Förortsungar
Regi: Catti Edfeldt, Ylva Gustavsson
2006
Drama/Komedi
Nioåriga Amina (Beylula Kidane Adgoy) ska utvisas ur landet men göms i
väntan på överklagan, tillsammans med sin morfar, hos Johan (Gustaf Skarsgård).
Morfadern är gammal och sjuk och det dröjer inte särskilt länge innan han,
tragiskt nog, går bort. Kvar är en förtvivlad Amina och en förvirrad Johan, som
är allt annat än vad man förväntar sig av en piercad musiker full med
tatueringar. Han försöker ta hand om Amina på bästa sätt tills en riktig
fosterfamilj kan kopplas in men Amina vill stanna hos Johan och undan för undan
märker han att han vill bli Aminas nya Pappa.
Det här var en film som jag
från början hade tänkt avstå ifrån. Vem bryr sig om en svensk film med massa
ungar som springer omkring och gör en massa hyss i förorten? Lyckligt nog
bestämde jag mig ändå för att se den och vilken lyckoträff det var! Inte för
att filmen egentligen överraskade storymässigt, för den följde egentligen ett
ganska naturligt flöde händelser som man lätt kunde koppla ihop med varandra.
Men allting behöver inte alltid vara oförutsägbart för att det ska vara bra.
Det är en gripande film med
fantastiskt skådespeleri faktiskt. Självklart gör de mest kända aktörerna som Gustaf Skarsgård och Sanna Ekman bejublande rolltolkningar
och det känns knappt som rollerna är spelade överhuvudtaget. Störst eloge
tycker jag dock borde gå till de fantastiska barnskådespelarna som gestaltade
förortsmentaliteten på ett formidabelt sätt. Beylula Kidane Adgoy som Amina
är strålande och man känner verkligen med henne, när ska hon äntligen få lugn
och ro, har hon inte varit med om tillräckligt många traumatiska händelser i
sitt unga liv? Även Embla Hjulström,
som spelar granntjejen Mirre, är helt
perfekt och det ska blir verkligt roligt att se hennes framtida karriär
utvecklas! Jag tycker mig se en ny Jodie
Foster i henne och vi vet ju alla idag vart hennes barnskådespelarkarriär
tagit henne.
Roligt är också att man, vid
sidan av moraliteter om invandring, uppehållstillstånd, vårdnadstvister och
grannfejder lyckas göra något av en musikalfilm. Det är både sång och dans även
om det sparas en aning på det senare. Framförallt är det ungarna som
personifierar förorten med sin, mycket träffsäkra, rap. Men även övriga
karaktärer får utlopp för sina musikaliska drömmar i filmen. Träffsäkrast är
kanske Socialarbetaren Janet (Jennifer Brown) men det är å andra sida
inte så konstigt med tanke på att hon faktiskt är sångerska i första hand. En
mindre roll, som också förtydligar förorten, görs förresten mycket övertygande
av Dogge Doggelito från Latin Kings. Ett extremt bra val av
skådis enligt min mening.
Vid sidan av budskapet om ovan
nämnda problematiseringar finns det också utrymme för en del skratt även om de
är av tragikomisk karaktär. Ibland vet man knappt om tårarna rinner av lycka,
medlidande, sorg eller glädje, men att det här är en känsloladdad film råder
det ingen som helst tvekan om. Dessutom innehåller filmen en referens till en
av mina favoritfilmer och en tydlig inspirationskälla – Rännstensungar! I min lilla lilla värld av blommor…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar