Filmer om hemsökta hus är som regel ganska spännande.
Filmer om hemsökta speglar, som den här, brukar vara snäppet värre. Jag vet
inte vad det är med speglar som är så skrämmande egentligen. Det blir så
utelämnande på något sätt. Det är helt onaturligt att man ska se en reflektion
av något som inte finns i rummet och ändå gör man det allt som oftast i de här
filmerna. Här har man tagit det hela ett steg längre och gett spegeln ett eget
liv.
Filmen tar sin början när Tim släpps ut från mentalsjukhuset.
Det är till en början oklart hur länge han har suttit där men snart står det
klart att händelserna som leder fram till nutid ar sitt ursprung elva år
tidigare. Tim har alltså suttit i elva år och släpps ut på sin 21 års dag. Han
verkar vara helt återställd efter det trauma som uppenbarligen drabbat honom.
Hans psykiatriker menar att han inte längre är någon fara varken för sig själv,
eller andra.
Utanför väntar Tims äldre syster, Kaylie, som inte har
haft hjälp av psykvården för att bearbeta händelserna. Hon har hela tiden fått
klara sig själv och har gjort upp planerna för att göra sig kvitt minnena en
gång för alla. Hon är nämligen fortfarande övertygad om det som Tim numera har
en rationell förklaring till. Hon har heller inte glömt det löfte de båda
syskonen gav till varandra natten allt hände, nämligen att krossa spegeln och
dess makt. Kaylie är dessutom ute efter att fria sin far från ett mord hon
menar inte var hans fel, det ligger en förbannelse över spegeln.
Tim tror först inte sina ögon när han ser vilket jobb
Kaylie har lagt ner på förberedelserna. Hon har skaffat spegeln och riggat hela
huset där alltsammans hände med kameror, värmegivare och annat som ska
säkerställa hennes dokumentation av de övernaturliga händelser hon tror spegeln
ligger bakom.
Det är en tät, spännande film. Det är kanske inte en så
originell historia egentligen. Det finns mängder av filmer där man försöker
dokumentera övernaturliga fenomen. Oftast misslyckas man förstås kapital. Men
även om innehåller kanske inte är genialiskt har filmen en form som är riktigt
välgjord. Den utspelar sig nämligen vid två tidpunkter samtidigt, både i nutid
och för elva år sedan. Jag har sällan sett så fantastiska övergångar som den
här filmen bjuder på. Allt händer samtidigt och det är här filmen får sina
pluspoäng. Till en början kan det vara lite rörigt när vi befinner oss men till slut när allt flyter samman till en
enda enhet råder det inget som helst tvivel längre.
Man kan filosofera kring om filmen berör sinnessjukdom
eller inte, eller om det bara rör sig om övernaturliga fenomen. Det är lite
grand av styrkan att det inte är helt klart hela tiden. Tim eller Kaylie eller
båda, kan vara galna vid vilket givet tillfälle som helst nästan. Samtidigt kan
alltsammans hända precis så som det beskrivs ur det berättande perspektivet.
Det vill säga, ur deras synvinkel.
Jag gillar den mycket men det når inte riktigt ända fram.
När det börjar närma sig slutet och tempot höjs börjar man ana hur det kommer
att sluta. Filmer där man kan ana slutet är på något sätt inte lika intressanta
längre. Det är i ovissheten man vill befinna sig. Ändå blir betyget gott när
filmen är slut och det finns inte så mycket att klaga på.
6/10