Recension: Schramm - 1993

Schramm

Regi: Jörg Buttgereit

1993

Drama

Lothar Schramm är en mycket störd man som utåt sett verkar vara ganska trevlig och sympatisk. På dagarna kör han taxi och umgås med sin granne som arbetar som prostituerad. Bakom fasaden finns dock en människa som inte drar sig för att döda den som ringer på hans dörr eller för att droga ned kvinnor och ta erotiska bilder på dem. Efteråt dödar han dem, sminkar och våldtar liken. Denne läppstiftsmördare som är misstänkt för att ha dödat 12 kvinnor ligger nu själv blodig och död på golvet…

En mycket intressant berättad film som inte nödvändigtvis är helt logisk, men det gör faktiskt ingenting. Jörg Buttgereit har också egenheten att lyckas få en film mycket intressant utan att skådespelarna behöver vara toppen och heller inte helt övertygande hela tiden. Skådespelarna har egentligen inte huvudrollen utan det är bild/ljud kombinationen som står i centrum. Han lyckas skapa en atmosfär med musiken och de ofta väldigt frånstötande bilderna och resultatet blir en motbjudande film som man inte kan ta ögonen ifrån. Således är filmmusiken en av de viktigaste ingredienserna här.

Filmen är inte lång, bara lite över en dryg timme, men det räcker. Jag tror inte att man hade orkat titta mycket längre då de motbjudande bilderna tar ganska mycket på krafterna.

Filmen berättas inte i kronologisk ordning och det är ett grepp som jag gillar. Det man istället får se är ofta i omvänd ordning och tämligen fragmenterat. Ibland visas samma scen flera gånger kanske för att scenen är extra viktig för huvudrollsinnehavens karaktär eller för att Jörg vill forcera oss till en viss sinnesstämning.

Det här är en konstnärlig film liksom Jörgs andra filmer, det är helt klart! Det vore förresten mycket intressant att se vad Jörg Buttgereit hade lyckats åstadkomma med en högre budget och en mera konventionell filmidé. Jag är inte alls säker på att det skulle blivit bättre, det här är hans rätta element och jämför man men hans andra filmer så känner man helt klart igen sig. Schramm är inte så humoristisk som t.ex. Nekromantik men heller inte så svårtolkad som Der Todesking. Samma typ av vemod och upprörande innehåll återfinns dock.

En av de värsta scenerna i filmen, som också är väldigt välgjord, är när Lothar spikar fast sin penis i ett bord. Jag måste erkänna att jag, som hårdhudad filmfanatiker, hade svårt att behålla blicken på tv-skärmen just då. Men scenen fyller sitt syfte, man ryggar tillbaka och Jörg lyckas chocka oss nästan bortom sans och vett. Karaktärsutvecklingen är oundviklig och mer och mer tränger man verkligen in i Lothar Schramm’s psyke, en intressant studie av en seriemördare. Jag tror man ska se det så, söker man efter en djup handling har man valt fel film. Det här är en stilstudie av en vanvettig seriemördares hjärna och inget mordmysterium.

Filmens tagline är en av de mest klockrena ”today I am dirty, but tomorrow I'll be just dirt.”

Recension: Rest Stop: Don’t Look Back - 2008

Rest Stop: Don’t Look Back

Regi: Shawn Papazian

2008

Horror

Tom (Richard Tillman) och Marilyn (Jessie Ward) tar saken I egna händer och ger sig ut för att leta efter Jess och Nicole som är försvunna. Jared (Graham Norris), som enligt Marilyn kanske är lite för nördig, insisterar på att följa med då det är allmänt känt att han har varit förälskad i Nicole sedan sexan. Marilyn drar slutsatsen att Jared egentligen är ute efter att hitta Nicole för att äntligen få sig en skjut, men går med på att han följer med så länge han färdas i egen bil. Sagt och gjort, de ger sig iväg och hittar snart den första ledtråden till vart Jess och Nicole tagit vägen. Vad de däremot inte räknat med är att de står på tur att falla offer för den mystiska mördaren.

Till skillnad från den första filmen i serien (kan man kalla två filmer för en serie?) så försöker man här ge svar på de frågor ställdes i den filmen. Kanske föds några nya på vägen, men inte tillräckligt många för att det ska bli lika spekulativt som det var då. Det handlar dock fortfarande om övernaturligheter men tar sig mer formen av en spökhistoria istället för den slasher första filmen var. Men samtidigt är det så klart skönt att man inte bara upprepat sig och gjort en film till likadan som den första. Visst är det även mycket som känns igen, miljön vid rastplatsen måste ju av förklariga skäl finnas med och likaså återfinner vi den minst sagt märkliga familjen i husbilen.

Det som däremot inte känns igen är att man faktiskt får se, de på rastplatsen oturliga besökarnas baneman ganska tydligt. Han döljs inte längre på olika sätt för att förhöja spänningen och för att öka på känslan av ovisshet. Här ska han förklaras, vilket tydligen görs genom en gammal indianlegend, han kan inte få frid förrän specifika saker ställts tillrätta och måste således fortsätta mörda tills han befrias. Personligen tycker jag det här var ett ganska dumt drag då jag verkligen gillade mystifieringen i ettan plus att man aldrig var riktigt säker på vad som verkligen hände i verkligheten eller den spökvärld som filmen gick in och ut ur.

Något som också är helt nytt är den komiska sidekick karaktären Jared utgör. Detta känns både befriande, under de scener som är lite sega och påträngande när man hellre hade önskat att spänningen satt i på allvar. På det hela taget vet jag inte om han tillför mer än han förstör men det är i alla fall skönt att man hittat på något nytt och det visar sig också att en tredje karaktär i historien, till skillnad från de fantasier som fanns i första filmen, är mycket bra att ha för överlevnadens skull.

Det slutgiltiga omdömet blir att filmen tyvärr inte kommer upp i samma klass som sin föregångare men att det fortfarande är en sevärd uppföljare. Om inte annat så för att se vad man har gjort med storyn, vilka förklaringar man trots allt väljer att ge och vad som fortfarande förblir gåtfullt efter klargörandena.

Recension: Hitchcockthrillern - SUSPICION - 1941

Suspicion

Aka: Illdåd planeras?

Regi: Alfred Hitchcock

1941

Thriller

Lina kommer från en fin familj medan Johnnie inte har ett enda öre trots att han hela tiden får dt att se ut som att han vore hur förmögen som helst. Han har helt enkelt ett sådant sätt att det verkar som om han hade obegränsat med pengar. Hur som helst så förälskar de två sig rekordsnabbt och trots hennes föräldrars förmaningar gentemot playboyen så gifter de sig minst lika snabbt som förälskelsen tar. Johnnie gör allt för sin kära hustru men råkar i klistret eftersom han inte har några pengar, han är van att inte behöva ta något ansvar och lever egentligen bara dag för dag. Han spelar ihop till sitt leverne på kapplöpningsbanan eller lånar av vänner och bekanta. Lina tycker att Johnnie inte är helt ärlig mot honom och när hon börjar kontrollera var han har varit stämmer hans historia nästan aldrig. Döljer han något? Var kommer egentligen de pengarna ifrån som han påstår att han har tillskansat sig på ärligt vis? Har han spelat igen trots att han nekar eller har han… dödat någon? Lever hon ihop med tidernas störste mördarpsykopat och är hon nästa offer på listan?

När jag skriver det här har jag inte sett någon film regisserad av Alfred Hitchcock på åratal! Jag minns några av dem; The 39 Steps, Rear Window, The Birds, Psycho, med välbehag, men det var väldigt länge sedan jag såg någon av dem. I min ungdom, när jag var som mest inne på skräckfilmer blev jag under en period kallad för just ”Hitchcock” – skräckmästaren. Men ska sanningen fram var Hitchcock knappast någon skräckmästare, det var thrillers som var hans stora talang. Det är i alla fall vad jag vågar sticka ut hakan och påstå!

Detta är en film inom hans mästargebit, således en thriller. Men det är också en väldigt rolig film. Cary Grants repliker är fantastiskt humoristiska många gångar och de kommer med en sagolik tajming. Jag antar att det är kombinationen av briljant regi tillsammans med briljant skådespel! Det finns nämligen ingenting att klaga på när det gäller den biten. Inte från Cary Grant och definitivt inte från Joan Fontaine som egentligen spelar skjortan av Grant! Det är hennes uppgift att spela rädd och misstänksam mot sin man men det är också hennes uppgift att spela blixtförälskad trots att hon är vad man skulle betrakta för ”äldre” när det kommer till romanser. Åtminstone på 40-talet i filmerna. Det pratas om att hon är ämnad att bli nucka etc., hon är för gammal och för intelligent att träffa någon man. Men det är knappast någon förolämpning om man ser så sagolikt vacker ut som hon gör i den här filmen! Hon är helt magnifik i rollen!

Cary Grant spelar egentligen en förvuxen pojke som inte har behövt ta något ansvar någon gång och som sakta men säkert växer upp, dock utan att visa detta för sin nyblivna fru. Det är en rätt kul kombination av karaktärer. Hans ljugande, eller snarare förtigande av sanningen, gör att misstänkarna om att allt inte stå riktigt rätt till snart frodas i Lina.

Ska vi prata om filmen förutom skådespelet skulle jag egentligen kalla den för en film om indicier deluxe! Hela filmen, eller åtminstone andra halvan är egentligen en enda lång serie indicier som mycket väl skulle kunna bevisa hans skuld till både det ena och det andra. Och det är däri spänningen ligger också. Vi får precis tillräckligt med information för att misstänka Johnnie och sedan precis tillräckligt för att rentvå honom. Vi slits alltså mellan att tro att han är hur skyldig som helst och hans totala oskuld!

Jag vill inte avslöja hur det ligger till men om filmen skulle vara gjort på 2000-talet skulle den tvistas om flera gånger framåt slutet. Hitchcock nöjer sig med att ge oss svaret och kanske är det trots allt det mest sansade sättet att lös upp en historia på? Skulle filmen vara gjord på 2000-talet skulle den också ha varit besatt men ett helt annat soundtrack. Det skulle helt enkelt inte fungera att göra en film med ett så teatraliskt soundtrack idag. Jag säger inte att det varken var bättre eller sämre förr, bara annorlunda. Det som fungerar nu skulle inte fungera då och det som fungerade då skulle inte fungera nu. Tiderna förändras helt enkelt.

9/10

Recension: Récompence - 2010

Récompence

Regi: Ronny Carlsson

2010

Horror

En kvinna vaknar upp i skogen utan några minnen av vad som har hänt och varför hon befinner sig där överhuvudtaget. Hon kravlar sig ur en buske, trasig och sönderslagen och i starkt behov av hjälp. Hon stapplar omkring i skogen tills hon stöter på en mystisk gestalt i vitt vart hon än går. En skepnad som hon känner någon märklig samhörighet med.

Jag ska inte sticka under stol med att jag stal ovanstående handling från filmens officiella hemsida och bara översatte den till svenska mer eller mindre. Inte för att det här är en svår film att begripa i det avseendet, för en svårtolkad film är det onekligen, utan för att det egentligen inte finns så mycket handling att skriva om. Det är inte vad filmen handlar om som är dess huvudsakliga poäng, det är hur den handlar om det!

Redan under filmens inledning, under dess förtexter, så blir man ganska trollbunden. Har man sett några av Ronny Carlssons tidigare alster vet man ungefär vad man kan förvänta sig när det gäller ljud/bild kombinationer och man blir sannerligen inte besviken här heller. Faktum är att det faktiskt är bland det bästa jag har sett i sammanhanget. Det är oerhört spännande väldigt tidigt i filmen och redan efter förtexterna när man får höra lite naturljud till det oerhört vackra bilderna i svartvitt höjs intresset ännu mer. Vad kommer vi att få se? Vad kommer att hända härnäst? Kommer vi att bli överraskade? Chockade? Förfärade eller rent av häpna?

Det är svårt att bedöma skådespelarprestationerna i en sådan här film. Det finns ingen dialog överhuvudtaget och skådespelarna har egentligen inte huvudrollen i filmen heller. Det är istället det mycket vackra fotot och den anmärkningsvärt passande musiken ihop med kameravinklar som gör filmen till vad den är. Vad den vitklädda gestalten symboliserar är en svår nöt att knäcka och gör att man med spänning följer kvinnans väg från sig ursprungliga plats mot gåtans lösning. Det är filmat på ett sådant sätt att det blir mycket spännande att följa utvecklingen av händelserna. Hon har inget minne och vi vet inte mer än hon vad om har hänt och varför hon befinner sig i skogen. Skog som aldrig varit attraktivare på film. Jag kommer på mig själv med att tankarna förs till Begotten och dess extremt svartvita foto vid några tillfällen och framförallt i en sekvens när den här filmens gråskalor utplånas helt i en mycket stilren effekt! Det finns helt klart likheter där, skillnaden är att det här mycket bättre och vackrare än vad Begotten är och mer begripligt än vad Begotten någonsin är också!

Men även om filmen är begriplig enligt ett sätt att se det så finns det också mängder med frågetecken. Berättar filmen något metaforiskt? Vad betyder den vitklädda gestalten? Det är en fråga som utan tvekan är öppen för subjektiva tolkningar. En försvunnen eller förlorad kärlek? Döden? Något helt annat? Det är nog upp till var och en att tolka, men oavsett så är det en extremt visuellt vacker film! Nämnde jag det makalösa fotot?