi: Daniel Lehmussaari

2009

Horror

För ett par hundra år sedan drev ett respektabelt äldre par ett barnhem i den lilla byn. Att allt inte stod rätt till bakom den yttre fasaden var först inget som märktes men det uppdagades senare att paret sålt barn som slavar av olika slag. Det hedersamma uppfostran barnen tycktes ha fick också sin förklaring i samband med detta. Bestraffningarna var fruktansvärda och det hände till och med att barn mördades som slutgiltig åtgärd. Stället brändes ner till grunden men senare byggdes ett annat hus på samma plats där den ursprungliga och fasansfulla källaren låg. Det sägs att det finns en undangömd skatt där, bestående av de pengar som paret tjänat på sin smutsiga verksamhet. Nu har en familj flyttat in i huset och det vet förstås inte vad som hänt eller vad som nu finns i källaren. Inte förrän spökerierna börjar i alla fall!

Redan i inledningsscenerna används klichéer på ett mycket effektivt sätt! Det är uppenbart att detta är ett medvetet val och det blir faktiskt ganska underhållande. Det finns en flirt med både klassiska skräckfilmer och de som driver lite med sig själva. Jag menar inte att denna gör det fullt ut men jag tror inte den tar sig på alldeles för stort allvar heller.

Dialogen är på engelska och det går helt enkelt inte att låta bli att kommentera det. Jag måste erkänna att jag hade lite förutfattade meningar angående detta och jag anser fortfarande att det drar ner intrycket av filmen. Nu är i och för sig engelskan långt långt mycket bättre än i till exempel Camp Slaughter, åtminstone från vissa håll, men samtidigt blir det inte särskilt trovärdiga repliker som levereras av dem som knappt kan uttala orden de ska säga. Det gör att vissa av skådespelarna framstår som sämre än vad de egentligen borde göra och det är väl inte särkskilt bra kanske. Föga smickrande i alla fall.

Att det finns en motsättning mellan övergripande storstadsbilder med frihetsgudinnan i förgrunden och skyskrapor a la New York för att sedan fortsätta med en svensk registrerad Volvo på landbygden gör faktiskt inte så mycket. Det är sånt man får ta med en nypa salt och man får istället vara tacksam mot det som filmen faktiskt lyckas bra med. Tillbakablickarna på den gamla tiden är till exempel hur bra som helst. Kostymerna är lyckade och hela atmosfären är fantastisk! Det känns hur trovärdigt som helst och den sepiabruna tonen förstärker detta ytterligare. Dessa tillbakablickar innehåller också filmens mest motbjudande och starka scener, det som barnhemsinnehavarna höll på med bakom de stängda dörrarna!

Men även det som händer i ”modern” tid är ganska bra. Jag gillar inte riktigt hur man framställer spökerierna hela tiden men många gånger kan man ana en inspiration från Asiens spökfilmer och det är ganska trevligt. Tyvärr är dialogen emellanåt så fruktansvärt usel att man inte riktigt vet om man ska skratta eller gråta. Men trots detta förblir intresset för vad som egentligen hänt och vad som kommer att hända i den gamla bortglömda källaren högt. Det är faktiskt ganska spännande och musiken tillför också en extra dimension åt de positiva egenskaperna som filmen har. Även effektmässigt fungerar filmen mycket bra. Blodet ser ut som blod och de Asieninspirerade spökerierna är snyggt sminkade.

Ska man jämföra filmen med ett pussel skulle jag vilja säga at de stora bitarna passar mycket bra och är intressanta. Berättelsen i stort är intressant, motbjudande och spännande. Medan de mindre bitarna, berättelsen som förbinder de stora pusselbitarna, är ganska usla många gånger. Det är lite väl stora logiska luckor ibland och rejält tramsigt många gånger. Vissa delar av humorn är säkert medveten men det vet i tusan om detta alltid är fallet. Jag tycker nog att filmen är rätt ojämn och jag är inte helt säker på vilken film man försökte göra. Det känns som om man är lite här och lite där och nosar och sedan försöker lappa ihop det till något begripligt. Det är lite rörigt och inte helt lätt att hänga med i svängarna alla gånger!