Cityakuten – ER - nu äntligen förstår jag!

Normalt sett är jag inget för serier och jag brukar aktivt undvika dem. Den här serien är inget undantag då den väl har gått i repris några gånger vid det här laget. Men man ska aldrig säga aldrig och när jag hittade de första säsongerna tillräckligt billigt slog jag till. Man är väl inte sämre karl än man kan ändra sig?!

Pilotavsnittet slår emot mig som ett ton stål (hur översätter man ”ton of bricks”?). Det finns helt enkelt inget sätt att värja sig för känsloanstormningarna serien bombarderar en med. Jag har nu sett de tre första avsnitten och man får väl säga att jag är hooked! Jag förstår nu varför det här är den serie som vunnit utmärkelse på utmärkelse. Det är den serie där man inte ryggar tillbaka för döden, alla fall på akutmottagningen slutar inte lyckligt. Det finns så mycket känslor inblandat att det helt enkelt inte finns något sätt att blunda från dem. Det är tragiskt men det är också hoppfullt och rörande, det är intressanta karaktärer som man redan efter några få avsnitt ”känner” och det är en serie som känns oerhört realistisk. Visserligen tyckte jag vid något tillfälle i första eller andra avsnittet att det spelade över rejält men det var förlåtligt och det var snabbt övergående. Jag har hittat en serie jag kommer att plöja till slutet så var beredda på att jag kommer att tjata om den här lite från och till. Kanske finns det fler serier jag borde snöa in mig på? Nämn gärna era favoritserier i en kommentar!

Recension: Seven Swords - 2005 - En storfilm om sju krigare

Seven Swords

Aka: Qi Jian

Regi: Hark Tsui

2005

Action

I 1600-talets Kina efter Chingdynastins etablering är det på grund av diverse rebelliska revoltörer förbjudet att utöva kampsporter och man har deklarerat att straffet mot dem som bryter detta förbud är halshuggning. Naturligtvis finns det dem som utnyttjar denna situation för sin egen vinnings skull. Fire Wind, en gammal besegrad militär från förra dynastin är en sån man och i sin jakt efter rikedom massakrerar han hela byar och inkasserar sedan en belöning per huvud – en nätt liten summa! Byborna i hans nästa by varskos dock av en gammal bödel från förra dynastin och får därigenom tid att förebereda sig. De ger sig av mot Mount Heaven för att söka hjälp av mästaren Shadow-Glow, en eremit som tillika är svärdets mästare. Han beordrar fyra av sina lärjungar att följa de tre byborna och hjälpa dem kämpa mot Fire Winds armé. Han ger dem också sju unika svärd att använda och kampen kan börja!

Jag tillhör dem som känner mig väldigt petig med episka filmer som den här. Jag kan hänga upp mig på små detaljer och hur jag än försöker finns där ibland ingen ursäkt för dessa misstag. Dock vill jag påstå att asiatiska diton generellt håller en högre klass och innehåller färre övertydliga moraliteter och hjältepekoral.

Det här är storslaget, vackert och imponerade, ändå så känns det som om det saknar nånting, nånting som det är svårt att sätta fingret på. Kanske är problemet att det är så svårt att inte jämföra med visuella mästerverk såsom till exempel Yimou Zhangs Hero. Detta betyder ju i och för sig att Hark Tsui nått en bra bit av vägen annars hade ju denna jämförelse aldrig varit aktuell.

Filmen har en tydlig berättelse så man har inte fastnat i fällan att låta storslagenheten ta överhanden över innehållet. Det känns inte som man överdriver med cineastiska effekter utan det känns relativt trovärdigt hela vägen, bara ett stänk av artistisk frihet här och där och mystiken och den österländska visheten har heller inte kommit till korta. Däremot känns det bitvis som om man sett det mesta sen tidigare. Sju kämpar som kommer för att försvara en liten by…hmm… Akira Kurosawas Seven Samurai kanske?

Som jag tidigare nuddade vis så känns det här ganska realistiskt och det gör att stridsscenerna inte är lika innovativa som i en del andra Kung-Fu filmer. Det är visserligen roligt att se t.ex. Jackie Chan hitta på något nytt i varenda film men det tenderar också till att ta överhanden och flytta fokus från en del andra detaljer. Mitt i den här historien finns det till exempel plats för både förräderi och en kärlekshistoria som kanske kan liknas vid ett triangeldrama.

Det här är en skön film som är klart sevärd utan att för den skull närma sig de mästerliga höjderna!

Den som Söker – 2013 – Svensk dramathriller aktuell för DVD-släpp inom de närmsta dagarna!

När Tuvas föräldrar omkommer i en bilolycka vänds hela hennes värld uppochner. Men inte på grund av den förlust som hennes föräldrar utgör. Nej, det som tar riktigt hårt på henne är att hon i papper, som hon finner inlåsta i sin pappas skrivbord hittar information om att hon är adopterad. Hon vet plötsligt varken ut eller in, hon vet inte vem hon är längre och känner ett omättligt sug att ta reda på sin bakgrund. Först går det ganska lätt, hon får reda på ungefär var hon har kommit ifrån, vilken församling. Hon tar sig dit men plötsligt verkar det vara stopp. Vad är det som är så hemskt med hennes bakgrund att måste hålla den hemlig?

I själva titeln ligger en insinuation om en fortsättning. Enligt talesättet ska ju den som söker, också finna! Det är lite som att säga att man ska vara försiktig med vad man önskar sig, man kan ju få det! I Tuvas fall är det från början inte självklart vad som komma skall även om det är uppenbart att det kommer att finnas en mörk hemlighet gömd någonstans, som till slut kommer att uppdagas. Detta är uppenbart och jag brukar gilla när man döljer sådant lite mer men här har jag inget emot det alls.

Det är till en början kanske inte så spännande, det handlar mer om att bygga karaktärer och Tuva i synnerhet. Josephine Bornebusch gör rollen kanonbra och man kan riktigt känna hennes frustration emellanåt när hon strövar efter sanningen. För oss – publiken, kommer den väl lite fortare än vad den gör för Tuva vilket är positivt eftersom vi då får tid på oss att förbereda oss på hur vi vill att Tuva ska reagera när hon får reda på det. Det är ett beprövat trick och inget nytt grepp men det är väl genomfört och mycket effektivt.

Men det är inte bara Josephine Bornebusch som är bra även om mycket av filmen kretsar kring henne. Hennes dotter – Saga, spelad av Tyra Olin, känns oskuldsfull precis som hon ska vara. Hon verkar veta mer, eller rättare sagt förstå mer, än vad hon vill visa för sin mamma. På sätt och vis är hon också gåtans lösning och ett bevis på att historien upprepar sig. Hemligheter har en tendens att gå i arv. Det låter krypiskt men förmodligen mer förklarligt efter att man har sett filmen. Jag kan inte vara för tydligt här av uppenbara skäl.

På den lilla orten dit Tuva beger sig finns det en del spännande karaktärer. Björn Granath har sådan rutin att han knappast kan ha behövt mycket regi, men han är i alla fall riktigt bra! Den som imponerar mest är annars Ingela Olsson som spelar dubbelroll som tvillingar. De är lika men ändå olika. Den ena har råkat ut för något och kan inte längre tala och är synnerligen intressant! Det finns mycket symbolik där!

Efter första timmen märker jag att jag inte längre kan koncentrera mig på mina chips, eller chilinötter eller vad det nu var. Jag måste ha full uppmärksamhet på filmen. Det finns inget annat som är viktigare. Och även när jag känner till sanningen och bara väntar på att Tuva ska komma på den är jag så fast i filmen att jag inte kan släppa den med blicken ens för en sekund. Det är ett otroligt välskrivet manus som på slutet ger en hut tät historia som helst.

Betyg: 9/10

Regi: Johan Lundh

2013

Drama/Thriller

DVD:n innehåller också en alldeles briljant kortfilm med bland andra Felix Herngren i rollerna. Det är lite svårt att beskriva den men om jag skulle få fria händer skulle jag säga att Franz Kafka möter David Lynch eller nåt sånt. Jag tänker Kafkas känsla för byråkrati korsat med Eraserhead eller så. Det är en synnerligen intressant liten sak!

Recension: Satans Sadists - 1969 - en äkta skräpig bikerfilm!

Satans Sadists

Regi: Al Adamson

1969

Drama

Anchor (Russ Tamblyn) leder ett motorcykelgäng vid namn Satans. De är ovanligt brutala och skyr inga som helst medel för att roa sig oavsett hur många oskyldiga som kommer i kläm i processen. På ett litet kafé i Kalifornien går allt överstyr och gänget dödar ett semesterfirande par bara för att visa sin makt över dem som trots allt vågat sätta sig upp mot dem. Kaféets servitris (Jacqueline Cole) och en liftare vid namn Johnny (Gary Kent) flyr hals över huvud men får snart gänget efter sig. De är vittnen som måste tystas, men är det egentligen den verkliga anledningen till att Anchor bestämmer att de ska fångas och dödas, bryr han sig tillräckligt mycket om vad som händer eller är han bara ute efter att roa sig själv med sina sadistiska lekar?

Redan i inledningsscenerna står det helt klart att det här är usel film, skådespelarinsatserna är så bedrövliga att man nästan blir mörkrädd. Efter den inledande teasern bättrar det sig dock något. Om det beror på en verklig förbättring eller om man helt enkelt sänker sina förväntningar och tar filmen för vad den är istället är en annan fråga för jag tycker faktiskt att det blir rejält mycket bättre ganska snart. Det är fortfarande en riktig skräpfilm, men sådana kan ju också ha sin charm och de som är vana vid att läsa mina recensioner vet också att jag uppskattar den typen av film.

                                             

Historien är ganska stereotypisk egentligen och karaktärerna beter sig precis som man förväntar sig. Det finns såklart ett galleri av personligheter i motorcykelgänget som alla har sina egenheter men de är mycket grovt hugna och saknar någon form av djup. Antingen tänker de bara på droger eller så tänker de bara på sex eller så tänker de bara… Ja, ni förstår vart jag vill komma. Det är ganska grunda karaktärer helt enkelt.

Den sadism som titeln antyder är heller inte särskilt grov, åtminstone in fysiskt och i bild. Det handlar snarare om mindcontrol där Anchor utnyttjar sina gängmedlemmar till att följa hans minsta vink medan han egentligen bara tänker på sig själv. Lite grand som Mansonfamiljen kan man säga vilket är intressant om man läser lite trivia om filmen, som tydligen spelades in på samma plats som Manson bodde och under samma tid. Blir det då en bikerfilm i mängden eller en reflektion över sin samtid och då Manson i synnerhet?

Som jag nämnde så bättrar sig skådespeleriet efter hand men det är inte det enda problem filmen brottas med. Den lider också av en hel del vinkelproblem, det vill säga att vinklarna inte riktigt stämmer med de händelser som inträffar. Petitesser när det handlar om äkta skräpfilm kanske, men i alla fall något som jag tycker är viktigt nog att ta upp.

Det sista jag kommer att nämna här är dialogen. Jag vet ärligt talat inte om jag ska älska eller hat den!? Den är, å ena sidan, groteskt klichéartad att man många gånger bara vill gömma huvudet i händerna och skala på huvudet. Men å andra sidan kan jag inte komma ifrån att jag fascineras av den, den är precis lagom usel för att bli omåttligt underhållande och det är väl kanske det som blir det slutgiltiga omdömet om hela filmen – många gånger riktigt uselt, men klart underhållande!

Nyheter: Ellen DeGeneres blir värd för Oscargalan 2014

Jag är en av de där filmfreaksen/filmnördarna som faktiskt har väldigt lite intresse för Oscargalan. Dock tror jag valet av Ellen är ett bra val. Det jag har sett av henne som programledare gör ett stabilt intryck. Hon är rolig och professionell och det betyder mycket! Det är heller inte första gången hon leder galan. Senast, 2007, fick hon en Emmy för sin insats!

Recension: Samurai Rebellion - 1967

Samurai Rebellion

Regi: Masaki Kobayashi

1967

Drama

Japan 1725: Länsherren Masakata Matsudaira (Tatsuo Matsumura) entledigar en av sina konkubiner efter en respektlös incident från hennes sida. Det beslutas att den trogne Isaburo Sasaharas (Toshirô Mifune) äldste son Yogoro (Takeshi Katô) ska föräras Ichi, (Yôko Tsukasa) som hon heter. Isaburo är först motvillig att ta emot en konkubin, som dessutom redan fött barn, men efter att hans son uttryckt intresse av att ta emot äran ger han med sig. Mot alla odds förälskar sig sedan Ichi och Yogoro i varandra och får en dotter. Något händer emellertid och länsherrens arvinge dör plötsligt. Det beslutas då hur olämpligt det är att den nya arvinges mor – Ichi inte bor i borgen tillsammans med sin son. Länsherren kräver således tillbaka Ichi, men Isaburo och Yogoro vägrar att ge med sig och riskerar på så sätt inte bara sig själva eller hela familjen, utan hela släkten står på spel.

Är man ute efter en lika blodig och actionfylld film som Shogun Assassin lär man bli gruvligt besviken på den här. Våldsorgier är nämligen väldigt frånvarande här, istället handlar det om en mycket politisk film och för att få fullt utbyte av den tror jag att det är en fördel om man är någorlunda bevandrad i det japanska systemet under den här tiden. Hur överheten kunde diktera alla underordnades liv och leverne och dessutom beordra dem att begå självmord – seppuku, vid särskilt respektlösa handlingar. Om man inte valde att skicka en dödspatrull och döda de inblandade förstås.

Som alla vet är politik väldigt närbesläktat med diplomati och det är kring detta ämne mycket av filmens behållningar ligger. Man kan inte säga rent ut att man inte accepterar överhetens önskningar, som i själva verket kan kategoriseras som informella befallningar, utan man måste kringgå det hela genom att blanda in ära och hävda att man inte är värdig den ära som överhetens önskningar innebär osv. På liknande sätt kan man inte heller gå till motangrepp i annan form än genom indirekta insinueringar och det är något som jag finner högst underhållande!

Toshirô Mifune, var status jag benämnde lite ytligt när jag nyligen recenserade Samurai Assassin, är inte lika imponerande och karismatisk här som i nyss nämnda film. Hans karaktär är inte lika over-the-top och således egentligen mera övertygande och jordnära, vilket är bra. Detta ger en känsla av verklighetsförankring och inte bara ett filmat äventyr, vilket som helst i mängden. Det här skulle lika gärna kunna ha varit ett historiskt dokument som en uppdiktad historia och det tycker jag är synnerligen imponerande. Att filmens vackra foto är i svart-vitt gör sannerligen inte den saken sämre.

Man vad ska man då jämföra det här med. Det är ju sannerligen ingen våldsorgie, även om slutstriden är mycket vacker och memorial. Nej snarare skulle jag vilja jämföra med stora klassiska tragedier i bästa Shakespearestil där den olyckliga kärleken tar överhanden och där utgången, hur mycket man än önskar annorlunda, är ofrånkomligt slutgiltig!

Banne mig det bästa jag har sett på länge!