Recension: Förortsungar - 2006



Förortsungar
Regi: Catti Edfeldt, Ylva Gustavsson
2006
Drama/Komedi

Nioåriga Amina (Beylula Kidane Adgoy) ska utvisas ur landet men göms i väntan på överklagan, tillsammans med sin morfar, hos Johan (Gustaf Skarsgård). Morfadern är gammal och sjuk och det dröjer inte särskilt länge innan han, tragiskt nog, går bort. Kvar är en förtvivlad Amina och en förvirrad Johan, som är allt annat än vad man förväntar sig av en piercad musiker full med tatueringar. Han försöker ta hand om Amina på bästa sätt tills en riktig fosterfamilj kan kopplas in men Amina vill stanna hos Johan och undan för undan märker han att han vill bli Aminas nya Pappa.

Det här var en film som jag från början hade tänkt avstå ifrån. Vem bryr sig om en svensk film med massa ungar som springer omkring och gör en massa hyss i förorten? Lyckligt nog bestämde jag mig ändå för att se den och vilken lyckoträff det var! Inte för att filmen egentligen överraskade storymässigt, för den följde egentligen ett ganska naturligt flöde händelser som man lätt kunde koppla ihop med varandra. Men allting behöver inte alltid vara oförutsägbart för att det ska vara bra.
                     
Det är en gripande film med fantastiskt skådespeleri faktiskt. Självklart gör de mest kända aktörerna som Gustaf Skarsgård och Sanna Ekman bejublande rolltolkningar och det känns knappt som rollerna är spelade överhuvudtaget. Störst eloge tycker jag dock borde gå till de fantastiska barnskådespelarna som gestaltade förortsmentaliteten på ett formidabelt sätt. Beylula Kidane Adgoy som Amina är strålande och man känner verkligen med henne, när ska hon äntligen få lugn och ro, har hon inte varit med om tillräckligt många traumatiska händelser i sitt unga liv? Även Embla Hjulström, som spelar granntjejen Mirre, är helt perfekt och det ska blir verkligt roligt att se hennes framtida karriär utvecklas! Jag tycker mig se en ny Jodie Foster i henne och vi vet ju alla idag vart hennes barnskådespelarkarriär tagit henne.

Roligt är också att man, vid sidan av moraliteter om invandring, uppehållstillstånd, vårdnadstvister och grannfejder lyckas göra något av en musikalfilm. Det är både sång och dans även om det sparas en aning på det senare. Framförallt är det ungarna som personifierar förorten med sin, mycket träffsäkra, rap. Men även övriga karaktärer får utlopp för sina musikaliska drömmar i filmen. Träffsäkrast är kanske Socialarbetaren Janet (Jennifer Brown) men det är å andra sida inte så konstigt med tanke på att hon faktiskt är sångerska i första hand. En mindre roll, som också förtydligar förorten, görs förresten mycket övertygande av Dogge Doggelito från Latin Kings. Ett extremt bra val av skådis enligt min mening.

Vid sidan av budskapet om ovan nämnda problematiseringar finns det också utrymme för en del skratt även om de är av tragikomisk karaktär. Ibland vet man knappt om tårarna rinner av lycka, medlidande, sorg eller glädje, men att det här är en känsloladdad film råder det ingen som helst tvekan om. Dessutom innehåller filmen en referens till en av mina favoritfilmer och en tydlig inspirationskälla – Rännstensungar! I min lilla lilla värld av blommor…