Recension: Fright Night (2011)

Fright Night

Regi: Graig Gillispie

2011

Horror

I ett litet bostadsområde i närheten av Las Vegas bor Charley med sin mamma. Han är väl inte skolans coolaste kille med har ambitioner att i alla fall inte längre vara den nörd han växte upp som. När en av hans forna nörd-polare säger sig ha bevis för att Charleys nya granne är vampyr vill han helst bara slå ifrån sig det som fantasier, men händelserna som börjar ske är allt för misstänka för att vara helt oskyldiga. Snart är även Charley övertygad om att Jerry, som grannen heter, verkligen är vampyr. För att besegra honom söker han upp Peter Vincent, en självutnämnd vampyrdödare som gör egna shower på temat och, även om han främst är showman, besitter oerhörda kunskaper på området.

Charley spelas av Anton Yelchin som gör ett bra jobb i filmens huvudroll. Som vampyren, för Jerry är verkligen en vampyr – det är inte bara Charleys misstankar, spelas av Colin Farrel, som jag gissar är filmens stora dragplåster skådespelarmässigt. Han gör också väldigt bra ifrån sig och den tredje viktiga rollen, den som den hysteriske Peter Vincent görs av David Tennant. Självklart finns det andra små viktiga roller som vänner och flickvänner men det är ändå av underordnad betydelse hur viktiga den än ar för helheten.

Självklart har jag sett originalet, för det här är en nyinspelning, men fram till att jag verkligen såg den här hade jag inga som helst minnen av den. Jag har för mig att jag inte gillade den så mycket, men jag såg den när den var ny och det är ju en herrans massa år sedan nu. Det behöver inte betyda att mitt minna tjänar mig den här gången. Saker och ting förändras över tid, eller åtminstone våra minnen av dem och därmed inte sagt mer om den saken.

Men när jag började titta fick jag i alla fall några minnesbilder från originalet. Inget så där som jag kan peka på utan mest abstrakta tankegångar som inte gör att beskriva på ett enkelt sätt. Jag inser att en del scener är ganska likt kopierade medan andra är helt nya och att de onekligen är frågan om en modernare tappning av historien. Det är bra, jag hade inte gärna velat ha en film som försökte fånga 80-talet som fanns i originalet. Det är helt enkelt en 2000-tals film och det är precis vad det ska vara, man flyttar tid och rum till en plats som passar sig i sammanhanget.

Hur blodig originalet var har jag inga minnen av, men här finns det scener som verkligen  inte skäms för sig i det avseendet. Det mesta är förstås gjort i en datorn, eller ser ut som det är gjort i en dator, men det gör ingenting. Man har lyckats bra med det man har företagit sig och det måste inte alltid vara gjort av latex för att en effekt ska se bra ut. Det är kanske inte traditionellt men det är snyggt och passar in i tiden.

Historien i sig är ganska tramsig, men utger sig heller inte för att vara något annat. Jag vill inte kalla det för en skräckkomedi, det är för mycket sagt, men humorn är otvivelaktigt medveten och lättar upp stämningen. Man har helt enkelt inte haft någon ambition att skapa en skrämmande skräckfilm utan snarare en underhållande och lättsam film (fast med ett mindre lättsamt tema). Detta är också något jag minns från originalet och det var sannolikt därför mina minnen av den inte är helt positiva.

Så… utan att gå på djupet och återse originalfilmen från 1985 vill jag påstå att det här den mer underhållande filmen av de två. Den är inte utan problem men som underhållning betraktad klart lyckad!

Bilder: © DreamWorks II Distribution Co., LLC

Recension: Mirrors 2

Nu är det två år sedan Alexandre Aja gav oss Mirrors, en film som jag inför den här uppföljaren inte hade en smack minnen av. Undan för undan återkom dock vissa minnen även om det egentligen var gissningar om att det och det kunde ha hänt i första filmen. Nu tror jag i och för sig inte att man är i så stort behov att ha första filmen i minnet när man ser den här heller, den står helt på egna ben även om det självklart finns en liknande röd tråd här. Det finns en värld bakom speglarna och får man se sin egen spegelbild leva ett eget liv är man ganska illa ute, det kan inte sluta annat än med ond bråd död egentligen. Sen finns det en annan historia också som känns halvt kopierad från de asiatiska spökfilmerna där man måste hitta kroppen av en ung tjej som blivit förorättat (läs: mördad). Den första filmen var i och för sig en version av Into the Mirror, som självklart hade en koreansk titel också som har jag glömt nu, men det här är bara en uppföljare. Inte dålig på något sätt egentligen, bara tråkig och intetsägande.

4/10

Recension: The Expendables

Det känns som om jag gått in för ganska många filmer på senaste tiden med alldeles för höga förväntningar. Det här är ytterligare en film i raden som jag hört mycket gott om (men också en del dåligt) och rollistan är verkligen imponerande. Inte några briljanta karaktärsskådespelare kanske, men för en actionfilm nöjer jag mig med namn som Sylvester Stallone, Eric Roberts, Jet Li, Dolph Lundgren, Jason Statham, Arnold Schwarzenegger och Bruce Willis. Dessutom har jag säkert glömt bort någon i min uppräkning. Men man ska vara på det klara med att vissa av namnen inte är med särskilt mycket, Schwarzenegger och Willis har till exempel helt meningslösa roller som knappast hade behövts om det inte vore att just de hade spelat dem. Större cameos kan man säga kanske, ett par tre repliker eller så. Och visst är det en actionfilm, det råder ingen tvekan om det. Den är till och med ganska underhållande längs vägen och det är väl tur det för någon större handling är det inte frågan om. Jag vet knappt vad den handlade om efter att jag sett klart den om jag ska vara lite elak. Men replikerna är småkul och hela filmer dryper av macho bullshit vilket förmodligen är ungefär vad som var meningen med den. Stallone har varit med och skrivit den samt står för regin och det funkar väl så där. Underhållande och kul för stunden, men bra? Nja… 

6/10