KONGA – 1961 – Chimpansen som blev en jättegorilla!

Regi: John Lemont

Horror/Sci-Fi

I början av filmen kraschar Dr. Charles Decker i djungeln. Alla tror att han är död men ett år senare återvänder han till civilisationen. Han menar att han inte kunde motstå vissa efterforsknignar när han ändå befann sig i en djungel med en massa okända växter. Med sig tillbaka har han en chimpans – Konga, som verkar betyda allt för honom. Han har också växter som han snabbt planterar och sedermera utvinner extrakt ifrån genom att pressa bladen. Detta serum injicerar han sedan i Konga som också befalls att lyda sin herre genom något som närmast kan liknas vid hypnos. Konga växer och växer och blir till slut en jättelik… GORILLA!

Jag gillar verkligen premisserna med den galne vetenskapsmannen och hans tokiga experiment. Att han verkar lida av storhetsvansinne gör inte saken sämre. Allt och alla som inte är han själv är endast kuggar i hjulet som får hans experiment att gå framåt. Han utnyttjar folket runt omkring sig och om någon skulle hota honom eller hans framtida berömmelse röjer han helt enkelt hindret ur vägen – genom att skicka Konga att bryta nacken av offret.

Jag tycker inte att skådespeleriet är så dåligt som jag har sett andra referera det till. Främst är det väl Michael Gough som märks, men så har han ju huvudrollen också. Jag gillar hela konceptet. Det enda jag har lite svårt för är väl just det där med att apan byter art när den växer. Om jag ska till att spekulera i varför så kan jag tänka mig att det var lättare för en skådespelare att krypa in i en gorilladräkt än att försöka gestalta en chimpans. Det är nämligen uppenbart att det rör sig om en skådespelare i en gorilladräkt och inget annat. Det här är långt ifrån de stopmotioneffekter som fick King Kong att bli en mästerlig upplevelse. Det finns dock några trickfilmningar som får apan att se större ut.

Och på tal om King Kong så är det förstås också uppenbart att det här rör sig om att exploatera föregångaren så mycket som möjligt, så kallad kongsploitation. Även om vägen dit inte är exakt likadan slutar det med en gigantisk apa som river och förstör staden, i det här fallet handlar det om London. Det finns kanske inte lika mycket klockrena byggnader som Empire State Building i den här men Elizabeth Tower (populärt kallad Big Ben även om det egentligen är namnet på slagklockan i tornet) skymtar i alla fall förbi.

Överlag är det dock kalkonfaktorn som är det mest underhållande. Gorilladräkten är hur rolig som helst och de övriga effekterna i filmen är heller inte bättre. Storyn är stereotypisk som få och blir framåt slutet nästan lite för mycket. Kort sagt skulle man kunna säga att det går precis som man tror att det gör. Mer förutsägbar film finns nog inte men det är ändå med en viss charm. Kräver man finess är det här kanske inte filmen man ska se men är man ute efter lite lättsam underhållning är det en annan femma. Och så är Claire Gordon som spelar Sandra Banks, studenten som Dr. Decker vill ha i säng, hur het som helst!

5/10

Recension: Voyage to the Bottom of the Sea - 1961

Voyage to the Bottom of the Sea

Regi: Irwin Allen

1961

Sci-Fi

En alldeles ny sorts atomubåt har utvecklats/uppfunnits och ska nu testas under isen. Det dröjer dock inte länge innan något slår mot skrovet. Först verkar det oförklarligt men snart når informationen dem om att ”Van Allen Bältet” som sträcker sig runt hela jorden har tagit eld. Ingen vet varför men att katastrofen är ett faktum verkar alla vara överens om. Det finns dock två möjliga scenarion till räddning. Detta under förutsättning att jorden inte går under förstås… Antingen kan man vänta ut effekten av elden enligt teorin att den när den har vått en viss temperatur kommer att släcka sig själv. Den andra möjligheten är att rikta en torped i exakt rätt vinkel och från exakt rätt plats för att utplåna branden. Meningarna går isär men ubåten ger sig i alla fall på väg emot platsen för avfyrandet. En resa som visar sig bli svårare att genomföra än vad någon har trott. Sabotage, myteri och sjöodjur står i deras väg…

Först av allt måste jag säga att jag verkligen inte har en aning om ifall det där ”Van Allen Bältet” som tydligen ska bestå av någon sorts strålning verkligen existerar eller om det är en ren fantasiprodukt för filmens skull. Det spelar inte någon större roll för min del. Man lär sig att ta fakta i den här typen av science fiction filmen från 60-talet med en nypa salt. Det är kanske därför som jag gillar dem så bra. Den naiva inställning man hade till den framtida tekniken vid den här tiden.

Jag gillar också hur skådespelarna interagerade med varandra i de här filmerna. Det är ofta lite inbördes tjabbel och lite romantik också. I den här finns den ett förestående bröllop med ubåtens kapten inblandat. Det blir lite upprättad stämning sådär. Personligen tycker jag dock att skådepelarna är bättre än vad regissörenen klarar av att instruera dem. Många gånger känns det som att de går omkring och väntar på instruktioner och att deras replik ska levereras, sedan går de in i någon sorts trans igen tills nästa gång de ska säga något. Peter Lorre är ett tydligt exempel på denna typ av ”stackatobeteende”. Det är kul att se honom men som skådis imponerar han verkligen inte!

Då är Joan Fontaine och Barbara Eden betydligt bättre! Men i synnerhet är de stora rollerna Robert Sterling och Walter Pidgeons. De två har rollerna som fartygets kapten respektive amiral. Jag vill inte påstå att de bråkar med varandra eller inte drar jämt men de har åtminstone inte samma synsätt när det gäller att sköta saken. Det blir en viss konkurrens där.

Vid något tillfälle kommenteras att inte ens Jules Verne hade kunnat förställa sig en sådan ubåt som den de befinner sig i. Jag håller nog inte riktigt med om det men det är ju en talande fras och som dessutom funnit sin väg in i trailern för filmen. Det känns ganska säljande eller hur? På tal om säljade så vill jag påstå att den svenska titel som också pryder DVD:n S.O.S. Jorden Brinner är klart mycket mer lockande och rättvisande än den engelska. Jag hade nog inte införskaffat filmen lika lättvindligt utan denna svenska titel faktiskt! Den talar onekligen mera om global destruktion mera än den engelska. Katastrofrullar är kul!

Det här är en film som egentligen har allt. Jordens undergång, en gigantisk bläckfisk, sabotage, fantastiska science fiction miljöer, myteri (nästan i alla fall) och en maktkamp mellan rätt och fel. Och jo, så är det ju en kamp mot klockan också! Det enda jag lurar på är om det är så särskilt nyttigt att röka massa cigarrer och cigaretter i ett sådant slutet utrymme som en ubåt trots allt ändå är? Det bolmas på rätt friskt kan jag säga! Dessutom känns det som att det är lite väl gott om plats där nere. Så stora gånga och utrymmen brukar den minsann inte vara i andra ubåtfilmer som jag har sett. Det är i och för sig inte så många men ändå.

6/10

Recension: Hällebäcks Gård - 1961

Hällebäcks Gård

Regi: Bengt Blomgren

1961

Drama

Livet på Hällebäcks gård är allt annat än okomplicerat. Pengarna tryter, en traktor ska köpas och en morbror från Amerika kommer på besök. Dottern på gården är idogt uppvaktad av inte mindre än tre kavaljerer. Utskälld av kritikerkåren och hatad av jordbrukets konsumentupplysning ger filmen kanske inte en realistisk bild av jordbruksnäringen men det saknas inte dramatik och intriger.

När jag växte upp hade vi några böcker av Sigge Stark hemma. Jag hade förstås inte en endaste aning om vad det var för något och det är först i vuxen ålder jag egentligen har förstått det här med kioskdeckare. Därmed inte sagt att jag fortfarande har någon erfarenhet av Sigge Starks romaner som lär vara 130 till antalet.

Men genast när jag börjar se den här filmen infinner sig en nöjd och avslappnat känsla. Jag vill inte påstå att jag är direkt imponerad av handlingen egentligen med det är liksom en gammal pilsnerfilm. Det handlar inte om något intressant egentligen men ändå kan man inte låta bli att tycka om det man ser. Det är bara feel-good helt enkelt och det är väl egentligen inget mer med det.

Bland skådespelarna märks för min egen del framför allt Sif Ruud, denna fantastiska skådespelerska som kom att influera en hel nation med sin skicklighet. Jag kan inte påstå att jag känner till så väldigt många fler namn egentligen, kanske med undantag för Julia Ceasar, men det är heller inte poängen. Det väsentliga är att det faktiskt skapas en illusion av att allting är på riktigt med alla de intriger som finns.

Faktum är att jag inte riktigt vet vad mer jag ska skriva. Det är inte en film jag älskar och inte en jag tycker illa om heller. Det är inget som får mig att fundera länge efteråt på vad det egentligen är jag har sett och jag tror inte det är meningen heller. Det är helt enkelt ett stycke underhållning som varar så länge det varar och så enkelt är det faktiskt. Man blir på gott humör och råkar man vara bakfull är det ett utmärkt sätt att hantera bakfyllan!