Recension: Rest Stop: Don’t Look Back - 2008

Rest Stop: Don’t Look Back

Regi: Shawn Papazian

2008

Horror

Tom (Richard Tillman) och Marilyn (Jessie Ward) tar saken I egna händer och ger sig ut för att leta efter Jess och Nicole som är försvunna. Jared (Graham Norris), som enligt Marilyn kanske är lite för nördig, insisterar på att följa med då det är allmänt känt att han har varit förälskad i Nicole sedan sexan. Marilyn drar slutsatsen att Jared egentligen är ute efter att hitta Nicole för att äntligen få sig en skjut, men går med på att han följer med så länge han färdas i egen bil. Sagt och gjort, de ger sig iväg och hittar snart den första ledtråden till vart Jess och Nicole tagit vägen. Vad de däremot inte räknat med är att de står på tur att falla offer för den mystiska mördaren.

Till skillnad från den första filmen i serien (kan man kalla två filmer för en serie?) så försöker man här ge svar på de frågor ställdes i den filmen. Kanske föds några nya på vägen, men inte tillräckligt många för att det ska bli lika spekulativt som det var då. Det handlar dock fortfarande om övernaturligheter men tar sig mer formen av en spökhistoria istället för den slasher första filmen var. Men samtidigt är det så klart skönt att man inte bara upprepat sig och gjort en film till likadan som den första. Visst är det även mycket som känns igen, miljön vid rastplatsen måste ju av förklariga skäl finnas med och likaså återfinner vi den minst sagt märkliga familjen i husbilen.

Det som däremot inte känns igen är att man faktiskt får se, de på rastplatsen oturliga besökarnas baneman ganska tydligt. Han döljs inte längre på olika sätt för att förhöja spänningen och för att öka på känslan av ovisshet. Här ska han förklaras, vilket tydligen görs genom en gammal indianlegend, han kan inte få frid förrän specifika saker ställts tillrätta och måste således fortsätta mörda tills han befrias. Personligen tycker jag det här var ett ganska dumt drag då jag verkligen gillade mystifieringen i ettan plus att man aldrig var riktigt säker på vad som verkligen hände i verkligheten eller den spökvärld som filmen gick in och ut ur.

Något som också är helt nytt är den komiska sidekick karaktären Jared utgör. Detta känns både befriande, under de scener som är lite sega och påträngande när man hellre hade önskat att spänningen satt i på allvar. På det hela taget vet jag inte om han tillför mer än han förstör men det är i alla fall skönt att man hittat på något nytt och det visar sig också att en tredje karaktär i historien, till skillnad från de fantasier som fanns i första filmen, är mycket bra att ha för överlevnadens skull.

Det slutgiltiga omdömet blir att filmen tyvärr inte kommer upp i samma klass som sin föregångare men att det fortfarande är en sevärd uppföljare. Om inte annat så för att se vad man har gjort med storyn, vilka förklaringar man trots allt väljer att ge och vad som fortfarande förblir gåtfullt efter klargörandena.