Recension: Brutt - 2011

Brutt

Regi: Jimmy Johansson

2011

Komedi

Studenten står för dörren och de fyra kompisarna Acke, Alle, Fabbe och Bonke ser alla fram emot att äntligen bli färdiga med skolan. De har alla planer på vad de ska göra med sina liv, men det är efter sommaren, nu ska de bara ta det lugnt och festa och se till att livet flyter på som vanligt. Ett litet problem står dock emellan dem och en fridfull sommar – Ronkas. Han har en skuld att driva in och även om Acke och Alle gärna skulle vilja betala och göra rätt för sin (mest för att slippa Ronkas) går det inte att lösa utan pengar. De funderar ut alla tänkbara sätt att få in några kronor på men allt tycks gå åt helvete.

Redan under inledningsscenen känner jag att jag kommer att älska den här filmen, inte för att det är några direkt fabulösa skådespelare, inte för att manuset är klockrent eller för att regin är fantasifull och nyskapande. Nej, det som initialt fångar mitt intresse är en dialog om Quentin Tarantino där dialogen går ut på at fastställa om han är en nyskapande regissör eller inte. Då jag personligen anser att det är en mycket skicklig imitatör gillar jag att man tar sig modet att ifrågasätta honom och hans filmskapande i filmen.

                                                  

”en kanonkul film”

Att filmen inte är gjord med en massa pengar blir genast uppenbart. Det finns problem med skådespeleriet och det finns problem med regin men det som räddar filmen är ett makalöst bra manus som från början lockar till leende för att sedan locka till fler och fler fniss, småskratt och gapflabb. Karaktärerna är som hämtade ur, jag vet inte, något som Tarantino skulle drömma om att kunna tänka ut kanske. Handling finns det väl egentligen ingen direkt uttalad, det är mest vanliga händelser som händer i de fyra kompisarnas liv. Eller kompisar förresten, jag tycker nog att det är lite väl elaka mot varandra emellanåt, åtminstone mot Bonke som verkligen får vara hackkyckling för de andra. Han förlorar både en testikel och ett finger men vad gör man inte för sina kompisar. Det finns också karaktärer med nojor som är grymt underhållande och på det hela taget alltså ett fullständigt obeskrivligt persongalleri.

”ett fullständigt obeskrivligt persongalleri”

Det här är en prequel till Arkusan Martinsson men man behöver egentligen inte ha sett den för att kunna tillgodogöra sig den här. Man kan kanske få ut lite mer av den om så är fallet för när Brutt börjar närma sig sitt slut så vävs den sakta men säkert ihop med Arkusan Martinsson, vilket förstås är kul om man förstår kopplingen. Men det är som sagt inte nödvändigt, det här är en kanonkul film ändå. Jag ser inte den som ett lika tydligt inlägg i samhällsdebatten som sin föregångare men det är onekligen ett uttalande som belyser problematiken med vänskap. Hur långt måste man gå för att ställa upp för sina kompisar, hur mycket måste man stå ut med och hur mycket skit kan man egentligen utsätta sina kompisar för utan att man kan förvänta sig att de blir ledsna.

När sammanvävningen med Arkusan Martinsson är fullbordad står det väl mer eller mindre klart att sensmoralen i filmen handlar om vänskap, eller om rädslan för ensamhet. Om hur svårt det kan vara att knyta nya kontakter och om hur långt vi är beredda att går för att slippa vara ensamma. Det handlar också om osäkerhet och om kompistryck, vad vi är beredda att göra för att få ingå i gruppen. Det är skrämmande att stå utanför.

Jag gillar det här skarpt och hoppas verkligen på ytterligare en vision av Jimmy Johansson inom en snar framtid!

Arkusan Martinsson - 2009 - Sylvass svensk film!

Arkusan Martinsson

Regi: Jimmy Johansson

2009

Komedi

Arkusan Martinsson (Patrik Lindström) är en kille på 23 år, utan jobb och utan en fast plats i samhället. Hans trista dagar är svåra att skilja från varandra och när han inte driver omkring med sina kompisar, dricker Coca-Cola eller hänget på fiket eller i skivaffären, drömmer han sig bort från den vardagliga tristessen. Han är pank, uttråkad, arbetslös och har inte ens huvudrollen i sin egen film säger han och det här är berättelsen om en av hans gråa dagar…

En del av det roliga med att skriva om film är att man ibland inte har en aning om vad man ger sig in på, en helt okänd rulle kan vara det där mästerverket man går hela livet och väntar på eller också har man hittat ytterliggare en rulle dynga som man känner sig nödgad att skriva om. Den här filmen faller förstås inte inom någon av dessa båda ytterligheter, men om jag skulle placera den någonstans på skalan skulle den nog hamna någonstans mellan mitten och den översta delen på skalan. Jag gillar det här helt enkelt, jag tycker det är roligt och det finns en nerv i dialogen som går igenom och fram till mig som åskådare.

                                                    

Denna dialog kanske inte alltid levereras av de bästa skådespelarna som finns att uppbringa, men det är å andra sidan lite av charmen också. Man känner att man hamnat mitt i verkligheten och så till vida är faktiskt skådespelarna trovärdiga. Det känns lite som en novellfilm som skulle kunna vara med i något ungdomsprogram för att belysa problemen med arbetslöshet etc. etc. Det finns en helhet med filmen, som känns genomtänkt. Det är inte bara något som är ihopslängt och filmat med några kompisar, det känns i alla fall inte så. Det finns en tanke och jag tycker mig uppfatta ett underliggande budskap.

Förutom dialogen, som skapar andemeningen mellan raderna får vi också ta del av en berättarröst av Arkusan själv, hur han tänker i olika situationer och vilka fantasier han egentligen har. Detta fungerar som en sorts smakförstärkare till det övriga och det är också han som presenterar de andra karaktärerna för oss. Man har nog haft roligt när man kommit på namnen och även om jag personligen inte är någon virtuos när det gäller att komma ihåg namn kommer alltid namnet ”Ronkas” att följa med mig. Det är ett namn som är lite typiskt för den här filmen och mycket av det som avhandlas handlar också om onani i olika former. Det finns tydligen hur mycket som helst att avhandla när det gäller det ämnet och här verkar man ha samlat alltihop. En kul grej är förresten den ”mupp” (som de säger i filmen) som samlar sin sperma i en burk under sängen, det bara måste vara en vandringsägen, för jag kan minnas att jag hörde någonting liknande i min ungdom.

Nåja, när filmen är slut – den är endast 52 minuter lång, så förstår man vad den egentligen ville säga. Det är cynism och samhällskritik maskerat med komik. Det handlar om ungdomar som inte har någonstans att ta vägen och som ägnar sin tid åt att onanera och att fantisera om att brudarna kommer fram och frågar om killarna vill knulla med dem. En fullständigt briljant visualisering av de stora ungdomsproblemen av idag alltså!