House
of Orphans
Regi:
Daniel Lehmussaari
2009
Horror
För ett par hundra år sedan drev ett respektabelt äldre par ett barnhem
i den lilla byn. Att allt inte stod rätt till bakom den yttre fasaden var först
inget som märktes men det uppdagades senare att paret sålt barn som slavar av
olika slag. Det hedersamma uppfostran barnen tycktes ha fick också sin
förklaring i samband med detta. Bestraffningarna var fruktansvärda och det
hände till och med att barn mördades som slutgiltig åtgärd. Stället brändes ner
till grunden men senare byggdes ett annat hus på samma plats där den
ursprungliga och fasansfulla källaren låg. Det sägs att det finns en undangömd
skatt där, bestående av de pengar som paret tjänat på sin smutsiga verksamhet.
Nu har en familj flyttat in i huset och det vet förstås inte vad som hänt eller
vad som nu finns i källaren. Inte förrän spökerierna börjar i alla fall!
Redan i inledningsscenerna
används klichéer på ett mycket effektivt sätt! Det är uppenbart att detta är
ett medvetet val och det blir faktiskt ganska underhållande. Det finns en flirt
med både klassiska skräckfilmer och de som driver lite med sig själva. Jag
menar inte att denna gör det fullt ut men jag tror inte den tar sig på alldeles
för stort allvar heller.
Dialogen är på engelska och
det går helt enkelt inte att låta bli att kommentera det. Jag måste erkänna att
jag hade lite förutfattade meningar angående detta och jag anser fortfarande
att det drar ner intrycket av filmen. Nu är i och för sig engelskan långt långt
mycket bättre än i till exempel Camp
Slaughter, åtminstone från vissa håll, men samtidigt blir det inte särskilt
trovärdiga repliker som levereras av dem som knappt kan uttala orden de ska
säga. Det gör att vissa av skådespelarna framstår som sämre än vad de
egentligen borde göra och det är väl inte särkskilt bra kanske. Föga smickrande
i alla fall.
Att det finns en motsättning
mellan övergripande storstadsbilder med frihetsgudinnan i förgrunden och
skyskrapor a la New York för att sedan fortsätta med en svensk registrerad
Volvo på landbygden gör faktiskt inte så mycket. Det är sånt man får ta med en
nypa salt och man får istället vara tacksam mot det som filmen faktiskt lyckas
bra med. Tillbakablickarna på den gamla tiden är till exempel hur bra som
helst. Kostymerna är lyckade och hela atmosfären är fantastisk! Det känns hur
trovärdigt som helst och den sepiabruna tonen förstärker detta ytterligare.
Dessa tillbakablickar innehåller också filmens mest motbjudande och starka
scener, det som barnhemsinnehavarna höll på med bakom de stängda dörrarna!
Men även det som händer i
”modern” tid är ganska bra. Jag gillar inte riktigt hur man framställer
spökerierna hela tiden men många gånger kan man ana en inspiration från Asiens
spökfilmer och det är ganska trevligt. Tyvärr är dialogen emellanåt så
fruktansvärt usel att man inte riktigt vet om man ska skratta eller gråta. Men
trots detta förblir intresset för vad som egentligen hänt och vad som kommer
att hända i den gamla bortglömda källaren högt. Det är faktiskt ganska spännande
och musiken tillför också en extra dimension åt de positiva egenskaperna som
filmen har. Även effektmässigt fungerar filmen mycket bra. Blodet ser ut som
blod och de Asieninspirerade spökerierna är snyggt sminkade.
Ska man jämföra filmen med ett
pussel skulle jag vilja säga at de stora bitarna passar mycket bra och är
intressanta. Berättelsen i stort är intressant, motbjudande och spännande.
Medan de mindre bitarna, berättelsen som förbinder de stora pusselbitarna, är
ganska usla många gånger. Det är lite väl stora logiska luckor ibland och
rejält tramsigt många gånger. Vissa delar av humorn är säkert medveten men det
vet i tusan om detta alltid är fallet. Jag tycker nog att filmen är rätt ojämn
och jag är inte helt säker på vilken film man försökte göra. Det känns som om
man är lite här och lite där och nosar och sedan försöker lappa ihop det till
något begripligt. Det är lite rörigt och inte helt lätt att hänga med i
svängarna alla gånger!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar