The Terminal - 2004 - Ett gripande öde baserat på en verklig händelse!

The Terminal

Regi: Steven Spielberg

2004

Drama/Komedi

Viktor Navorski (Tom Hanks) kommer till flygplatsen JFK i USA. Han går lydigt fram och visar upp sitt pass och hoppas naturligtvis på att få komma in i landet. Det visar sig dock att ett krig brutit ut i Viktors hemland under flygresan och att USA inte erkänner den nya staten som uppkommit på grund av stridigheterna. Viktor fattar först ingenting eftersom hans engelska är allt annat än bra. Han hamnar således i situationen att han inte får komma in i USA men inte heller kan återvända hem. Han är hänvisad till att vänta och det gör han – i flera månader. Under denna tid får han bra kontakt med några av de flygplatsanställda och lär sig bättre engelska genom att läsa olika böcker. Han träffar en flygvärdinna som han intresserar sig i och han, helt enkelt, väntar!

Redan från början av filmen vet man faktiskt inte om man ska skratta eller gråta. Viktor hamnar i en situation som faktiskt inte är någons fel, han har helt enkelt oturen att hamna mellan lagarna. Visserligen behandlas han mycket nonchalant av flygplatsens chef som egentligen inte vill beblanda sig med problemet men det är ju heller inte dennes fel och han kan egentligen inte göra något åt situationen även om han skulle vilja. Viktors hopplösa situation för i alla fall mig att fälla en tår.

Men trots denna tår som hela tiden finns kvar i ögonvrån lockar filmen ofta till skratt. Kanske just för att Viktor gestaltas med sån värme av Tom Hanks. En skådespelare som jag faktiskt inte bruka gilla, hur konstigt det än låter. I den här rollen älskar jag honom dock! Han framställer Viktor som den raraste och mest osjälviska mannen i världen vars enda brott var att råka komma från ett land där ett krig utbrutit.

Till en början tyckte jag när jag såg filmen att det var modigt av Steven Spielberg att anklaga det amerikanska systemet, det är ju systemets fel att Viktor sitter där han sitter och inte kommer någon vart. Men allt eftersom filmen går blir den mer och mer sentimental och fokus börjar istället läggas på de andra besvikelser som Viktor utsätts för, bland annat på hur hänsynslöst flygplatschefen försöker att bli av med honom. Han försöker helt enkelt få Viktor att rymma och på så sätt bryta mot lagen, allt för att det istället ska bli polisens problem.

I brist på bättre ord skulle man kunna säga att det här är en saga, en saga om en man som kom för ett speciellt och för honom heligt ändamål. Han var rakryggad och ärlig, svek aldrig sitt löfte och trotsade allt utom de regler som sattes upp för honom att följa. Det här är berättelsen om en riktig man med ett ädelt hjärta som var beredd att offra sina ideal och gjorde det som var rätt för sina medmänniskor. Det här är också berättelsen om de medmänniskor som inte lät honom göra det och som ansåg att hans mål var viktigare än deras eget.

Helt klart en av Steven Spielbergs bästa filmer, laddad med symbolism och starka känslor!

Recension: Munich - 2006

Munich

Regi: Steven Spielberg

2006

Drama/Thriller

Den 5 september 1972, under olympiaden i München, händer det som inte får hända! Palestinska terrorister tar sig in på området, dödar och tar israeliska idrottsmän till fånga. Terroristerna kräver fri lejd ut ur tyskland samt att ett antal, enligt dem, politiska fångar släpps av den israeliska och tyska regeringen. På flygplatsen möts de dock av tyska poliser och militärer och i det blodbad som följer dödas samtliga gisslan. En tid senare får en idealistisk Mossadagent ett svår och mycket hemlig uppdrag. Det består i att leda en grupp till att spåra upp och döda de som ligger bakom attentatet i München, listan består av elva namn…

Det här är en film som inspirerats av verkligheten och som sådan är den, åtminstone för mig, lite extra intressant. Det innebär ju naturligtvis inte att varenda liten scen kommer från verkligheten, men känslan i filmen blir trots allt lite annorlunda när man vet att en liknande massaker faktiskt ägde rum i München 1972.

En sak kan man alltid räkna med från Steven Spielberg och det är kompentent gjord film. Vare sig det handlar om hans mainstreamprodukter som t.ex. Jurrasic Park och Raiders of the lost ark eller hans allvarigare sida som Schindler’s List och The Terminal. Den här är inget undantag. Det är trovärdigt, skådespeleriet är i toppklass och historien berättas på ett bra sätt. Det finns till och med ett budskap som i och för sig kan vara luddigt emellanåt och som folk (tydligen) kan tolka på lite olika sätt.

Personligen var min första tanke när jag såg filmen att den var vinklad till israelernas fördel. Inte för att de råkar vara offren och grunden till själva historien utan snarare att man rättfärdigar deras hämndauktion. En halvtimme senare hade jag bytt uppfattningen och israelerna framställs istället som känslolösa monster. Slutsatsen blir väl att Steven Spielberg faktiskt inte tar ställning för någon sida, han bara berättar en historia där poängen är att våld föder våld och att man kan hålla på med blodshämnd i all evighet utan att det gör någon egentlig skillnad.

Så långt allt väl. Men visst finns det nackdelar också! Filmen är tjatig, mycket tjatig till och med. Att följa den lilla grupp som ska röja de palestinska namnen ur vägen blir lite för mycket. Man kan inte upprepa allt hur många gånger som helst och det förtar tyvärr lite av den påverkan filmen skulle kunna ha haft. Det är synd, för det är en viktig film helt klart!

War Horse - 2011 - Trohet mellan människa och häst!

War Horse

Regi: Steven Spielberg

2011

Drama/Krig

Albert älskar sin häst – Joey. Egentligen är det förstås inte hans häst utan en som hans envisa pappa ropat in på auktion bara för att byns rikaste inte ska få honom. Hur som helst är det Albert som tränar honom, lär honom att plöja och göra allt möjligt annat som alla säger är bortkastad tid. De blir helt enkelt bästa vänner och visar att inget är omöjligt. Detta är i alla fall sanningen tills den dag kriget kommer och Joey säljs till armén. Albert svär Joey evig trohet och lovar att söka upp honom igen oavsett vilka hinder som ställs dem emellan. De går skilda vägar men varthän hästen Joey finns väcker han starka känslor och har förmågan att locka fram det bästa i människorna.

När det gäller mer obskyra rullar brukar man lite slarvigt säga att ”filmen inte är för alla” och liknande. Men faktum är att inte heller en så här stor Hollywoodproduktion tilltalar alla! Den som är fanatiskt inne på europeiska kultfilmer från 70-talet lär till exempel inte vara intresserad av den här. Nu undrar ni varför jag låter den här recensionen ta den här vändningen? Jo, det är nämligen så att jag inte var särskilt förtjust i den men jag kan inte helt enkelt inte med att ge den ett lågt betyg utan att konstatera varför jag gör det. För naturligtvis är det en välgjord film, det finns inte mycket i miljöerna och skådespelarprestationerna som är värt att ändra på och produktionsvärdena är förstås höga.

Det som stör mig och det jag har svårt att ta till mig är att den är så överdrivet sötsliskig. Allting är så fint och tillrättalagt och alla som stöter på hästen är alltför älskvärda. Det betyder inte att krigsmiljöerna på något sätt är fåniga eller orealistiska. Skyttegravsdramatiken känns oerhört äkta och faktiskt lite skrämmande. Men bara lite, för det är även här allt för uppenbart att det handlar om film, att det finns en skapad dramaturgi snarare än ett naturligt flöde av händelser. Där fick jag nog till det, det är i alla fall delvis det jag har problem med. Det känns forcerat hela vägen och det påverkar mig alldeles för mycket för att jag ska kunna njuta av produktionen.

För mig blir det tråkigt när man så pass medveten försöker att trycka på mig känslor som det är meningen att jag ska känna. Men visst finns det scener som jag verkligen gillar. Till exempel finns det en där Joey först fastnat i taggtråd, en mycket tragisk scen där man nästan kan känna hästens smärta. Det visar sig sedan att Joey har fastnat mellan tyska och brittiska skyttegravarna, vilket i sin tur innebär att soldaterna kan lägga sin fiendskap åt sidan för ett ögonblick. Det är en rörande scen som trots allt lockar fram en känsloanstormning.

Överraskningar finns det få i filmen, känslan att allting kommer att lyckas på ett eller annat sätt försvinner aldrig. Det gör att spänningen försvinner och det är fullständigt uppenbart hur det hela kommer att sluta. Jag skulle inte ens betrakta det som en spoiler att avslöja det här, men jag låter trots allt bli.

4/10

Bilder: ©DreamWorks II Distribution Co., LLC. 

The Adventures of Tintin: The Secret of the Unicorn - 2011 - Enhörningens Hemlighet!

The Adventures of Tintin: The Secret of the Unicorn

Regi: Steven Spielberg

2011

Animerad/Action/Äventyr

På en loppmarknad kommer Tintin över en gammal fartygsmodell för ett billigt pris. Strax efteråt blir han erbjuden det dubbla av en främling för att sedan få säga vilket pris som helst av en annan främling. Tintin förstår att det är något speciellt med modellen och efter en del efterforskningar känner han till historien om skeppet Enhörningen och Sir Francis Haddock. När han hittar en gammal pergamentrulle i skeppets mast förstår han att det här kommer att bli ett äventyr han sent ska glömma och snart är han mitt inne en fejd som går generationer tillbaka.

Även om jag inte är ett ihärdigt fan av Tintin så läste jag ett antal av seriealbumen i min ungdom. Jag har väl också begagnat mig av de tecknade kortfilmerna (som i och för sig mest är seriealbumen med röster till) vid några tillfällen. Enhörningens Hemlighet, som den här filmen är en filmatisering av, var nog det första av albumen jag läste och jag minns faktiskt en hel del av det än idag. När jag ser filmen kan jag således förutsäga vissa händelser men mycket mer än så är det inte. Jag har inget djupare minne av historien och endast de ytligaste detaljerna har fastnat.

Jag kan inte säga att jag tycker animationerna är lyckande och inte misslyckande heller. Det hade på något sätt varigt roligare om man hade gjort en ”riktig” film av det hela. Dock är den spelad på vanligt sätt och inte hel-animerad. Man har kopplat på skådespelarna små givare, kopplat den till en dator och på så sätt fått fram själva agerandet. Inget ovanligt grepp idag tror jag men fortfarande inte något som används hejdlöst.

På det hela taget är det enligt min åsikt en ganska onödig film. Det har talats oerhört mycket om den men något speciellt är det väl inte egentligen. Det är en animerad actionfilm och inget mera. Det är klart att de klassiska elementen, Tintin själv, Kapten Haddock och Dubontarna är roliga att se med sina egenheter men det borde ha kunnat fungera ändå. Och eftersom en stor del av målgruppen trots allt har en relation till Tintin genom seriealbumen finns det kanske en nostalgisk poäng med det hela.

Det är inte fantastiskt på något sätt men givetvis inte ett misslyckande. Steven Spielberg och Peter Jackson är alldeles för rutinerade vid det här laget för att lämna något åt slumpen. Sedan ska vi också komma ihåg att de är uppbackade av en enorm marknadsföringsapparat som inte skyr några medel för att sprida order om filmen och kanske till och med att skapa en mytbildning omkring den.

Hur som helst, en kul film – onödig kanske, men lagom underhållande för stunden. Och faktum är att jag ser fram emot en uppföljning av historien, den som i albumen följer i Rackham den Rödes Skatt!