The Amazing Spider-man – 1977 – långt innan de nuvarande franchiserna


Det gjordes trots allt filmer om Spindelmannen långt innan de nuvarande franchiserna började håva in fantasibelopp. Det här är väl tekniskt sett inte en riktig film utan pilotavsnittet på en TV-serie. Och har man sett några TV-serier från 70-talet så här 40 år senare vet man att många av dem inte har åldrats väl. Var de någonsin bra från början så har deras kvaliteter ebbat ut.




Så är det även här. Det är kul ur ett kalkontekniskt perspektiv och i bästa fäll är det underhållande av helt fel anledningar men allt annat gör det till ett botten napp. Jag gillar ostiga serier och ostiga filmer men här går gränsen även för mig. Hade jag inte varit fanatiskt intresserad av superhjältefilmer vet jag ärligt talat inte om jag har klarat av att se klart eländet.

Ändå vill jag höja upp den lite för att den åtminstone försöker. Den försöker mycket mer än vad den faktiskt klarar av och det måste räknas för något. Dessutom är den ju, som jag tidigare var inne på, underhållande ur kalkonernas synvinkel.

3/10



In Memoriam – Lars Erik ”Brasse” Brännström – 1945-2014

 

Fel, fel, jättefel! Det är väl det minsta man kan säga när en sådan komiskt begåvning går ur tiden. Själv lärde jag mig älska honom just under uppväxten med Fem myror är fler än fyra elefanter, ett fantastiskt barnprogram dessutom. För det är väl som komiker vi bäst känner Brasse Brännström? Att han faktiskt hade en allvarlig sida också glömmer vi lätt bort. Vi tänker kanske på Lasse Hallströms komedier En kille och en tjej, eller Två killar och en tjej i första hand. Eller varför inte Tage Danielssons Sopor där han spelade självaste Carl XVI Gustaf. Kanske får vi upp en bild på näthinnan från hans medverkan i Nöjesmassakern, där han medverkade i några oförglömliga sketcher.

Kanske minns vi inte att det faktiskt var med och skrev filmer som Mitt liv som hund och Jag är med barn, och 1939 icke att förglömma. Vi minns kanske heller inte hans medverkan i Sprängaren och Paradiset av Colin Nutley men jag vill mena att han faktiskt var en stor skådespelare med många fler strängar på sin lyra än det man först förknippar honom med, i mitt fall med lattjo-lajban-lådan! Ytterligare en av min barndoms förebilder har lämnat oss. Lars Erik ”Brasse” Brännström blev 69 år. Vila i frid!




Captain America: The Winter Soldier – 2014 – Captain America har båda fötterna på jorden


Skillnaden mellan den här och den första filmen – The First Avenger, är förstås bland annat att den här utspelar sig i modern tid. Jag ser det helt klart som positivt. Det är mer intressant att se Captain America i en tid där modern teknologi existerar. Riktigt modern kan man väl säga, det är riktiga framtidsvibbar emellanåt. Samtidigt finns det klart kopplingar till den tid som Captain America ursprungen kommer ifrån. Till exempel antecknar han vad han måste lära sig i ett helt vanligt anteckningsblock, inget digitalt dito. Det är ett bra sätt att visa att Captain America har båda fötterna på jorden.





Skådespelarmässigt fungerar det riktigt bra. Chris Evans i titelrollen är minst lika bra den här gången. Förutom någon tillbakablick är han stor och stark hela tiden, vilket passar honom. Samuel L. Jackson är förstås också tillbaka som Nick Fury och dessutom har man lyckats få med Robert Redford i en ganska så stor roll. Att se Robert Redford i en superhjältefilm var väl inget man tänkte på när man såg Butch Cassidy and the Sundance Kid eller the Sting, men så är det i alla fall.

Den här gången är det S.H.I.E.L.D. som står i centrum. Snart står det klart att HYDRA sedan länge har infiltrerat organisationen och deras planer är, så att säga, väldigt destruktiva. I kort går planen ut på att eliminera samtliga hot mot organisationen, det handlar om några miljoner människor… 





Överlag gillar jag filmen, kanske mer än den första, det är svårt att säga. Den är lite annorlunda men kanske inte varken bättre eller sämre egentligen. Det är i alla fall fullt pådrag när det gäller action. Det blir kanske till och med lite för mycket vid ett par tillfällen. Dessutom vill jag påstå att det faktiskt till och med ser ”för bra” ut vid några tillfällen. Med ”för bra” menar jag att det är så bra kvalitet på bilden att man inte riktigt kan greppa att det är en spelfilm. Ser det för bra ut är det lätt hänt att det ser fejkat ut. Det bättrar sig dock efter ett tag och så vitt jag förstår finns det också scener som är gjorda på det gamla goda sättet, alltså utan CGI och greenscreen.

Det känns som att man kommer nära karaktärerna och då i synnerhet förhållandet mellan Captain America och hans fiende här – The Winter Soldier, som är minst lika stark och snabb som Captain America. Hans ursprung, som förklaras i filmen, går jag däremot inte in på. Se filmen istället, den är värd det!

7/10


Bilder: © 2014 MARVEL. www.marvel.com

In Memoriam – Richard Attenborough – 1923-2014


Min gissning är att de allra flesta av oss förknippar Sir Richard Attenborough mest med hans medverkan i Jurassic Park. Han var ju den som finansierade hela projektet i filmen. Själv är jag mest bekant med honom genom hans roll i den självspäckade The Great Escape från 1963. Men som alla gamla ”rävar” så finns det betydligt mer i filmografin än så. Attenborough gjorde sin första roll redan 1942 i filmen In Which We Serve och sedan är det en eller ett par filmer varje år. Det blir några stycken!


Som regissör kan nämnas bland annat A Bridge Too Far, A Chorus Line, Chaplin och Ghandi. Den senare renderade två Oscarstatyetter. Sir Richard Attenborough blev 90 år. Vila i frid!


Cosmopolis – 2012 – Cronenbergs svagaste?


Man märker direkt att det här är en speciell film. Det går kanske inte att sätta fingret på det direkt från början men undan för undan blir man varse vad det är för en film, vad den handlar om. Det ytliga handlingen är kanske inte så svår, det unga finansunderbarnet och multibiljardären Eric Packer åker runt i sin Limousin och pratar med människor lite här och där, framförallt inne i bilen.





Men det är mer där än så. Eric Packer, som spelas föredömligt av Robert Pattinson, kanske mest känd från Twilight, gör också saker som inte känns särskilt rationella. Åker tvärs igenom stan för att klippa sig när det finns möjligheten finns att uträtta detta ärende på betydligt närmare håll. Det är inte det enda han gör. Han genomgår till exempel en läkarundersökning varje dag och hans prostata blir undersökt i limousinen mitt under ett samtal. Han är ett underbarn när det gäller finanser men har ingen aning om hur den verkliga världen fungerar.

Antagligen hade jag inte intresserat mig för filmen överhuvudtaget om inte David Cronenberg hade varit regissör. När den till och med har ord om sig att vara en blandning mellan Crash och Videodrome höjer jag på ögonbrynen en smula. Båda är fenomenala filmer enligt min mening! Med facit i hand förstår jag att det är de provocerande scenerna med sexuella undertoner som refereras till Crash och den surrealistiska verklighet som filmen utspelar sig i som blir Videodrome. Det senare är betydligt tydligare, det finns hela tiden en känsla av att det som sker inte gör det på riktigt, att det sker i huvudrollens huvud.





Det är denna känsla som är det bästa med filmen tycker jag. Dialogen är helt fantastisk och förstärker denna känsla till 100 %! Det gäller att vara med och inte sitta och slumra för denna dialog väcker en och annan tanke, en och annan metatanke också kanske. Själva händelseförloppet tar oss till ruinens brant men jag måste nog ändå säga att det är bland det svagaste Cronenberg någonsin har presterat.

6/10





Ninja Academy – 1989 – The Octagon möter Polisskolan


Det här är en film som troligen bara kunde göras på 80-talet. Den är precis lagom tramsig för att vara underhållande. Det är förstås fortfarande en bagatell och inget som borde ha gått till historien. Det gjorde den ju inte heller. Kort sagt kan man säga att det är Polisskolan i repris men med ninjapremisser. Det finns också en blinkning till Chuck Norris filmen The Octagon att hitta. Det är nämligen så att filmen börjar med en tillbakablick där två kämpar – en väster- och österlänning, slåss om sin senseis gunst. Den vite mannen vinner kampen men inte mästarens gunst. Det är visserligen tvärtom i The Octagon men principen är den samma. Ovänskapen och rivaliteten står sig under de kommande åren.





Men glöm nu allt allvar(?) som the Octagon står för, det här är otvivelaktigt en komedi. Det är kanske inte uppenbart i den inledande tillbakablicken men snart står det klart att detta är fallet. En efter en lockas udda personligheter att delta i ninjaakademin. Till och med dessa kan sägas vara inspirerade av Polisskolan. Istället för en komisk kille (Michael Winslow) som gör ljud ifrån sig i alla möjliga och omöjliga situationer har vi här en pantomimkomiker. Vi har också en hemlig agent, en stridis och en mes förstås. Kort sagt, samma typ av personlighetsgalleri som i Polisskolan

Filmen är klart underhållande, även om den inte borde vara det. Den är underhållande på ett dumt sätt kan man säga. Dumma komedier är ibland riktigt skojiga även om det talar emot allt förstånd att hävda det. Karaktärerna är förstås precis så träiga som man kan förvänta sig men det spelar ingen roll. Det är kul i alla fall.




Man ska dock vara på det klara med att det inte handlar om någon ninjafilm i vanlig bemärkelse. Det finns lite klassiska dräkter med och några enstaka scener, annars är det mest ”eleverna” som ska ta sig genom en hinderbana, härdas och känna tillhörighet. Och hör och häpna, när filmen är slut har samtliga utvecklas och klarar att samarbeta mot filmens stora skurk. Ingen överraskning där alltså…

6/10






The Expedables 3 – 2014 – Idel stora namn


Tja, vad ska man säga om det här då? Har vi inte redan sett allt som den här filmen har att erbjuda? Den enkla sanningen och svaret på den frågan är förstås JA! Låt vara att man här har lyckats få med Harrison Ford och Mel Gibson i rollistan. De sköter sig precis lika bra som man kan förvänta sig. Det gör också Wesley Snipes som också är med. Övriga roller besätts som vanligt av Sylvester Stallone, Jason Staham, Dolph Lundgren, Jet Li och Arnold Schwarzenegger. Bruce Willis återfinns däremot inte såsom han har gjort i de två tidigare filmerna. Jag har egentligen ingen åsikt om det. Det är Harrison Ford som har tagit över funktionen och det funkar för mig.





Alltså idel stora namn men det har vi ju å andra sidan vant oss vid sedan de två tidigare filmerna. Bara stora namn gör ju som bekant ingen film, det krävs någon form av handling och eftersom det här är en högexplosiv actionfilm behövs det också tilltalande actioneffekter, explosioner och massor av skjutvapen.

För min del fallerar filmen på alla plan utom just kända namn i rollistan. Det är en ganska tråkig story, skådespelarna känns ganska trötta och det exploderar på tok för mycket för att det ska vara underhållande att se på. Bara action för dess egen skull är inget jag förespråkar.




I enkelhet handlar det om att gänget, som förstås är ute på uppdrag stöter på Conrad Stonebanks som spelas av Mel Gibson. Snart står det klart att det är skurkarnas skurk och att det dessutom finns en historia mellan honom och ledaren för gänget, Barney Ross (Stallone). Riktigt vad kommer förstås inte fram förrän senare men det är inte alltför svårt att räkna ut hur det ligger till. Överhuvudtaget är det en ganska förutsägbar film, även med actionfilmsmått mätt.



Hur som helst ska Barney ge sig efter skurken och skaffar för det personliga uppdragets skull nu personal. Låt oss säga att det inte går helt smärtfritt. Han kommer att behöva all hjälp han kan få och under tiden smäller det omkring honom. Vi kan alla räkna ut hur det kommer att gå…

Överlag en ganska trött film alltså. Det smäller och exploderar men det räcker inte. Historien är tråkig och karaktärerna får inget utrymme att jobba på klichékomiken heller.

4/10



The Beastmaster – 1982 – Barbarer och sånt!


Don Coscarelli är väl mest känd för sina Phantasm-filmer. Det är han för mig i alla fall. På senare år har han gjort filmer som John Dies at the End och Bubba Ho-Tep men han är fortfarande Mr Phantasm för mig. Likaså är hans filmskapande synonymt med något som är lite annorlunda jämfört med den stora massan filmskapare. Det finns en närvaro och en tanke som många andra kommer i närheten av. Det verkar precis som att han förvandlar till synes vanliga idéer till något helt unikt.





Idén bakom The Beastmaster är inte något speciellt upphetsande egentligen. Vi har redan sett konceptet i en massa andra filmer. Vår huvudperson, Dar, blir separerad från sin far, kungen. Han hamnar förstås i en ny familj men är alltjämt jagad. Hans fosterfar faller så blodigt offer och Dar ska hämnas. Inger nytt under solen eller hur?

Men det är faktiskt riktigt underhållande. Den nya variabeln, som inte brukar vara närvarande, är att Dar, som förresten spelas av Marc Singer, kan kommunicera med djuren. Han har således hjälp av dem när han ska strida och det är välbehövligt. Självklart har man gjort filmen på ett sådant sätt att det ska vara välbehövligt men det är ändå en frisk fläkt.






I övrigt så medverkar John Amos som jag håller som en erkänt duktig skådis. Hela filmen är skickligt berättad. Det blir liksom intressant trots att man har sett det mesta innan och att man vet precis hur det kommer att gå. Faktiskt så pass att jag skulle hålla denna till en av de allra intressantaste barbar-filmerna jag har sett på länge. I och för sig har jag inte sett någon barbarfilm på länge… Skämt och sido, det är en riktigt bra film i genren som jag inte tycker att något fan bör missa.

7/10



In Memoriam – Robin Williams – 1951-2014


Det här fick ju inte hända! Robin Williams kan inte vara död?

Mitt första minne av honom är som Mork i den gamla TV-serien Mork & Mindy från 70-talet. Jag vill minnas att det var bråk om löner på den tiden, att Robin Williams ville ha mer betalt än Pam Dawber. Hur det gick med den saken vet jag inte men jag skulle nog gissa att han fick det också. Jag minns att jag tyckte att det var en girigbuk vid tillfället. Men senare i karriären har Robin Williams också gjort sig känd för att spela roller helt utan att få betalt, till och med utan att hans namn ska står med i eftertexterna.

Robin Williams var en sådan skådis som kunde göra allt även om man i första hand förknippar honom med komik. Gärna i samband med riktigt barnsliga filmer. Själv är jag överdrivet förtjust i till exempel Jumanji. Men han hade också en annan sida och var fantastisk i den seriösa och tragiska rollen i One Hour Photo. Det är en stor och mångsidig skådespelare som har lämnat oss, så mycket är helt klart.


De tidiga ryktena talar om självmord men utredningen är förstås långt ifrån färdig än. Vi får se vad som rapporteras inom de närmaste dagarna. Robin Williams blev 63 år, vila i frid!




Oculus – 2013 – Varför är speglar så otäcka?


Filmer om hemsökta hus är som regel ganska spännande. Filmer om hemsökta speglar, som den här, brukar vara snäppet värre. Jag vet inte vad det är med speglar som är så skrämmande egentligen. Det blir så utelämnande på något sätt. Det är helt onaturligt att man ska se en reflektion av något som inte finns i rummet och ändå gör man det allt som oftast i de här filmerna. Här har man tagit det hela ett steg längre och gett spegeln ett eget liv.

Filmen tar sin början när Tim släpps ut från mentalsjukhuset. Det är till en början oklart hur länge han har suttit där men snart står det klart att händelserna som leder fram till nutid ar sitt ursprung elva år tidigare. Tim har alltså suttit i elva år och släpps ut på sin 21 års dag. Han verkar vara helt återställd efter det trauma som uppenbarligen drabbat honom. Hans psykiatriker menar att han inte längre är någon fara varken för sig själv, eller andra.





Utanför väntar Tims äldre syster, Kaylie, som inte har haft hjälp av psykvården för att bearbeta händelserna. Hon har hela tiden fått klara sig själv och har gjort upp planerna för att göra sig kvitt minnena en gång för alla. Hon är nämligen fortfarande övertygad om det som Tim numera har en rationell förklaring till. Hon har heller inte glömt det löfte de båda syskonen gav till varandra natten allt hände, nämligen att krossa spegeln och dess makt. Kaylie är dessutom ute efter att fria sin far från ett mord hon menar inte var hans fel, det ligger en förbannelse över spegeln.

Tim tror först inte sina ögon när han ser vilket jobb Kaylie har lagt ner på förberedelserna. Hon har skaffat spegeln och riggat hela huset där alltsammans hände med kameror, värmegivare och annat som ska säkerställa hennes dokumentation av de övernaturliga händelser hon tror spegeln ligger bakom.




Det är en tät, spännande film. Det är kanske inte en så originell historia egentligen. Det finns mängder av filmer där man försöker dokumentera övernaturliga fenomen. Oftast misslyckas man förstås kapital. Men även om innehåller kanske inte är genialiskt har filmen en form som är riktigt välgjord. Den utspelar sig nämligen vid två tidpunkter samtidigt, både i nutid och för elva år sedan. Jag har sällan sett så fantastiska övergångar som den här filmen bjuder på. Allt händer samtidigt och det är här filmen får sina pluspoäng. Till en början kan det vara lite rörigt när vi befinner oss men till slut när allt flyter samman till en enda enhet råder det inget som helst tvivel längre.

Man kan filosofera kring om filmen berör sinnessjukdom eller inte, eller om det bara rör sig om övernaturliga fenomen. Det är lite grand av styrkan att det inte är helt klart hela tiden. Tim eller Kaylie eller båda, kan vara galna vid vilket givet tillfälle som helst nästan. Samtidigt kan alltsammans hända precis så som det beskrivs ur det berättande perspektivet. Det vill säga, ur deras synvinkel.



Jag gillar den mycket men det når inte riktigt ända fram. När det börjar närma sig slutet och tempot höjs börjar man ana hur det kommer att sluta. Filmer där man kan ana slutet är på något sätt inte lika intressanta längre. Det är i ovissheten man vill befinna sig. Ändå blir betyget gott när filmen är slut och det finns inte så mycket att klaga på.

6/10