Violent City - 1970 - Charles Bronson i sitt esse!

Violent City

Aka: The Family

Regi: Sergio Sollima

1970

Thriller/Drama

Jeff Heston (Charles Bronson) är en yrkesmördare som efter att ha blivit bedragen och lurad lämnas att dö i en pöl av sitt eget blod. Eftersom han överlever är naturligtvis hans hämndlystnad stor och han spårar upp dem han anser vara skyldiga till förräderi mot honom. Under denna vedergällning konfronteras han också med Weber, (Telly Savalas) en gangster som vill att Jeff ska ingå i hans organisation. Jeff avböjer men ingen tackar nej till ett sådant erbjudande från maffian ostraffat! Intrigerna tätnar och snart befinner han sig insnärjd i ett händelseförlopp där man inte riktigt kan vara säker på vem planens arkitekt är.

Det var länge sen jag såg en film med min gamle favoritskådis Charles Bronson i huvudrollen och direkt i inledningsscenen märker man att det är ett kärt återseende. Sedan följer en biljakt på 70-tals maner som faktiskt är väldigt välfilmad. Det skickliga bildspråket gör att det faktiskt blir lite spännande även om det absolut inte borde vara det. Både denna men även nästa scen, som nästan för tankarna till en klassiks västern shoot-out, skvallrar om att det är en europeisk produktion.

Bronson var ju ett stort namn inom europeisk film på 70-talet och det är ett nöje att se honom spela mot sin fru Jill Ireland som han gjorde många gånger. Det finns liksom en speciell kemi dem emellan som är oefterhärmlig. Något som är störande är dock att en del scener endast finns bevarande med italienskt ljudspår, vilken är relativt irriterande. Dock kan jag säga att om det inte vore för dessa scener och en komplett film, hade den vid flera tillfällen blivit totalt obegriplig. Trots att engelska och italienska blandas och är irriterande är det alltså ändå att föredra!

Även Telly Savalas gör ett bra jobb som maffiabossen Weber. När Jeff börjar plågas av samvetskval, ånger och sentimentalitet uppväger Weber det med en rå attityd av någon som befinner sig i maktens position. Man har dock anledning att tvivla på vem det är som egentligen ligger bakom planerna. Vem är en bricka i spelet eller en marionett som styrs från annat håll? Kanske är denna del av filmen lite för tydlig, men vad gör väl det när man får njuta av filmmusik från självaste Morricone?

På det hela taget tycker jag den här filmen är bra utan att för den skull bli något mästerverk. Man får det man förväntar sig av Charles Bronson och Telly Savalas, Jill Ireland är lika vacker som vanligt och visar faktiskt lite hud i ett par scener. Det är i alla fall inget filmen får minuspoäng av!

En självklar film för Bronsonfantasten men kanske inte annars…

6/10

Jag – En kvinnas Dotter – 1970 – den tredje delen i serien från Klubb Super 8

Aka: 3 slags kærlighed

Regi: Mac Ahlberg

1970

Drama/Erotik

Den här gången är inte fokus bara på Siv – en kvinna, utan även på hennes dotter Birthe. På baksidan av oslaget skriven man bland annat att mamma Siv älskar sex medan den 17-åriga dottern är frigid. Men även att henne sexualitet ska väcka till liv, att filmen innehåller en massa naket, danska Hells Angels, gogo-dans, lite lesbiskt och rasmotsättningar. Den här filmen är tydligen så gammal att det är ok att använda N-ordet eftersom det används i samband med dotterns relation med en färgad man. Det är väl halv om halv menat som en nedvärdering men inte helt och hållet.

Just rasfrågan är ett hett ämne i filmen, även i homosexuell kontext. Det förekommer sex mellan två kvinnor och det är väl lite nytt kanske. Visserligen var väl 70-talet den svenska syndens guldålder så vad som var chockerande eller inte för tidsepoken kan man väl diskutera.

Filmens danska titel är som ovan angivet 3 slags kærlighed [3 sorters kärlek, min översättning] och det är egentligen en mycket bättre titel än den svenska som cashar in på de två tidigare filmerna Jag – En Kvinna och Jag – En Kvinna II, som jag inte tycker har så mycket med den här att göra. Det är bättre att gå på den danska vägen och frärma dem från varandra. Som jag ser det är det väl ungefär karaktären Siv som binder samman filmerna till en begriplig trilogi. Det här är inte en film som utmanar kvinnlig sexualitet på samma sätt, det handlar i det här fallet mer om samhällelig sexualitet.

För min personliga del är jag inte lika underhållen av den här filmen som de två föregångarna. Det är minst lika mycket nakna kroppar här som tidigare och visst är det exploaterande av kvinnokroppen precis som tidigare men jag tycker inte att det är lika intressant eller rättare sagt lika karismatiskt som tidigare. Det är svårt att sätta fingret på vad det är och det är väl i sådana fall bara att konstatera att man inte kan tycka om allt även om det vimlar av nakna kvinnor.

5/10

Du kan köpa filmen på:

Recension: Mark of the devil 1970

Mark of the devil

Regi: Michael Armstrong

1970

Drama/Horror

Under häxjaktens storhetstid kommer Christian Von Meruh (Udo Kier) till en liten stad som lärjunge till den store häxjägaren Cumberland (Herbert Lom). De är där för att se till att landets lokala häxjägare verkligen arbetar för kyrkans syften och inte för sin egna personliga vinning. Albino (Reggie Nalder) som är den nuvarande häxjägaren känner sig kränkt över detta då han inte längre kan utöva sin makt för få kvinnor och för att tillfredställa sin kättja. Efter att ha yppat allehanda anklagelser, bland annat impotens, mot Cumberland blir han dock bragd om livet av densamme. Christian som redan börjat tvivla på sin tutors avsikter får vatten på sin kvarn när han blir vittne till dådet, dessutom är han djupt förälskad i den häxanklagade Vanessa (Olivera Vuco).

Den här filmen är känd för sina explicita tortyrscener och visst innehåller filmen en del såna som fortfarande känns otroligt realistiska. Dessutom finns styrkan av insinuation och när det blandas på det här sättet är man till slut inte riktigt säker på vad man har sett och vad man har fantiserat ihop själv.

Storyn hör kanske inte till den ovanligaste, tortyr i kyrkans namn och lust till en kvinna anklagad för häxeri och man kan väl till och med gå så långt att man drar paralleller till klassiker som Hunchback of Notre Dame. Själv tänkte jag mycket på Stuart Gordons the Pit and the Pendulum (1990) när jag såg den men det är ju knappast den här filmens fel att liknande storys finns i senare filmer.

Skådespelarmässigt funkar filmen bra och framförallt Udo Kier känns som klippt och skuren för rollen. Hans oskyldiga stora ögon blir en utmärkt kontrast till grymheterna som försiggår i tortyrkammaren. Herbert Lom är alltid bra och här får han tillfälle att använda sin auktoritet för att envist hävda kyrkans makt, Reggie Nalder är precis lika slemmig som han ska vara som Albino och Oliviera Vuco är mycket realistisk i sin roll som anklagad för häxeri.

Det är dock lite för förutsägbart för min smak, historien är så typisk att det räcker med ett par glimtar av någon person innan man vet hur det ska går för dem – nästan! För en del överraskningar finns det och ett par gånger blev jag rejält överraskad av storyn.

Förutom de rent filmiska aspekterna anser jag att alla filmer som behandlas häxjakten med så här kritiska ögon och vågar anklaga kyrkan för egen vinning skull är oerhört historiskt viktiga. Vissa delar ur vår historia får vi inte glömma bort och bör till varje pris se till att tillskansa oss den kunskap som krävs för att historien aldrig någonsin ska upprepa sig!

Recension: Gestapos Last Orgy - 1977

Gestapos Last Orgy

Aka: L’ultima Orgie del III Reich

Regi: Cesare Canevari

1977

Drama

Kommendant Conrad von Starker (Adriano Micantoni) är nyligen friad från alla misstankar om krigsförbrytelser under sin tid som befälhavare på ett mycket speciellt koncentrationsläger. Lise (Daniela Poggi) vet bättre eftersom hon var en av alla kvinnor som hölls fången i nyss nämnda läger och är fast besluten att hämnas alla de grymheter hon personligen har upplevt. Hon stämmer möte med honom och genom att ta med honom runt på de platser där vidrigheterna ägt rum tvingar hon honom att minnas den sadistiska tortyr fångarna tvingades genomlida, allt för att stärka den tyska rasens stridsmoral vid fronten. Den sexuella förnedring de alla tvingades genomlida för att vara den ariska rasen till behag.

Filmen berättas alltså på sätt och vis genom tillbakablickar, men det egentligen inte särskilt intressant i sammanhanget. Skillnaden skulle inte vara särskilt stor om filmens händelser berättades i nutid eller på det här viset, kanske blir det en lite extra poäng när hämndgrejen kommer in i bilden, men det har så lite med saken att göra att det nästan är försumbart.

                     

Viktigare är de förhållanden, under vilka de kvinnliga fångarna tvingas leva. Jämför man den här med andra nazisploitaionrullar upptäcker man rätt snart att den här faktiskt har en mycket grymmare och allvarligare framtoning. Visst finns det ställen i filmen där man passar på att förlöjliga nazisternas sexuella läggningar med undergivenhet och så vidare, men inte till den mildra grad som det enligt min erfarenhet är brukligt. Istället ges en allvarlig bild av historien och faktum är att många av de bestraffningsmetoder som används i filmen är rent motbjudande att titta på.

Detta anser jag vara en tillgång för filmen, att visa motbjudande bilder i avskräckande syfte i motsats till löjeväckande som annars är vanligt. Det en bild av att man faktiskt velat berätta en historia av upplysningsskäl istället för att bara gotta sig åt allt det makabra som hände i lägren. Om det sedan verkligen fanns rena bordelläger av den typen som framställs i filmen, när judiska flickor endast existerar för att behaga de tyska soldaterna och har ett levnadsvärde långt under alla andra levande ting, under andra världskriget är väl tveksamt. Det är dock inte det viktiga, att belysa denna möjliga verklighet är vad som filmen går ut på.

Detta gör också att tortyren och bestraffningarna framstår som hemskare än vad de skulle ha varit om de ingått i någon mer nöjesexploaterande film. Att se hur en ung flicka ges som föda till några hundar bara för att hon råkar ha menstruation, och således lockande för hundarna att äta, är faktiskt ganska motbjudande. Likaså en bankett där det under filosofiska, eller kanske snarare ideologiska former framkommer vilken nytta det stortyska riket kan ha av judarna. Man kan använda dem till att sköta mycket störa jordbruk och man räknar med att det endast behövs tio beväpnande vakter för att kontrollera tusen arbetande judar. När de sedan är uttjänta som arbetare ska de skickas till stora fabriker där man kan förbereda dem för köttindustrin. Med detta i åtanke sätter sedan måltiden i gång och oavsett om det inte vore uttalat så vore denna insinuation tillräcklig för att få vem som helst att förstå vad som egentligen konsumeras vid denna tillställning. Att det senare berättas att det är ofödd jude gör heller inte saken mera revolterande.

Kanske den bästa och råaste nazisploitaionskildringen av alla!

Recension: El Topo - 1970

El Topo

Regi: Alejandro Jodorowsky

1970

Western

Revolvermannen El Topo (Alejandro Jodorowsky) Rider tillsammans med sin nakna son genom öknen. De kommer så småningom till en liten by där invånarna har blivit massakrerade av ett banditgäng, samma banditer håller också några av de överlevande fångna i närheten, där de roar sig med att förnedra och tortera dem. El Topo kommer till undsättning och dödar banditerna, lämnar sin sjuåriga son i händerna på munkarna och rider tillbaka in i öknen med kvinnan han räddade, till sin son skriker han att han aldrig ska vara beroende av någon. Hon förmår honom att ge sig ut på ett uppdrag, nämligen att besegra de fyra mästarna det vill säga farliga revolvermän som har sin hemvist i öknen. För var och en av mästarna får El Topo ny insikt vilket hjälper honom i det fortsatta utförandet. Även en mystisk kvinna i svart ansluter sig till dem men båda kvinnorna lämnar så småningom honom sårad bakom sig. Slutligen vaknar El Topo upp i underjorden och får i uppdrag att befria innevånarna som befinner sig där, det är figurer som efter att ha varit instängda under så lång tid att de blivit så inavlade att många av dem har groteska deformiteter.

Det här är den andra filmen av Jodorowsky som jag ser och visst finns det många likheter med hans senare The Holy Mountain. Dels så har historierna en liknande struktur rent berättarmässigt, det är uppdelat i delar där varje del visserligen inte är en naturlig avslutning men i alla fall en annan historia, en del av huvudhistorien skulle man kunna säga. Det är episodberättande och symbolismen är också påtaglig. Vad beträffar helhetsintrycket och vad filmen egentligen handlar om är nog upp till var och en att komma underfund med. För min personliga del anser jag att det finns många metafysiska och intressanta kopplingar som inte försvinner ur medvetandet bara för att filmen tar slut. Nej, det här är en sån film som man har nytta av länge, man kan fundera på detaljer hur länge som helst efter att eftertexterna rullat klart, eller för den delen på en övergripande mening och kanske rent av om Jodorowsky tänkte sig likheter mellan El Topo och en religiös frälsare.

                     

Skådespelarmässigt är filmen inte lika imponerande men det var väl å andra sidan ingen överraskning heller. Det är helt enkelt inte ekvilibristiskt skådespeleri man är ute efter i en sån här film utan snarare eftertanke av det slag som jag behandlade i stycket här ovan. Dock förekommer det en hel del närgående våld som torde tillfredställa den mest hårdhudade effektälskare. Det vill säga om man inte är ute efter underhållningsvåld i bästa splatterstil. För här handlar det snarare om att förstärka själva historien och skulle man drista sig till att jämföra med några spaghettiwesterns skulle de flesta nog stå sig slätt i jämförelse i alla fall just i det här avseendet.

Allt som allt är det här en av de märkligaste filmerna jag har sett, även om jag inte riktigt finner att den något upp till samma status som The Holy Mountain. Jag har dock fått intrycket att många tycker den här balanserar precis lagom på gränsen medan The Holy Mountain gick ett eller två steg för långt, jag kan inte hålla med om det även om jag inte har några svårigheter att förstå resonemanget.

Mina Starkaste rekommendationer!

Recension: Eaten Alive - 1977

Eaten Alive

Regi: Tobe Hooper

1977

Horror

Starlight Hotel ligger långt ute I träskmarkerna och ägaren, Judd (Neville Brand) är en minst sagt excentrisk man som dessutom är husse till en hungrig krokodil. Det är mycket praktiskt när man vill göra sig av med gästernas lik och Judd sparar inte på tillfällena att göra sig av med kunderna heller. Till hotellet irrar sig en, från bordellen utslängd hora. Hennes far och syster som letar efter henne och en familj med en del problem. Judd känner att han måste skipa rättvisa och stävja omoralen och går till verket med både lie och högaffel.

Det är kul att se både Robert Englund, som senare skulle bli närmast en ikon i horrorgenren med framförallt A nightmare on Elm street filmerna i bagaget, och den undersköna Carolyn Jones några år äldre (och skrynkligare) än vad man är van vid från The Addams Family. Ingen av dem gör i och för sig idiotstora roller men tillräckligt för att man ska ha ett nostalgiskt utbyte av deras medverkan i alla fall.

Det här är en rätt kul film på andra sätt och vis också. Man kan säga har en lite hybrid genre då den innehåller en hungrig krokodil men absolut inte kan räknas till djurskräckfilmerna. Det är heller ingen regelrätt slasher trots att Judd, hotellägaren dödar folk med både högaffel och lie. Rätt kul vapen förresten – lie!

Nej, det här är snarare en betraktelse av galenskap blandat med moraliska betänkligheter. Judd bär tydliga spår av schizofreni och eventuellt antydds också att han är krigsveteran. Det känns på nåt sätt logiskt och när han ballar ur får man uppfattningen av att han återupplever en gammal händelse eller ett trauma. Det kan väl i och för sig vara ett barndomstrauma, eller så betyder det ingenting och jag överanalyserar som jag har en tendens att göra ibland. I vilket fall som helst så har Judd en fallenhet för att ta livet av sina hyresgäster och sedan mata sin krokodil med dem.

Han påtalar också ständigt att det inte är en vanlig alligator utan en krokodil från Afrika. Lyckligtvis får man inte se den speciellt ofta och när man medges en skymt av den är det oftast just en skymt som inte förstör så mycket av illusionen. Man kommer dock inte ifrån en del dåligt fejkade bilder där krokodilen anfaller med öppet gap etc. I de scenerna märker man verkligen att filmen trots allt har nästan trettio år på nacken.

Men förutom krokodilen innehåller filmen en del rätt sköna killz (som ungdomarna säger nu för tiden). Blodet sprutar ganska tidigt i filmen och det är egentligen ointressant hur bra de olika parallellhandlingarna går ihop i varandra. Det är vi vill se är intressanta mord. Man skulle förresten kunna jämföra den här filmen med en annan betydligt mer känd och ansedd film – Psycho! Ett ensligt hotell/motell men en galen ägare som tar livet av sina gäster. Eaten alive är naturligtvis chanslös i jämförelsen men innehåller betydligt explicitare, om än mindre rysliga mordscener.

The Nude Vampire - 1970 - Erotisk vampyrism av Jean Rollin

The Nude Vampire

Regi: Jean Rollin

1970

Horror/Erotik

En ung kvinna i genomskinligt nattlinne jagas av män i djurmasker. Hon råkar springa på en man som fattar intresse för situationen och som genast börjar undersöka den märkliga händelsen. Det visar sig att kvinnan hålls inspärrad av hans egen far och att det uppehåller sig någon sorts självmordssekt i hans slott. Till råga på allt är sekten övertygad om att flickans blod innehåller lösningen för evigt liv.

Titeln till trots handlar det verkligen inte om en vampyrrulle. Inte i konventionell mening i alla fall. Men å andra sidan har ingen av de rullar jag hittills har sett av Jean Rollin varit särskilt konventionella…

Det är snarare så att delar av karaktärerna tror att det handlar om vampyrism, och det förtärs även blod, men tro inte att det på något sätt påminner om några blodtörstiga varelser som måste ha mänskligt blod som föda för att överleva.  Det handlar istället om något helt annat som det vore oerhört dumt att avslöja här. Och alldeles oavsett om det handlar om vampyrer eller inte är det en estetiskt tilltalande film. Det finns en romantisk ton över det hela och naturligtvis en hel del sleaze. Inte av det hårdare slaget kanske men tuttar finns det gott om – och genomskinliga kläder!

Tempot är lite för långsamt för att jag ska kunna få fullt utbyte av det här. Handlingen i sig är lite krystad också och skådespelarna spelar ofta över en hel del. Det hindrar inte att det är vackert filmat och det är väl det som är den stora behållningen också. När jag kommer att tänka på det så är det väl ofta så när det gäller Jean Rollin? Jag kommer att skriva om fler filmer framöver och ska verkligen hålla koll på detta!

Språket är som vanligt på franska och om man har problem med detta bör man nog hoppa över filmen till förmån för något annat. Men å andra sidan är det inte särskilt mycket dialog i filmen heller. Lite finns det förstås och den är viktig för att få information men det mesta berättas på ett annat sätt. Det finns också en mystik som vilar över alltsammans och som till slut får sin förklaring. Vilka är de där människorna som tolkas som vampyrer? Sanningen är långt mer överraskande än så!

Det är en film som kryper under skinnet och som man inte kan avfärda trots att den har problem med det jag beskrivit. Efter att jag har sett den funderar jag fortfarande på vad som verkligen hände här och där och varför. Det kan förstås bero på att det kanske inte är helt logiskt hela vägen – eller så är det oerhört genomtänkt och kräver mera analys för att förstås.

5/10

Recension: Earthquake - 1974

Earthquake

Regi: Mark Robson

1974

Action/Drama

Vad skulle hända om en av världens största städer plötsligt drabbades av en våldsam jordbävning? Det är precis vad som händer LA i denna film. Hus rasar samman, vägar spärras av och gasledningar exploderar. Dessutom står stadens stora damm i centrum, hur allvarliga skador har den egentligen fått? Hur länge till kommer den att hålla? Livet för invånarna i LA blir aldrig mer sig likt. Byggnadsingenjören Stuart Graff (Charlon Heston) som vänstrar med Denise Marshall (Geneviève Bujold), som är hans före detta kollegas änka. Hans fru Remy (Ava Gardner) som samtidigt försöker att övertala sin far, Sam Royce (Lorne Green), som är Stuarts arbetsgivare att använda sitt inflytande för att stoppa Stuart från att träffa Denise. Lew Slade (George Kennedy) som är polisman och just har blivit suspenderad och är bitter över rättvisans långsamma kvarnar och överväger att sluta i poliskåren. Jody (Majore Gortner) som är en perverterad butiksföreståndare som trånar efter Rosa Amici (Victoria Principal) som är syster till Sal (Gabriel Dell) som i sin tur är assistent till Miles Quade (Richard Roundtree), en motorcyklist som drömmer om att lyckas stort med sina våghalsiga stunts. Alla påverkas de av den stora katastrofen som en jordbävning innebär.

Det som skiljer den här och modernare katastroffilmer som t.ex. Volcano, Dantes Peak, Daylight och Deep Impact, är delvis den stjärnspäckade rollbesättningen. Många av namnen som räknas upp ovan i resumén var riktigt stora stjärnor när filmen gjordes, dessutom ser vi Walter Matthau riktigt kanonpackad i en bar. På grund av olika omstruktureringar är i princip den typen av stjärnsamlingar omöjliga att uppnå idag, inte minst av ekonomiska skäl.

Delvis är det också den genomarbetade historien och vilket fokus som ägnas åt själva katastrofen. Man skulle kunna säga att filmen skulle fungera utmärkt enbart på sitt dramaturgiska innehåll och att jordbävningen bara är ytterliggare en krydda i historien. Man lägger alltså inte speciellt stor tyngdpunkt på själva katastrofen utan berättar en historia om människorna som råkar befinna sig i den.

Skådespelarmässigt finns det inget att klaga på här, och det vore väl skam om man skulle behöva det med såna namn i rollistan. Mest imponerar nästan George Kennedy som faktiskt känns helt perfekt i rollen som suspenderad och melankolisk polis. Självklart är filmens stora stjärna (Charlton Heston) också superb i sin roll men man hade liksom bara väntat sig att han skulle vara det. Dessutom tillåter jag mig att anse att han faktiskt ofta spelat i princip samma roll.

Något som också är kul är att man, trots att filmen har ett antal år på nacken vågat experimentera lite men vem som ska överleva katastrofen. Den mäktige företagsledaren som faktiskt inte är så självisk som man brukar framställa honom i den här typen av filmer? Den sköna älskarinnan? Frun? Eller rent av huvudrollsinnehavaren själv?

Se filmen och ta reda på hur det ligger till.

Blazing Saddles – 1974 - Mer galenskap får man leta efter!

Visst är det lite tröttsamt att nästan alla Mel Brooks filmer fick prefixet ”det våras för” i Sverige? Så även denna, Det Våras för Sheriffen kan man läsa på omslaget. Nåja, det är väl ett mindre problem egentligen. Filmen är precis så galen som man kan förvänta sig av en film där Mel Brooks står för manus och regi. Eller vänta… den är faktiskt rejält mycket galnare! Faktum är att jag knappt kan tänka mig en film som tar ut svängarna mer, åtminstone inte i slutsekvensen som är det mest utflippade jag någonsin sett tror jag. Jag använde den som referens i recensionen av MontyPython and the Holy Grail och de är faktiskt ganska lika. Det är bara det att Mel Brooks tar ut svängarna ännu mer än vad de galna britterna gjorde året efter.

Skådespelarprestationerna, utom möjligen av Mel själv är alla fantastiska och det är ett oerhört starka birollsinnehavare: Gene Wilder, Madeleine Kahn och Harvey Korman är alla magnifika! Precis lagom överspelande när det behövs. Mel Brooks själv har väl mer en roll för att han ska synas än för något annat. Det är min egen åsikt förstås! Huvudrollen som den svarte sheriffen (bara det är ju helt och hållet absurt i den amerikanska västern) Bart, gör med bravur av Cleavon Little.

Nu har jag inte sett varenda film som kommit från Mel Brooks penna eller så men den här har en speciell plats i mitt hjärta. Kanske inte den bästa filmen av Mel Brooks, men i alla fall bra nära och faktum är att trots att den är nästan 40 år gammal känns den inte ett dugg daterad! Det är få förunnat att kunna leverera en så pass tidslös film! Bara det skulle egentligen ge extra pluspoäng!

9/10

Recension: Frogs - 1972

Frogs

Regi: George McCowan

1972

Horror

Historien utspelar sig på den stenrike, rullstolsbundne Jason Crocketts (Ray Milland) ö. Dit kommer den frilansande fotografen Pickett Smith (Sam Elliott) efter att ha varit med om en båtolycka med en av Crocketts anställda. När han tagits in under Crocketts tak går fotografen och tillika djurexperten på upptäcktsfärd runt ön. Vad han hittar är ingen vacker syn, i träsket hittar han nämligen ett lik och en väldig massa grodor. Crockett försöker dölja vad som hänt och tänker inte låta nånting förstöra de festligheter han har planerat till 4:e juli och till sin födelsedag. Men när fler och fler i omgivningen först försvinner och senare hittas döda försöker Pickett att förmå miljardären att lämna ön, något som verkar vara lättare sagt än gjort.

Åter igen måste jag påtala den glädje man känner när man hittar en stor eller åtminstone känd skådespelare i en roll man inte alls hade förväntat sig. I den här filmen är det Sam Elliott som gömmer sig, dock utan mustasch. Han spelar den fotograf som kommer till ön där hela historien utspelar sig och som får gestalta rollen som expert på grodor och skadedjur.

Filmen belyser annars varför vi människor inte står på toppen av evolutionen eller kanske snarare hur känsliga vi skulle vara om något så simpelt som grodor skulle överproduceras. Självklart finns det andra bättre filmer i genren, Hitchcocks the Birds inte minst, men mest konfronteras man faktiskt med sämre varianter av temat och man kan tacka sin lyckliga stjärna för att filmens djur inte har några larvigt stora proportioner, utan faktiskt håller sig inom rimlighetens gränser. Numera verkar det ju nästan vara mer regel än undantag att man överdriver storlekar för att skrämmas, tyvärr har det oftast motsatt effekt.

Den här filmen är helt klart ett kompetent hantverk utan att för den sakens skull bli någon riktig höjdare. Delarna var för sig, som de flesta skådespelarna, musiken och fotot är bra och sammansättningen är väl bra på sitt sätt men det räcker ändå inte hela vägen fram. Bilderna på djuren, som består av grodor, ödlor, spindlar och annat smått och gott är tagna i Eden Park - Florida, där förresten hela filmen är inspelad. Man kan väl säga vad man vill om filmen och man kan väl ha olika åsikter om den och dess budskap är skrämmande eller inte, men att filmen innehåller många vackra bilder på djuren råder det ingen som helst tvekan om.

För övrigt så har grodorna en förvånansvärd liten del i dödsfallen som inträffar, det är i stort sett alltid något annat djur som varit framme när någon dör. Detta trots filmens namn och trots enorma mängder av bilder på grodor, både i närbild och i stora kvantiteter. Troligtvis ville man att sinnet skulle påverkas av de här, av många ansedda, äckliga djurens närvaro och framkalla någon form avsky mot de andra, sötare djuren.

Vacker natur men inte särskilt skrämmande.

Recension: The Canterbury tales - 1972

The Canterbury Tales

Pier Paolo Pasolini

1972

Drama/Komedi

En filmatisering av Geoffrey Chaucer’s Canterbury Tales som skrev någon gång på 1300-talet. Pasolini gör sin tolkning av historierna på sitt sätt med mycket naket och med en stor portion ironi.

Filmen börjar med stilrena sköna förtexter mot vit bakgrund, lovande förutsättningar. Tyvärr märker man ganska snart att filmen är ganska uselt dubbad till italienska för att sedan vara textad på engelska, åtminstone var den versionen jag såg det. Något som jag störde mig på var att där väl karaktärerna stämmer upp i sång, och det gör de ganska ofta, blir det på engelska. Jag menar varför tala italienska och sjunga på engelska, jag får inte riktigt ihop det. Hoppas verkligen det finns andra versioner. Musiken är oftast bra och passande, likaså kostymer och miljöer.

Vidare tycker jag att filmen var en smula ostrukturerad och osammanhängande och ganska svår att få ett sammanhang i. Kanske beroende på att det faktiskt handlar om flera olika berättelser som ska vävas samman i samma film. En bättre kringhistoria kanske hade varit på sin plats. Men en bra kringhistoria kunde jag alltså inte hitta. Vad som däremot finns är mycket sexuell humor och naturligtvis mycket naket. Filmen var förmodligen mycket starkare när den kom i början på 70-talet eftersom det ofta handlar om religion och sex blandat, något som kanske inte är lika tabubelagt idag.

Man känner igen Pasolini stil ganska snabbt, även om jag faktiskt inte har sett så många av hand filmer. Hans sätt att använda naturligt ljus ger en speciell framtoning och hans stela iakttagande kamera blir nästan voyeurismisk på sina ställen.

Det finns några scener som lämnar avtryck förstås. Nästan slapstick komedi som för tankarna till Mäster Chaplin. Även om jag faktiskt tycker att det var opassande här så vore scenerna bra om man hade tagit ur dem ur sitt sammanhang. Den senare halvan av filmen blir mer och mer ointressant och nästan fjantig i sin framställning. Den sista scenen, när helvetet besöks, räddar mycket av det man trots allt tvingas lida igenom. En grotesk och stilistisk scen som jag skrattade mycket och länge åt.

Avslutningsvis då: Jag tror man tjänar ganska mycket på att vara familjär med de riktiga sägnerna. Det hade säkerligen gett filmen ett annat djup. Med det i åtanke måste jag tillstå att filmen är åtminstone ett halvt misslyckande.

Awakening of the Beast - 1970 - Mera Coffin Joe!

Awakening of the Beast

Aka: O Ritual dos Sádicos

Regi: José Mojica Marins

1970

Horror/Drama

Ett experiment ska utföras där fyra personer, under inflytande av LSD, skall konfronteras med Coffin Joe. Deras hallucinationer är individuella och väldigt specifika för deras egna personligheter. Gemensam är dock att de alla har anknytning till sex i någon form och att de framställs på ett relativt sleazy sätt. Ska Coffin Joe ta deras själar i besittning och hur ska experimentet gå?

Vi får följa några lösryckta händelser som tycks symbolisera samhällets dekadans och förfall. Den degenererade ungdomen som lever för sex droger och rock and roll finns nära till hands men även former av sadomasochism finns tydligt närvarande. Våldtäkt och andra perversioner gestaltas med en oerhörd precision, dock utanför kamerans räckvidd det mesta av tiden. Jag vill inte påstå att detta är någon nackdel då det ofta är en mycket effektivare sätt att påverkas sin åskådare än av visa allting på en gång.

Detta hindrar förstås inte att det vi konfronteras med är synnerligen psykedeliskt om än samtidigt enormt förvirrande. Det är inte alltid lätt att veta vad som verkligen händer i filmen, de små berättelserna som kanske finns till för att illustrera förfallet är röriga och det mellansnack som finns med doktorn som ska utföra experimentet och José Mojica Marins själv (som sig själv) bidrar inte till att förklara hur allting hänger ihop direkt. Det verkar råda en hel del förvirring även mellan dem och Marins påstår till och med vid något tillfälle att han inte har en aning om vad han gör där.

Men allt det där är egentligen bara uppvärmning för filmens verkliga handlig, nämligen experimentet. Fyra personer ska under inflytande av LSD konfronteras med Coffin Joe, vilket resultat som förväntas har jag ingen aning om. Heller inte vilken tes som ska föras i bevis med hjälp av experimenten. Det jag dock vet är att filmen, i samband med uppbyggnaden till experimentet, visar snuttar ur de tidigare Coffin Joe filmerna och att när väl hallucinationerna kommer igång så blir det om möjligt ännu märkligare.

De fyras hallucinationer flyter ihop med varandras, visuellt sett är det väldigt starka och imponerande, men vad som egentligen händer är många gånger helt höljt i dimmor. Det vill säga vad själva symbolismen av de uppenbara händelserna egentligen betyder. Det är kanske det som är filmens styrka också, att det inte finns några egentliga svar. Var och en måste tolka händelserna utifrån eget huvud och på så sätt skapa sin egen verklighet.

När jag tänker efter som nämns det också någonting i linje med det i filmens början. Man måste utforska sin egen värld, man består av två individer och så vidare. Eftersom det här bara är andra filmen av José Mojica Marins jag ser så anser jag egentligen vara för tidigt att uttala sig om saken, men jag är fullständigt övertygad om att den här typen av filosofiska frågeställningar, där åskådaren skälv får klura ut svara på något sätt är synonymt med denna mycket fascinerande filmskapare!

Recension: The Mini-Skirt Gang

The Mini-Skirt Gang

Regi: Chi Lu

1974

Komedi/Action

Njutafilms

Ett knallhårt gäng av brudar huserar på gatorna. De är allt annat än så oskuldsfulla som deras utseende skvallrar om. Istället är de fullfjädrade kung-fu experter som tjänar sitt levebröd på att stjäla från intet ont anande män.

Så kan man väl sammanfatta den här filmen. Det är inte frågan om någon regelrätt actionfilm i den bemärkelsen att den kan tas på allvar. Det är faktiskt ganska tafatta försök till slagsmål som oftast kommer till. Med detta inte sagt att det inte finns stunder av realism då och då, på sätt och vis i alla fall. Men filmens främsta egenskap är heller inte hisnade och innovativa slagsmålsscener a la Jackie Chan, utan snarare att sexualisera de kvinnliga skådespelarna. Det är ett gott försök och lyckas väl till vis del men på det hela taget är det allför grund handling för min smak. Det blir lite för mycket trams av det för att jag ska trivas.

Det är inte det att det egentligen är en gladporr rulle fast utan så mycket porr. Lite softcore erotik är väl vad man kan få till livs men inget mer och det är knappast tillräkligt för att upprätthålla intresset. Det är heller inte att det är inslag av karatesparkar och dyligt, sådant brukar vara underhållande att titta på och det är definitivt inte humorn. Men det blir liksom lite för mycket av det hela, det blir varken hackat eller malt. Och med risk för att upprepa mig själv, det blir tramsigt. Annars har jag inget emot vare sig gladporr, kung-fu eller komiska situationer.

Filmens stora stjärna, åtminstone så här snart fyrtio år efter premiären är danskan Birte Tove. Hon passar väl in i filmen bland asiatiskorna och blir en frisk fläkt med sitt blonda hår. Att hon är dubbad till kinesiska(?) är väl ofrånkomligt men det vore på något sätt roligare om hon fick använda sin egen röst i filmen. Fast jag ska väl inte gnälla om dubbningar egentligen, sådana använde ju italienarna hela tiden och där fungerar det utmärkt.

Jag tycker inte om att säga det egentligen men i det här fallet var faktiskt omslaget mer underhållande än filmen. Men det är inte den det är fel på egentligen, det är mig! Hade bara filmen varit mer seriös hade jag nog fått ut mer av den…

The Last House on the Left

The Last House on the Left – Som vanligt när det gäller filmer som redan gjorts en eller flera gånger tidigare är det lätt att man fastnar i jämförelsernas fälla. I det här fallet handlar det om en ny version av Wes Cravens kultfilm från 1972 med samma titel, som i sin tur inspirerats från Ingmar Bergmans Jungrukällan. Här har man ändrat på en del från Wes Cravens film och i vissa fall faktiskt tänkt om helt och hållet. I det stora hela bjuder dock inte filmen på några större överraskningar och den når aldrig upp till den brutala känslan som råa rape/revenge filmer från tidigt sjuttiotal kunde göra. Det är visserligen skitigt och brutalt vid några tillfällen och terrorn är hur stark som helst men det saknas något och känns inte riktigt äkta. Det är svårt att sätta fingret på vad det är men filmen kommer liksom aldrig riktigt till skott och det blir snabbt väldigt segt. Gärningsmännens brutaleter går över väldigt fort och hämnden känns uddlös. I stort sett en film som är kul att ha sett men som inte lämnar några bestående intryck. – 5/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

M*A*S*H

M*A*S*H – Innan den kända TV-serien med samma namn kom till gjorde Robert Altman den här stjärnspäckade komedin om 4077:e mobila sjukvårdsenheten 1970. Medverkar gör, bara för att nämna några av de största namnen, bland annat Donald Sutherland, Elliott Gould, Tom Skerritt och Robert Duvall. Men den som kanske är mest förknippad, både med filmen och framförallt TV-serien är nog Gary Burghoff som spelar Korpral ”Radar”. Det är han som egentligen har koll på allting i hela lägret och som faktiskt många gånger ser till att allting fungerar som det ska. Det är en makalös film i alla avseenden och mycket underhållande trots att den egentligen behandlar ett väldigt allvarligt ämne och utspelar sig mitt under Koreakriget. Dialogerna är fullständigt briljanta och hur cyniska som helst och jag kan inte annat än att rekommendera filmen å det bestämdaste! – 10/10