Recension: Brutt - 2011

Brutt

Regi: Jimmy Johansson

2011

Komedi

Studenten står för dörren och de fyra kompisarna Acke, Alle, Fabbe och Bonke ser alla fram emot att äntligen bli färdiga med skolan. De har alla planer på vad de ska göra med sina liv, men det är efter sommaren, nu ska de bara ta det lugnt och festa och se till att livet flyter på som vanligt. Ett litet problem står dock emellan dem och en fridfull sommar – Ronkas. Han har en skuld att driva in och även om Acke och Alle gärna skulle vilja betala och göra rätt för sin (mest för att slippa Ronkas) går det inte att lösa utan pengar. De funderar ut alla tänkbara sätt att få in några kronor på men allt tycks gå åt helvete.

Redan under inledningsscenen känner jag att jag kommer att älska den här filmen, inte för att det är några direkt fabulösa skådespelare, inte för att manuset är klockrent eller för att regin är fantasifull och nyskapande. Nej, det som initialt fångar mitt intresse är en dialog om Quentin Tarantino där dialogen går ut på at fastställa om han är en nyskapande regissör eller inte. Då jag personligen anser att det är en mycket skicklig imitatör gillar jag att man tar sig modet att ifrågasätta honom och hans filmskapande i filmen.

                                                  

”en kanonkul film”

Att filmen inte är gjord med en massa pengar blir genast uppenbart. Det finns problem med skådespeleriet och det finns problem med regin men det som räddar filmen är ett makalöst bra manus som från början lockar till leende för att sedan locka till fler och fler fniss, småskratt och gapflabb. Karaktärerna är som hämtade ur, jag vet inte, något som Tarantino skulle drömma om att kunna tänka ut kanske. Handling finns det väl egentligen ingen direkt uttalad, det är mest vanliga händelser som händer i de fyra kompisarnas liv. Eller kompisar förresten, jag tycker nog att det är lite väl elaka mot varandra emellanåt, åtminstone mot Bonke som verkligen får vara hackkyckling för de andra. Han förlorar både en testikel och ett finger men vad gör man inte för sina kompisar. Det finns också karaktärer med nojor som är grymt underhållande och på det hela taget alltså ett fullständigt obeskrivligt persongalleri.

”ett fullständigt obeskrivligt persongalleri”

Det här är en prequel till Arkusan Martinsson men man behöver egentligen inte ha sett den för att kunna tillgodogöra sig den här. Man kan kanske få ut lite mer av den om så är fallet för när Brutt börjar närma sig sitt slut så vävs den sakta men säkert ihop med Arkusan Martinsson, vilket förstås är kul om man förstår kopplingen. Men det är som sagt inte nödvändigt, det här är en kanonkul film ändå. Jag ser inte den som ett lika tydligt inlägg i samhällsdebatten som sin föregångare men det är onekligen ett uttalande som belyser problematiken med vänskap. Hur långt måste man gå för att ställa upp för sina kompisar, hur mycket måste man stå ut med och hur mycket skit kan man egentligen utsätta sina kompisar för utan att man kan förvänta sig att de blir ledsna.

När sammanvävningen med Arkusan Martinsson är fullbordad står det väl mer eller mindre klart att sensmoralen i filmen handlar om vänskap, eller om rädslan för ensamhet. Om hur svårt det kan vara att knyta nya kontakter och om hur långt vi är beredda att går för att slippa vara ensamma. Det handlar också om osäkerhet och om kompistryck, vad vi är beredda att göra för att få ingå i gruppen. Det är skrämmande att stå utanför.

Jag gillar det här skarpt och hoppas verkligen på ytterligare en vision av Jimmy Johansson inom en snar framtid!