Recension: Seven Swords - 2005 - En storfilm om sju krigare

Seven Swords

Aka: Qi Jian

Regi: Hark Tsui

2005

Action

I 1600-talets Kina efter Chingdynastins etablering är det på grund av diverse rebelliska revoltörer förbjudet att utöva kampsporter och man har deklarerat att straffet mot dem som bryter detta förbud är halshuggning. Naturligtvis finns det dem som utnyttjar denna situation för sin egen vinnings skull. Fire Wind, en gammal besegrad militär från förra dynastin är en sån man och i sin jakt efter rikedom massakrerar han hela byar och inkasserar sedan en belöning per huvud – en nätt liten summa! Byborna i hans nästa by varskos dock av en gammal bödel från förra dynastin och får därigenom tid att förebereda sig. De ger sig av mot Mount Heaven för att söka hjälp av mästaren Shadow-Glow, en eremit som tillika är svärdets mästare. Han beordrar fyra av sina lärjungar att följa de tre byborna och hjälpa dem kämpa mot Fire Winds armé. Han ger dem också sju unika svärd att använda och kampen kan börja!

Jag tillhör dem som känner mig väldigt petig med episka filmer som den här. Jag kan hänga upp mig på små detaljer och hur jag än försöker finns där ibland ingen ursäkt för dessa misstag. Dock vill jag påstå att asiatiska diton generellt håller en högre klass och innehåller färre övertydliga moraliteter och hjältepekoral.

Det här är storslaget, vackert och imponerade, ändå så känns det som om det saknar nånting, nånting som det är svårt att sätta fingret på. Kanske är problemet att det är så svårt att inte jämföra med visuella mästerverk såsom till exempel Yimou Zhangs Hero. Detta betyder ju i och för sig att Hark Tsui nått en bra bit av vägen annars hade ju denna jämförelse aldrig varit aktuell.

Filmen har en tydlig berättelse så man har inte fastnat i fällan att låta storslagenheten ta överhanden över innehållet. Det känns inte som man överdriver med cineastiska effekter utan det känns relativt trovärdigt hela vägen, bara ett stänk av artistisk frihet här och där och mystiken och den österländska visheten har heller inte kommit till korta. Däremot känns det bitvis som om man sett det mesta sen tidigare. Sju kämpar som kommer för att försvara en liten by…hmm… Akira Kurosawas Seven Samurai kanske?

Som jag tidigare nuddade vis så känns det här ganska realistiskt och det gör att stridsscenerna inte är lika innovativa som i en del andra Kung-Fu filmer. Det är visserligen roligt att se t.ex. Jackie Chan hitta på något nytt i varenda film men det tenderar också till att ta överhanden och flytta fokus från en del andra detaljer. Mitt i den här historien finns det till exempel plats för både förräderi och en kärlekshistoria som kanske kan liknas vid ett triangeldrama.

Det här är en skön film som är klart sevärd utan att för den skull närma sig de mästerliga höjderna!