Recension: Dansk synd - JAG EN MARKIS - 1967

Jag – En Markis

Regi: Mac Ahlberg, Peer Guldbrandsen

1967

Komedi/Erotik

Egentligen heter han Rasmussen men eftersom hans yttre påminner så mycket om en fransk Markis beslutar han sig för att byta namn. Hans svindel är skandalös men som han själv uttrycker det – det är inte hans fel att världen vill bli bedragen! Helt sonika går han till namnregisteringsverket (eller vad det heter) och köper sig ett nytt namn. Valet fallet på det dystra Sade. Snabbt blir hans ena förnamn – Marcel, en initial för Markis medan hans andra båda, lika franskklingande förnamn bildar ”de”. Vips är han Markis de Sade, eller rättare sagt hans sonsons son. Inga dörrar är längre stängda för honom, att låna pengar i bank är inget problem och den utfattige Rasmussen lever nu istället livets glada dagar på andra bekostnad. Trogen sig ”anfader” arrangerar han stora fester eller rättare sagt orgier eftersom folk väntar sig det av en tvättäkta Markis de Sade…

Jag har recenserat flera böcker skrivna av den ökände Markis De Sade och har ett speciellt intresse för hans betraktelser. Jag skulle därför vilja tillåta mig att konstatera att mycket av det som hävdas om ”anfadern” i filmen är rent trams och påhitt. Men jag intar istället en neutralare ställning och postulerar istället att det inte stämmer överens med min uppfattning av den berömde Markisen. Det är förvisso ganska ointressant eftersom filmen egentligen inte hävdar någon historisk korrekthet, Markis de Sade råkar bara vara ett tillräckligt etablerat namn som finns i referensramen på alla och envar. Det kunde lika gärna ha kunnat handla om ett helt annat känt adligt namn, det är inte Markis de Sade personligen det handlar om.

Snarare är det en kommentar om vilken skillnad en titel kan göra. Har man en titel och dessutom kan föra sig är det kanske lättare att föra sin talan inför banker och annat. I filmen slåss de nästan om hans gunst och att få äran att låna ut pengar till honom. Allt som behövs är att han själv hävdar att han har pengar utomlands men inte vill föra in dem i landet. Schweiz är ett mycket bättre land att ha pengarna i än Danmark.

Dessutom ger De Sades namn en anledning att sväva ut åt det erotiska hållet. Här finns väldigt lite av det man kan läsa om i hans böcker. Det är väldigt förenklat helt enkelt. Det är en del piskor och annat som begagnas men väldigt varsamt och det var kanske tillräckligt för att chocka folk när filmen kom 1967, men jämför man med Markis de Sades egna berättelser är det enbart trams!

Nu är ju filmen en lustig liten sak och knappast menad att uppröra på samma sätt som den äkta Markisen gjorde. Snarare är det ett sätt att förmedla den verklighetsbakgrund som filmen tydligen har. Det finns också en hel del filosofiska utsvävningar i den. Inte minst den om att världen vill bli bedragen. Men även att om man säger sanningen så tror ingen på det, ljuger man tror istället alla på det man säger. Var och en tror på vad den själv vill och ingen tar hänsyn till någon annan än sin egen slutledningsförmåga i sådana fall. Har man bestämt sig för att tro på något gör man det tills man blir överbevisad om motsatsen. Det är i alla fall vad jag får ut av filmens filosofiska sidor.

Ska sanningen fram så hade jag inte alltför höga förhoppningar om den här dansksvenska filmen. Danska är verkligen inte mitt favoritspråk (även om det även finns dialog på svenska) och jag var aningen orolig för att det skulle vara en alltför tungsint berättelse med tanke på den ökände Markisen. Att det skulle vara en sleazig historia räknade jag förstås snabbt ut men bara sleaze gör inte nödvändigtvis en bra eller intressant film! Jag är faktiskt inte så imponerad av de syndiga scener som finns. Det är inte filmens huvudsakliga behållning för mig. Nej, det här är nästan helt och hållet Gabriel Axels film (killen som spelar Marcel de Sade). Han är helt magnifik i rollen och visste jag inte bättre skulle jag nästan kunna tro att han enbart spelade sig själv och inget annat! Låt vara att det finns några scener där han ska föreställas spela flygel som kanske inte ser så äkta ut men han för sig verkligen helt klanderfritt som Markis! Det är en fröjd att skåda honom! Det är alltså inte ett enda dugg svårmodigt, snarare uppspelt och med ett visst budskap, något jag inte hade räknat med.

Som vanligt borgar också Klubb Super 8 för att extramaterialet är relevant och av intresse. Jag brukar nästan aldrig bry mig om denna sektion på DVDerna men när det gäller detta bolag göra jag allt som oftast undantag. Det finns så gott som alltid något att förkovra sig i, små okända filmsnuttar eller, som här, tidiga kortfilmer. Mac Ahlbergs första kortfilm Sängen är inkluderad och jag får lov att säga att det är en trevlig liten historia även det, klart sevärd!

7/10

Recension: Riket II - 1997

Riket II

Aka Riget II

Regi: Lars Von Trier

1997

Drama/Horror

Riket är det mest teknologiskt framstående sjukhuset i Danmark med landets skarpaste hjärnor både vad gäller läkekonsten och forskningen kring denna. Det är en plats där man tagit avstånd från allt vad vidskeplighet heter, men nu har mystiska ting börjat hända. Judiths (Birgitte Raaberg) son (Udo Kier), som redan vid födseln visade sig ha abnorma mått växer sig gigantisk, Fru Drusse (Kirsten Rolffes) blir påkörd av ambulansen och således inlagd utan att simulera den här gången, Underläkare Krogshøj dör medan överläkare Helmer febrilt försöker återuppväcka honom från de döda, men är han verkligen död? Vem är det som tillber Satan i sjukhusets nedersta källare och vilka metaforer döljer sig verkligen i de två mongolida diskarnas samtal? Har det något att göra med platsen sjukhuset är byggt på, en gammal mosse där blekningsdammarna en gång låg, en plats som på grund av vattenångan låg dold i dimmor?

I denna nästan fem timmar långa fortsättning på Lars Von Triers – Riket tar man ut svängarna betydligt mer än vad man gjorde i första installationen av berättelsen. Visserligen följer berättelsen direkt på i händelseförloppet men det finns inte längre en lika påtagligt fokusering på karaktärernas utveckling, det har utvecklats mera till en kamp mellan det onda och det goda. Mer och mer av historien behandlar istället oförklarbara övernaturligheter och metaforer. Då pratar jag inte om de två mongoloida diskarna som fortfarande får betraktas som en sorts ciceroner. Har man förresten inte sett de första delarna av serien föreslår jag att man slutar läsa här då spoilers kan förekomma nedan.

                                                              

Det finns också betydligt mer utrymme för skratt i den här andra delen och då menar jag inte nödvändigtvis uppenbar slapstick eller konventionell humor som man vanligtvis definierar den. Det handlar mer om absurditeter staplade på varandra eller svart tragikomisk humor om hur saker och ting går käpprätt åt helvete! Oväntade vändningar som egentligen inte borde vara speciellt oväntade med tanke på vad som tidigare försiggått tidigare på Riket. Man kastar också in några nya karaktärer som kanske inte är fullt lika underhållande men som förvisso måste anses ha en betydande del i handlingen. Sjukhusdirektören som är ute efter att jaga kostnader till exempel, han leds runt i alla möjliga korridorer och man försöker att manipulera honom på alla möjliga sätt. Logen, den frimurarliknande orden, som överläkarna tillhör vill ju inte att man ska skära i de anlag som varje avdelning får, det ser efter sina medlemmars bästa och är, trots att de delvis är till för att bekämpa ockultismen, beredda till seanser för att skydda sina intressen.

Skådespelarmässigt finns det egentligen inte mycket som är förändrat jämfört med första delen. Det är allt jämnt stabilt levererat från de danska skådespelarna men jag tycker mig märka en liten avsaknad i glansen som omhöljde Ernst-Hugo Järegård i första säsongen. Jag tror inte det är hans fel egentligen, det är bara det att han blivit något mjäkigare efter sin Haiti-resa. Naturligtvis spökar även historien om Mona fortfarande för honom, mer än någonsin kanske eftersom han väntar åtal. Hans advokat, som visserligen endast förekommer några få minuter i serien spelas förresten av Stellan Skarsgård. Kanhända ingen svår roll, men Stellan gör ändå bra ifrån sig och det visar sig att Mona faktiskt har mer att uttrycka än vad någon egentligen vet.

Man beger sig också mot en mer konventionell miniseriekaraktär och använder sig av betydligt tydligare cliffhangers än vad som hade varit tänkbart i första säsongen. Jag tycker det är synd att man valt den inriktningen men det verkar dessvärre som om detta kompenserar bristen på viljan att lösa mystiken och spiritualistämnena. Det blir allt tydligare ju närmare slutet man kommer att allt inte kommer att lösas och att vi inte kommer att presenteras någon lösning i vanlig ordning. Kampen mellan gott och ont fortsätter och den personifieras riktigt skapligt av kultskådisen Udo Kier som får göra en dubbelroll som far och son (ont och gott) och faktum är att jag tror att det är lika bra att det hela förblir olöst. Det är just det som är lite av storheten med serien, att manusförfattarna inte behövt ta hänsyn till lösningar när de skapat intrigerna, man får ju aningen friare tyglar på det viset.

Sammanfattningsvis vill jag säga att den här andra omgången inte når upp till riktigt samma höjder som tidigare, men nog tusan gör den mig sugen på en fortsättning!

Svensk skräck - MARA - 2012

Mara

Regi: Åke Gustafsson, Fredrik Hedberg, Jacob Kondrup

2012

Horror

Fem kompisar har samlats i ett gammalt hus i obygden för att festa. Till en början går allt bra men gamla hus har en massa ljud för sig, dessutom verkar det som om de inte är ensamma där. Både huset och en av de fem kompisarna har nämligen en bakgrund. Jenny har tidigare bott i huset, det var många år sedan och fick ett abrupt slut när hennes mamma mördade hennes pappa. Mamman hamnade på psyket och Jenny på ungdomspsyk. Mammans syster fick ta över huset men vad hände egentligen? Och vad är det som händer nu, så där tio år senare?

Jag gillar verkligen upplägget på den här filmen. Den börjar ganska långsamt och med ett samtal mellan polis och Jenny. Hon sitter i ett förhörsrum och väntar på att tekniska avdelningen ska komma och ta prover. Under tiden passar polisen på att ställa några frågor till henne. Hon svarar så gott hon kan och det blir underliggare och underliggare. Efterhand väcks hennes minnen till liv och hon kan berätta mer och mer om vad som har hänt, om varför hon ensam överlevt helvetesnatten.

Vi får sedan följa hennes historia genom tillbakablickar och spänningen byggs upp på topp genom kusligt foto och sparsamma repliker. I alla fall efter ett tag, i början pratas det desto mer, det är ju trots allt fest och tjejerna verkar ha helt olika uppfattningar om vad som är ok att göra när man är i ett förhållande, vem som ska få ihop det med vem på festen etc. Denna dialog är makalöst tafflig och levereras av riktigt råusla skådespelare! Det är egentligen bara Angelica Jansson, som spelar Jenny, som är något att ha. Visserligen klarar sig polisen spelad av P.O. Möller också ganska bra men han behöver å andra sidan inte göra särskilt mycket för att det ska bli trovärdigt. Ställa frågor i hyfsat sävlig tonart räcker nästan.

Angelica levererar trovärdiga repliker för det mesta och klarar även att se lite rädd ut vid något tillfälle. Jag tycker att hon kanske hade borde blivit bättre instruerad av regissörerna men det funkar i alla fall! Dessutom blir det färre och färre repliker efter hand vilket är skönt. Det påverkar både spänningen och stämningen positivt. Framåt slutet är det faktiskt riktigt intressant att få ta del av upplösningen. Man lyckas med bravur att behålla vändningarna som hemligheter och det är särskilt en av dem jag tänker på. Den kom som en total överraskning och skilde på så sätt agnarna lite grand från klichévetet. Nu finns det ganska gott om klichéer i filmen i alla fall men på det här sättet lyckas man slutat med flaggan i topp!

Jag känner att handlingen är riktigt bra egentligen. Man ska bara inte ta för givet att man redan vet allting och har sett den här typen av film tidigare. Den här är annorlunda! Jag blev glatt överraskad av uppfinningsrikedomen i upplösningen även om jag tycker att man kunde ha knutit ihop säcken ändå lite bättre. Hur som helst är det här en film som fått en oförkänt dåligt rykte. Det är en utmärkt film och hade man bara använt sig av bättre skådespelare i de mindre rollerna hade det varit en riktig höjdare.

Tuttar bjuder filmen på. Jag tror att alla tjejerna visar sina minst en gång faktiskt. Det är i alla fall inte ont om den varan. Lite sleazigt så därför att vara svenskt. Det piggar alltid upp! Förresten så medverkar filmskribenten (bland annat) Pidde Andersson i en lite roll som polis. Han är ok, han kommer trots allt bara in med kaffe…

7/10