Recension: Voyage to the Bottom of the Sea - 1961

Voyage to the Bottom of the Sea

Regi: Irwin Allen

1961

Sci-Fi

En alldeles ny sorts atomubåt har utvecklats/uppfunnits och ska nu testas under isen. Det dröjer dock inte länge innan något slår mot skrovet. Först verkar det oförklarligt men snart når informationen dem om att ”Van Allen Bältet” som sträcker sig runt hela jorden har tagit eld. Ingen vet varför men att katastrofen är ett faktum verkar alla vara överens om. Det finns dock två möjliga scenarion till räddning. Detta under förutsättning att jorden inte går under förstås… Antingen kan man vänta ut effekten av elden enligt teorin att den när den har vått en viss temperatur kommer att släcka sig själv. Den andra möjligheten är att rikta en torped i exakt rätt vinkel och från exakt rätt plats för att utplåna branden. Meningarna går isär men ubåten ger sig i alla fall på väg emot platsen för avfyrandet. En resa som visar sig bli svårare att genomföra än vad någon har trott. Sabotage, myteri och sjöodjur står i deras väg…

Först av allt måste jag säga att jag verkligen inte har en aning om ifall det där ”Van Allen Bältet” som tydligen ska bestå av någon sorts strålning verkligen existerar eller om det är en ren fantasiprodukt för filmens skull. Det spelar inte någon större roll för min del. Man lär sig att ta fakta i den här typen av science fiction filmen från 60-talet med en nypa salt. Det är kanske därför som jag gillar dem så bra. Den naiva inställning man hade till den framtida tekniken vid den här tiden.

Jag gillar också hur skådespelarna interagerade med varandra i de här filmerna. Det är ofta lite inbördes tjabbel och lite romantik också. I den här finns den ett förestående bröllop med ubåtens kapten inblandat. Det blir lite upprättad stämning sådär. Personligen tycker jag dock att skådepelarna är bättre än vad regissörenen klarar av att instruera dem. Många gånger känns det som att de går omkring och väntar på instruktioner och att deras replik ska levereras, sedan går de in i någon sorts trans igen tills nästa gång de ska säga något. Peter Lorre är ett tydligt exempel på denna typ av ”stackatobeteende”. Det är kul att se honom men som skådis imponerar han verkligen inte!

Då är Joan Fontaine och Barbara Eden betydligt bättre! Men i synnerhet är de stora rollerna Robert Sterling och Walter Pidgeons. De två har rollerna som fartygets kapten respektive amiral. Jag vill inte påstå att de bråkar med varandra eller inte drar jämt men de har åtminstone inte samma synsätt när det gäller att sköta saken. Det blir en viss konkurrens där.

Vid något tillfälle kommenteras att inte ens Jules Verne hade kunnat förställa sig en sådan ubåt som den de befinner sig i. Jag håller nog inte riktigt med om det men det är ju en talande fras och som dessutom funnit sin väg in i trailern för filmen. Det känns ganska säljande eller hur? På tal om säljade så vill jag påstå att den svenska titel som också pryder DVD:n S.O.S. Jorden Brinner är klart mycket mer lockande och rättvisande än den engelska. Jag hade nog inte införskaffat filmen lika lättvindligt utan denna svenska titel faktiskt! Den talar onekligen mera om global destruktion mera än den engelska. Katastrofrullar är kul!

Det här är en film som egentligen har allt. Jordens undergång, en gigantisk bläckfisk, sabotage, fantastiska science fiction miljöer, myteri (nästan i alla fall) och en maktkamp mellan rätt och fel. Och jo, så är det ju en kamp mot klockan också! Det enda jag lurar på är om det är så särskilt nyttigt att röka massa cigarrer och cigaretter i ett sådant slutet utrymme som en ubåt trots allt ändå är? Det bolmas på rätt friskt kan jag säga! Dessutom känns det som att det är lite väl gott om plats där nere. Så stora gånga och utrymmen brukar den minsann inte vara i andra ubåtfilmer som jag har sett. Det är i och för sig inte så många men ändå.

6/10