Recension: Schramm - 1993



Schramm
Regi: Jörg Buttgereit
1993
Drama

Lothar Schramm är en mycket störd man som utåt sett verkar vara ganska trevlig och sympatisk. På dagarna kör han taxi och umgås med sin granne som arbetar som prostituerad. Bakom fasaden finns dock en människa som inte drar sig för att döda den som ringer på hans dörr eller för att droga ned kvinnor och ta erotiska bilder på dem. Efteråt dödar han dem, sminkar och våldtar liken. Denne läppstiftsmördare som är misstänkt för att ha dödat 12 kvinnor ligger nu själv blodig och död på golvet…

En mycket intressant berättad film som inte nödvändigtvis är helt logisk, men det gör faktiskt ingenting. Jörg Buttgereit har också egenheten att lyckas få en film mycket intressant utan att skådespelarna behöver vara toppen och heller inte helt övertygande hela tiden. Skådespelarna har egentligen inte huvudrollen utan det är bild/ljud kombinationen som står i centrum. Han lyckas skapa en atmosfär med musiken och de ofta väldigt frånstötande bilderna och resultatet blir en motbjudande film som man inte kan ta ögonen ifrån. Således är filmmusiken en av de viktigaste ingredienserna här.

Filmen är inte lång, bara lite över en dryg timme, men det räcker. Jag tror inte att man hade orkat titta mycket längre då de motbjudande bilderna tar ganska mycket på krafterna.

Filmen berättas inte i kronologisk ordning och det är ett grepp som jag gillar. Det man istället får se är ofta i omvänd ordning och tämligen fragmenterat. Ibland visas samma scen flera gånger kanske för att scenen är extra viktig för huvudrollsinnehavens karaktär eller för att Jörg vill forcera oss till en viss sinnesstämning.

Det här är en konstnärlig film liksom Jörgs andra filmer, det är helt klart! Det vore förresten mycket intressant att se vad Jörg Buttgereit hade lyckats åstadkomma med en högre budget och en mera konventionell filmidé. Jag är inte alls säker på att det skulle blivit bättre, det här är hans rätta element och jämför man men hans andra filmer så känner man helt klart igen sig. Schramm är inte så humoristisk som t.ex. Nekromantik men heller inte så svårtolkad som Der Todesking. Samma typ av vemod och upprörande innehåll återfinns dock.

En av de värsta scenerna i filmen, som också är väldigt välgjord, är när Lothar spikar fast sin penis i ett bord. Jag måste erkänna att jag, som hårdhudad filmfanatiker, hade svårt att behålla blicken på tv-skärmen just då. Men scenen fyller sitt syfte, man ryggar tillbaka och Jörg lyckas chocka oss nästan bortom sans och vett. Karaktärsutvecklingen är oundviklig och mer och mer tränger man verkligen in i Lothar Schramm’s psyke, en intressant studie av en seriemördare. Jag tror man ska se det så, söker man efter en djup handling har man valt fel film. Det här är en stilstudie av en vanvettig seriemördares hjärna och inget mordmysterium.

Filmens tagline är en av de mest klockrena ”today I am dirty, but tomorrow I'll be just dirt.”