Den här Clint Eastwoodfilmen
har jag haft stående i min hylla väldigt länge. Ända sedan Studio S Entertainment gav ut den 2009 skulle jag tro. Varför den
har blivit stående kan jag inte riktigt svara på. Tråkigt nog beror det
sannolikt på att det helt enkelt har kommit annat emellan, filmer som inte når
upp till anklarna på den här utmärkta filmen. För även om den inte ser mycket
ut på ytan, det är en ganska ful cover tycker jag, så är det här en helt
fantastisk film. Dock är det en film som verkligen inte borde passa mig. Det är
en romantisk komedi, eller kanske snarare ett romantiskt drama. Bara där borde
jag rygga tillbaka. Och hade det inte varit Clint Eastwood som regisserat hade jag sannolikt låtit filmen stå
kvar i hyllan bra mycket längre.
Förvisso var det också enda
anledningen till att den införskaffades en gång i tiden. Och jag är glad för
det. Handlingen blir en vacker i historia i händerna på mästaren Clint Eastwood. Det här var hans fjärde
film enligt imdb och det är en mycket kompetent historia. Jag gillar Clintan mycket bättre som regissör än
som skådis egentligen. I alla fall gör jag det numera. Handlingen är rätt enkel
egentligen. Den utspelar sig någonstans i flower power eller hippie eran och Breezy är en ung kvinna som ser ljust
på livet och verkligen tror på det där med kärleken. Hon träffar på en äldre
man som enligt henne verkar ha ett svart moln över huvudet. Ni förstår vad som
kommer att hända va? Mot alla odds inleder de ett förhållande som går långt
över samhälls- och åldersgränser. Jag kan inte säga att det är utan turbulens
men ett så gediget porträtt av respekt har jag sällan skådat.
Som vanligt när det gäller det
översta skiktet av kvalitativa filmer är det svårt att sätta fingret på vad so
är så bra. Är det kanske skådespeleriet? Ja, det är verkligen på topp. Manuset?
Tja, handlingen borde inte trollbinda men det gör den. Dialogen? Där han man
verkligen träffat rätt. Men framförallt är det helheten och känslan i filmen
som gör det så bra. Det finns ingen dödtid, inte ens när det är känslosamma
scener. Det är mycket ovanligt i min värld. Definitivt när det kommer till romantiska
filmer som verkar ha en regel på att det måste vara en kärleksscen ungefär 1 timme
in i filmen. Den här filmen följer väl i princip samma struktur men den funkar
ändå.
Sluttiden klockas på lite
drygt 1 timme och 45 minuter. Men det märks inte. När filmen är slut har jag
förundrats, jag har gråtit av det rörande samspelet i en svunnen kärlekstid och
jag har skrattat åt den klockrena dialogen och den lågmälda situationskomiken.
Trots detta finns det allvarsamma undertoner man inte ska förringa. Har Clint Eastwood någonsin gjort en film
utan eftertanke? I så fall har jag inte lyckats se just den filmen.
Det här är helt klart en av
mina favoriter. Har du inte sett den än? Vad väntar du på? Se den. Nu! Meddetsamma!
10/10
