Case 39
Regi:
Christian Alvart
2009
Thriller
Socialarbetaren Emily Jenkins (Renée Zellweger)
utreder fall där barn kommit kläm eller lever i en ogynnsam uppväxtvärld. Hon
är överhopad med fall men får ändå ytterligare ett på sitt skrivbord – fall 39!
Det visar sig vara en lite flicka som är livrädd för sina föräldrar. Hon påstår
att de konspirerar för att mörda henne och mycket riktigt störtar polisen in en
dag mitt under pågående mordförsök. Föräldrarna anses vara psykisk sjuka och
den lilla flickan ska placeras i fosterhem. I flickans bästa intresse ansöker
dock Emily om vårdnaden om vårdnaden tills en fosterfamilj kan hittas. Allt för
att den lilla flicka ska slippa att placeras på ett barnhem, något som anses
vara förödande i hennes fall. Efter hand inser dock Emily att hon gjort ett
misstag, att föräldrarna inte alls är så galna som man först ville göra
gällande och att den lilla flickan inte alls är så oskyldiga som man först kunde
tro!
Filmen inleds i ett
ganska makligt tempo och man är från början inte helt säker på vart filmen
kommer att leda. Spänningen är väl inte så där trollbindande men det finns ändå
ett intresse att veta hur allt kommer att hänga ihop. Den första historien som
berättas, det vill säga det som flickan påstår, verkar hur trovärdigt som helst
egentligen, men spricker på grund av att det är en alldeles för enkel lösning.
Filmen skulle bara vara någon halvtimme lång om det var så.
Men riktigt hur det
ligger till är inget som skrivs på åskådarens näsa. Handlingen och terrorn, för
det handlar till stor del om terror, växer långsamt fram och Jodelle
Ferland, som spelar den lilla flickan gör ett
mycket bra jobb med gestaltningen. Hon är förvisso inte galen, men jag ser
inget annat sätt att beskriva hennes steglösa förvandling från oskyldigt offer
till den drivande terroriserande kraften i filmen.
Något som man kanske
skulle kunna ha lämnat utanför är de övernaturliga elementen. De behövs kanske
förvisso i filmens narrativ men det gör att det blir en lite märklig film. Den
blir inte lika fullt realistisk som den skulle kunna ha varit, med den typen av
kvalitativt skådespeleri, och det är lite synd. Det är svårt att bedöma vad man
egentligen ska tycka eftersom det, å ena sidan, är en av de stora byggstenarna
till filmen, och å andra sidan påverkar den realistiska upplevelsen negativt.
Renée Zellweger är
kanske inte den mest trovärdiga rolltolkaren av socialarbetaren heller. Jag vet
inte riktigt vad det är, men hennes skådespeleri smittar inte ut sin rädsla och
frustration över händelseförloppet ut genom film och till åskådaren. Faktum är
att det överlag är en ganska flegmatisk samling skådespelareprestationer,
vilket möjligen skulle kunna vara meningen om man ville göra en poäng av ett
opersonligt arbetssätt. Att systemet kring problematiken är uppbyggt på ett sådant
sätt att personligt engagemang inte är möjligt, byråkratiska förfaranden in
absurdum helt enkelt. Dock tror jag att jag överanalyserar problemet och att
det inte alls handlar om ett medvetet grepp.
Hur som helst så håller
jag filmens positiva egenskaper för mer än de negativa och det är väl det enda
viktiga egentligen.
