Gamer - 2009 - Cyperspel fast i verkligheten

Gamer

Regi: Mark Neveldine, Brain Taylor

2009

Action

I en nära förestående framtid har nya sociala former utvecklats. Det handlar om ett spel där man inte bara spelar en annan karaktär i vardagslivet utan helt enkelt kontrollerar en annan människas handlingar. Några ställer upp på att låta sig kontrolleras mot betalning, medan andra betalar för att få möjligheten att kontrollera. Det är i mångt och mycket en värld av fetischer och sex, där spelarna får chansen att leva ut sina perversioner genom andra. Men nu har ytterliggare en utveckling skett. Man kan nu få chansen att bli frigiven och benådad som dödsdömd mördare eller våldtäktsman om man ställer upp på att låta sig kontrolleras i det nya spelet – Slayer! Det är en brutal värld där det gäller att döda eller dödas, överlever man trettio spelsessioner återfår man sin frihet heter det. Nu står en man i begrepp med att lyckas för första gången med bara tre sessioner kvar till målet. Men kan man låta honom överleva eller vet han för mycket?

I början av filmen tänkte jag genast på att själva tänket är lite av en vidareutveckling av spelet The Sims som, åtminstone för ett par år sedan, var omåttligt populärt. Man har tagit det hela ett steg längre och kontrollerar en livs levande människa, men i övrigt är det väl lite av samma sak. Man exploaterade lite av samma tankebanor i Surrogates och den dystopiska samhällsvisionen där folk inte längre går ut utan lever sina liv genom sociala spel eller Internet är faktiskt en ganska skrämmande tanke!

Men referenserna slutar inte där. Filmen är uppbyggd på ett sånt sätt att det inte alltid är helt självklart vad som är spel och vad som är verklighet. Man blandar fiktivt spel men verkliga händelser på ett ganska bra sätt. Det är inte lika skickligt utfört som till exempel i Cronenbergs magnifika eXistenZ, men heller inte lika förvirrade! Kommer man bara in i filmen är den trots allt ganska linjär i sitt berättande, även om den utspelar sig i olika verkligheter och på olika platser på tidslinjen då och då.

Vi får ett högt tempo och även om det finns eftertanke i bakgrunden kommer den inte riktigt upp till ytan på ett sätt som gör att det stör den visuella fasaden. Det är en bra visualisering av vad som skulle kunna vara verklighet och faktum är att filmen bara utger sig för att visa en framtid några år framåt i tiden utan att definiera den närmare. Detta gör att filmen förmodligen kommer att hålla sig fräsch längre än om man daterat den. Jag minns bara att man nyttjade ett enda årtal i den och det var enbart för att få någon form av referens punkt.

Tittar man på den bakomliggande filosofin ploppar filmer som Running Man, Rollerball, Logan’s Run och The NewGladiators upp i skallen. Det är filmer som i mångt och mycket bygger på samma tema. Ingen ska kunna vara större än själva spelet och spelet ska kontrollera massorna. Här är det dock inte frågan om multinationella företag som delat upp världen mellan sig utan snarare om en enda mans önskan att vara Gud och skaffa sig en världsherravälde. Det finns referenser både till Bill Gates, även om de är ganska subtila, och till Bruce Lees karaktär i Enter the Dragon, om än på en mer filmisk nivå.

Det som drar ner filmen, trots att den har mycket potential, är att man i slutändan gör det lite väl enkelt för sig och det är väl kanske det som skiljer den från fantastiska mästerverk som eXistenZ. Men trots detta är det en mycket sevärdfilm och en stabil actionrulle som helt klart rekommenderas till fans av alternativa verkligheter och framtidsskildringar!

Recension: Förortsungar - 2006

Förortsungar

Regi: Catti Edfeldt, Ylva Gustavsson

2006

Drama/Komedi

Nioåriga Amina (Beylula Kidane Adgoy) ska utvisas ur landet men göms i väntan på överklagan, tillsammans med sin morfar, hos Johan (Gustaf Skarsgård). Morfadern är gammal och sjuk och det dröjer inte särskilt länge innan han, tragiskt nog, går bort. Kvar är en förtvivlad Amina och en förvirrad Johan, som är allt annat än vad man förväntar sig av en piercad musiker full med tatueringar. Han försöker ta hand om Amina på bästa sätt tills en riktig fosterfamilj kan kopplas in men Amina vill stanna hos Johan och undan för undan märker han att han vill bli Aminas nya Pappa.

Det här var en film som jag från början hade tänkt avstå ifrån. Vem bryr sig om en svensk film med massa ungar som springer omkring och gör en massa hyss i förorten? Lyckligt nog bestämde jag mig ändå för att se den och vilken lyckoträff det var! Inte för att filmen egentligen överraskade storymässigt, för den följde egentligen ett ganska naturligt flöde händelser som man lätt kunde koppla ihop med varandra. Men allting behöver inte alltid vara oförutsägbart för att det ska vara bra.

                     

Det är en gripande film med fantastiskt skådespeleri faktiskt. Självklart gör de mest kända aktörerna som Gustaf Skarsgård och Sanna Ekman bejublande rolltolkningar och det känns knappt som rollerna är spelade överhuvudtaget. Störst eloge tycker jag dock borde gå till de fantastiska barnskådespelarna som gestaltade förortsmentaliteten på ett formidabelt sätt. Beylula Kidane Adgoy som Amina är strålande och man känner verkligen med henne, när ska hon äntligen få lugn och ro, har hon inte varit med om tillräckligt många traumatiska händelser i sitt unga liv? Även Embla Hjulström, som spelar granntjejen Mirre, är helt perfekt och det ska blir verkligt roligt att se hennes framtida karriär utvecklas! Jag tycker mig se en ny Jodie Foster i henne och vi vet ju alla idag vart hennes barnskådespelarkarriär tagit henne.

Roligt är också att man, vid sidan av moraliteter om invandring, uppehållstillstånd, vårdnadstvister och grannfejder lyckas göra något av en musikalfilm. Det är både sång och dans även om det sparas en aning på det senare. Framförallt är det ungarna som personifierar förorten med sin, mycket träffsäkra, rap. Men även övriga karaktärer får utlopp för sina musikaliska drömmar i filmen. Träffsäkrast är kanske Socialarbetaren Janet (Jennifer Brown) men det är å andra sida inte så konstigt med tanke på att hon faktiskt är sångerska i första hand. En mindre roll, som också förtydligar förorten, görs förresten mycket övertygande av Dogge Doggelito från Latin Kings. Ett extremt bra val av skådis enligt min mening.

Vid sidan av budskapet om ovan nämnda problematiseringar finns det också utrymme för en del skratt även om de är av tragikomisk karaktär. Ibland vet man knappt om tårarna rinner av lycka, medlidande, sorg eller glädje, men att det här är en känsloladdad film råder det ingen som helst tvekan om. Dessutom innehåller filmen en referens till en av mina favoritfilmer och en tydlig inspirationskälla – Rännstensungar! I min lilla lilla värld av blommor…

Recension: Lips of Blood - 1975

Lips of Blood

Regi: Jean Rollin

1975

Horror

När Frederick får se en fotografi av en gammal ruin vänder hans minnen från hans barndom åter. Han blir besatt av tanken på att söka upp de gamla ruinerna men vad det heter eller var de finns verkar vara en väl bevarad hemlighet. Han ger sig dock inte och kommer snart underfund med sanningen, en sanning som är långt märkligare än vad han hade kunnat föreställa sig.

Som vanligt när det gäller Jean Rollin så har filmen en rejäl ton av sensualism. Här levereras en historia som dessutom är verkligt intressant! Det finns alltså mer än bara stil bakom den här filmen och man funderar också på hur det hela egentligen hänger ihop på ett annat sätt än vanligt. Jag inser förstås att jag stereotypiserar rejält här men min erfarenhet av Jean Rollin handlar mer om stil och form än om innehåll.

Kvinnlig fägring finns det förstås också men det går aldrig till överdrift och man nöjer sig mer eller mindre med lite genomskinliga kläder här och där. Dock måste jag säga att vampyrernas löständer, för det handlar förstås om en vampyrrulle, ser riktigt tramsiga ut. Men det spelar ingen roll, det är en petitess i sammanhanget som man lätt står ut med.

Det är kanske inte helt logiskt hela vägen heller men det gör heller inte så mycket, det viktigaste är att man bibehåller intresset för hur allting hänger ihop. Små ledtrådar får man längs vägen, i synnerhet i filmens öppningssekvens, men det är inte förrän framåt slutet som alla pusselbitarna faller på plats.

Det är en vacker film som jag verkligen tycker om. Men jag har en fråga, avlutas alla Jean Rollins filmer på samma strand?

7/10