Recension: Eaten Alive - 1977

Eaten Alive

Regi: Tobe Hooper

1977

Horror

Starlight Hotel ligger långt ute I träskmarkerna och ägaren, Judd (Neville Brand) är en minst sagt excentrisk man som dessutom är husse till en hungrig krokodil. Det är mycket praktiskt när man vill göra sig av med gästernas lik och Judd sparar inte på tillfällena att göra sig av med kunderna heller. Till hotellet irrar sig en, från bordellen utslängd hora. Hennes far och syster som letar efter henne och en familj med en del problem. Judd känner att han måste skipa rättvisa och stävja omoralen och går till verket med både lie och högaffel.

Det är kul att se både Robert Englund, som senare skulle bli närmast en ikon i horrorgenren med framförallt A nightmare on Elm street filmerna i bagaget, och den undersköna Carolyn Jones några år äldre (och skrynkligare) än vad man är van vid från The Addams Family. Ingen av dem gör i och för sig idiotstora roller men tillräckligt för att man ska ha ett nostalgiskt utbyte av deras medverkan i alla fall.

Det här är en rätt kul film på andra sätt och vis också. Man kan säga har en lite hybrid genre då den innehåller en hungrig krokodil men absolut inte kan räknas till djurskräckfilmerna. Det är heller ingen regelrätt slasher trots att Judd, hotellägaren dödar folk med både högaffel och lie. Rätt kul vapen förresten – lie!

Nej, det här är snarare en betraktelse av galenskap blandat med moraliska betänkligheter. Judd bär tydliga spår av schizofreni och eventuellt antydds också att han är krigsveteran. Det känns på nåt sätt logiskt och när han ballar ur får man uppfattningen av att han återupplever en gammal händelse eller ett trauma. Det kan väl i och för sig vara ett barndomstrauma, eller så betyder det ingenting och jag överanalyserar som jag har en tendens att göra ibland. I vilket fall som helst så har Judd en fallenhet för att ta livet av sina hyresgäster och sedan mata sin krokodil med dem.

Han påtalar också ständigt att det inte är en vanlig alligator utan en krokodil från Afrika. Lyckligtvis får man inte se den speciellt ofta och när man medges en skymt av den är det oftast just en skymt som inte förstör så mycket av illusionen. Man kommer dock inte ifrån en del dåligt fejkade bilder där krokodilen anfaller med öppet gap etc. I de scenerna märker man verkligen att filmen trots allt har nästan trettio år på nacken.

Men förutom krokodilen innehåller filmen en del rätt sköna killz (som ungdomarna säger nu för tiden). Blodet sprutar ganska tidigt i filmen och det är egentligen ointressant hur bra de olika parallellhandlingarna går ihop i varandra. Det är vi vill se är intressanta mord. Man skulle förresten kunna jämföra den här filmen med en annan betydligt mer känd och ansedd film – Psycho! Ett ensligt hotell/motell men en galen ägare som tar livet av sina gäster. Eaten alive är naturligtvis chanslös i jämförelsen men innehåller betydligt explicitare, om än mindre rysliga mordscener.