Sju skolungdomar åker till en privat ö för att bättra på
sina betyg. Snart står det klart att de hålla på att mördas en efter en.
Enklare än så går nog inte filmens handling att förklaras. Och den behöver inte
förklaras enklare heller för det här är inte en film där själva handlingen isig
är det viktigaste. Det är inte viktigt att de sju skolungdomarna mördas en
efter en, det är snarare detaljerna som är det intressanta. Filmen är nämligen
uppbyggd kring klichéer och det är vad som får den att fungera så bra.
Man ska inte göra misstaget att tro att det här är en
skräckfilm även om den är rejält blodig på sina ställen. Det är heller inte en
regelrätt parodi även om man skulle kunna tro det med tanke på hur mycket
referenser till skräckfilmer som hela tiden fyller filmen. Jag ska ärligt säga
att jag tappade räkningen mer än en gång. Är man inte filmintresserad ser man
nog bara den här rullen som upprepade klichéer staplade på varandra. En kalkon
helt enkelt. Jag ser det inte riktigt på det sättet. Det är absolut meningen
att klichéerna ska vara där, det är inget som är gjort på grund av bristande
kompetens – snarare tvärtom! Jag gillar upplägget skarpt även om det framåt
slutet kanske blir lite för mycket av det goda. Det är också en konst att veta
när man ska sluta och det är kanske det man inte riktigt bemästrat!
7/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar