Kidnapped
Aka:
Rabid Dogs
Regi:
Mario Bava
1974
Thriller
Fyra skurkar har satt sig för att råna avlöningskassan till ett av stan
stora företag på själva avlöningsdagen. Det är en kupp som till viss del är
framgångsrik, de kommer undan med pengarna, men det resulterar också i att en
av den blir skjuten och dör. Polisen jagar dem in i ett parkeringshus där de,
för att undgå polisen, tar ett par unga kvinnor som gisslan samt byter bil. I
tumultet som följer råkar de dock skära halsen av den ena kvinnan medan den
andra kvinnan blir deras enda trumfkort mot polisen. Med ett visst försprång
flyr de undan och är heller inte sena att tvinga sig in i en ny bil för att
skaka av sig poliserna ytterliggare. Mannen som kör bönfaller dem att låta
honom föra barnet i bilen till sjukhuset eftersom det krävs brådskande kirurgi
för att rädda honom, men banditerna vill inte lyssna på det örat och tvingar
honom skoningslöst att köra dem ur staden. En mardrömsfärd tar sin början…
Det finns två versioner av den
här filmen, som visserligen är ganska lika varandra men ändå olika på flera
sätt. Versionen under namnet Rabid Dogs känns aningen ”skitigare”, och lite som
den oavslutade film det faktiskt är. Konkurser och rättighetsproblem gjorde
nämligen att de ursprungliga filmrullarna arkiverades i sisådär tjugotre år i
väntan på utgivning. Regissören han på denna tid lämna jordelivet och versionen
under namnet Kidnapped, som bland annat innehåller lite annorlunda musik, en
del kortade scener och faktiskt även några nya scener, färdigställdes av Marios
son Lamberto Bava samt av Alfredo Leone, som producerade filmen för den
amerikanska marknaden.
Denna version är mer följsam till
sin struktur, historien flyter på lite bättre och den har snyggare förtexter.
Fast egentligen är det en smaksak, båda versionerna är klart sevärda och ska
sanningen fram finns det någon kortad scen i Kidnapped som jag tycker var mer
lyckad i Rabid Dogs. Originalversionen lider heller inte av den övertydlighet,
som visserligen inte är överdrivet framställd i Kidnapped heller, men som efter
att man sett båda versionerna inte kan låta bli att reta sig lite på.
Annars är terrorn likartad, de
tre överlevande bovarna, där kanske George Eastmans karaktär – ThirtyTwo (som
naturligtvis syftar på hans manlighet) är den galnaste, utövar sin vilja på
gisslan och skådespeleriet är i absolut toppklass. Det finns dock gott om
motsättningar och inbördes maktkamp även mellan illgärningsmännen, ”doktorn”
försöker vara ledaren och bestämma över de andra med viss auktoritet och, åtminstone
till en början, har viss framgång med detta. Mellan dessa båda ytterligheter,
den kallt beräknande ”doktorn” och den obetänksamma ”ThirtyTwo” finns ”Blade”.
Han är nästan lika galen som ”ThirtyTwo” men inte utan eftertanke och det finns
en viss medmänsklighet i hans karaktär.
Att i stort sett hela filmen
utspelar sig i en bil förhöjer också behållningen en hel del. Dels är jag svag
för filmer med sparsamma miljöombyten, det kräver liksom lite mera av regissören
och skådespelarna för att fungera på det viset, dels skapar det en tät stämning
av instängdhet och med det begränsade utrymmet en bil faktiskt har, finns det
ju ingenstans där gisslan kan gömma sig eller komma undan sina antagonister.
Slutsatsen blir att terrorn ökar ännu mer samtidigt som stressen för
våldsverkarna förstärks. Det är intensivt och spännande, fantasieggande och
realistiskt. Det är skitigt framställt som i vilken western av Sergio Leone som
helst och jag gillar det.
En eurocrime/terror rulle i
absolut toppklass!
