Recension: Satans Sadists - 1969 - en äkta skräpig bikerfilm!


Satans Sadists
Regi: Al Adamson
1969
Drama

Anchor (Russ Tamblyn) leder ett motorcykelgäng vid namn Satans. De är ovanligt brutala och skyr inga som helst medel för att roa sig oavsett hur många oskyldiga som kommer i kläm i processen. På ett litet kafé i Kalifornien går allt överstyr och gänget dödar ett semesterfirande par bara för att visa sin makt över dem som trots allt vågat sätta sig upp mot dem. Kaféets servitris (Jacqueline Cole) och en liftare vid namn Johnny (Gary Kent) flyr hals över huvud men får snart gänget efter sig. De är vittnen som måste tystas, men är det egentligen den verkliga anledningen till att Anchor bestämmer att de ska fångas och dödas, bryr han sig tillräckligt mycket om vad som händer eller är han bara ute efter att roa sig själv med sina sadistiska lekar?

Redan i inledningsscenerna står det helt klart att det här är usel film, skådespelarinsatserna är så bedrövliga att man nästan blir mörkrädd. Efter den inledande teasern bättrar det sig dock något. Om det beror på en verklig förbättring eller om man helt enkelt sänker sina förväntningar och tar filmen för vad den är istället är en annan fråga för jag tycker faktiskt att det blir rejält mycket bättre ganska snart. Det är fortfarande en riktig skräpfilm, men sådana kan ju också ha sin charm och de som är vana vid att läsa mina recensioner vet också att jag uppskattar den typen av film.
                                             
Historien är ganska stereotypisk egentligen och karaktärerna beter sig precis som man förväntar sig. Det finns såklart ett galleri av personligheter i motorcykelgänget som alla har sina egenheter men de är mycket grovt hugna och saknar någon form av djup. Antingen tänker de bara på droger eller så tänker de bara på sex eller så tänker de bara… Ja, ni förstår vart jag vill komma. Det är ganska grunda karaktärer helt enkelt.

Den sadism som titeln antyder är heller inte särskilt grov, åtminstone in fysiskt och i bild. Det handlar snarare om mindcontrol där Anchor utnyttjar sina gängmedlemmar till att följa hans minsta vink medan han egentligen bara tänker på sig själv. Lite grand som Mansonfamiljen kan man säga vilket är intressant om man läser lite trivia om filmen, som tydligen spelades in på samma plats som Manson bodde och under samma tid. Blir det då en bikerfilm i mängden eller en reflektion över sin samtid och då Manson i synnerhet?

Som jag nämnde så bättrar sig skådespeleriet efter hand men det är inte det enda problem filmen brottas med. Den lider också av en hel del vinkelproblem, det vill säga att vinklarna inte riktigt stämmer med de händelser som inträffar. Petitesser när det handlar om äkta skräpfilm kanske, men i alla fall något som jag tycker är viktigt nog att ta upp.

Det sista jag kommer att nämna här är dialogen. Jag vet ärligt talat inte om jag ska älska eller hat den!? Den är, å ena sidan, groteskt klichéartad att man många gånger bara vill gömma huvudet i händerna och skala på huvudet. Men å andra sidan kan jag inte komma ifrån att jag fascineras av den, den är precis lagom usel för att bli omåttligt underhållande och det är väl kanske det som blir det slutgiltiga omdömet om hela filmen – många gånger riktigt uselt, men klart underhållande!