Utan inbördes ordning…
I Spit on your Grave 2 är en fantastiskt oväntad uppföljare som
faktiskt piskar den första delen hart på fingrarna. Låt vara att det är en
uppföljare till namn och inte så mycket till handling eftersom det, i princip,
är samma handling om igen som vi redan har sett. Visserligen handlar det lite
mer om fångenskap och tortyr än gruppvåldtäkt men visst finns det sexuella
maktmedlet kvar i handlingen. Jag blev klart överraskad av denna!
Chuck Norris må vara en träig skådespelare men många av hans filmer
har trots allt vait underhållande, åtminstone i hans tidigare karriär. Missing in Action 2 är en film som
utspelar sig före den första filmen och har ett helt annat upplägg än vad man
skulle räkna med om man bara hörde namnet. Även här är det frågan om fångenskap
och tortyr fast på ett annat sätt än i I
Spit on your Grave 2 förstås. Det är krigsfångenskap och den ständiga
kampen för överlevnad som står på tapeten.
En film som verkligen inte är
bra, men som trots allt piskar sin föregångare på fingrarna när det gäller
underhållningsvärde är The Necro Files 2.
Det är amatörmässigt och det är en hur puckad handling som helst, men det är
kul! Uppskattas förstås inte av alla, men det gör inte föregångaren heller…
Wrath of the Titans är förstås uppföljaren till ny inspelningen av Clash of the Titans. Grekisk mytologi
är bland det intressantaste som finns i myt-väg och även om denna inte alltid berättar den vinkling som är van vid från andra källor så gör inte dess
föregångare det heller. Det är en snygg actionfilm och det får vi vara nöjda
med. Det finns betydligt mer intetsägande filmer än det här. Denna är faktiskt
riktigt bra!
Jag gillade visserligen den
första filmen om Camp Crystal Lake. Men det är inte förrän i uppföljaren vi får
följa den ikoniserade Jason Voorhees för första gången. Friday the 13th part2 är filmen föra den berömda hockeymasken är uppfunnen och jag får säga att
det är riktigt bra utan den. Jag ska inte säga att jag inte gillar dess
användande men så här i början är det mera skräckinjagande med en galning som döljer
sitt ansikte bakom en tygpåse som han trätt över huvudet.
Hittills har det handlar mest,
eller uteslutande egentligen, om den första uppföljaren till en film. Men det
finns ju filmserier som består av fler filmer än så. Det är inte alltid så att
det är den första uppföljaren, alltså del 2, som är den bästa. Ta till exempel.
Den fjärde delen av Mission Impossible:Ghost Protocol. Som på något sätt är den enda i sviten som har något av
originaltvseriens känsla. Det är kanske inte mycket men det finns där i alla
fall. Det är också den enda av filmerna jag verkligen skulle kunna tänka mig
att se om igen. Som det känns nu i alla fall.
Fjärde delen är också Star Treks
mest komiska del – The Voyage Home,
som fortsätter direkt där förra filmen slutade. Det är alltid ett djärvt grepp
att inte bara göra ett nytt äventyr med samma personer. Dessutom fortsätter
faktiskt även i filmseriens nästa del – TheFinal Frontier. Hur som helst är det humorn i denna del som gör att den
står ut från alla de andra mer allvarsamma delarna i filmsviten. Det gör den
helt klart minnesvärd!
Andra uppföljare tar sig helt
andra vägar än föregångarna, inte genom att byta genre som i fallet med start
rek, utan genom att betrakta sina föregångare som… filmer! Detta görs oerhört
effektivt i The Human Centipede II (FullSequence) där huvudpersonen blir så fascinerad av den första filmen att han
tar sig ann ett liknande projekt. Första filmen är alltså en film i filmen
vilket innebär att den aldrig ägde rum i verkligheten. Verkligheten i filmens
universum alltså. Det blir lite metafilm av det hela och det var det väl ingen
som hade räknat med när The HumanCentipede (The First Sequence) chockerade publiken och gjorde den till en av
årets mest omdebatterade filmer?
Fortsättning följer HÄR
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar