Schramm
Regi:
Jörg Buttgereit
1993
Drama
Lothar Schramm är en mycket störd man som utåt sett verkar vara ganska
trevlig och sympatisk. På dagarna kör han taxi och umgås med sin granne som
arbetar som prostituerad. Bakom fasaden finns dock en människa som inte drar
sig för att döda den som ringer på hans dörr eller för att droga ned kvinnor och
ta erotiska bilder på dem. Efteråt dödar han dem, sminkar och våldtar liken.
Denne läppstiftsmördare som är misstänkt för att ha dödat 12 kvinnor ligger nu
själv blodig och död på golvet…
En mycket intressant berättad
film som inte nödvändigtvis är helt logisk, men det gör faktiskt ingenting.
Jörg Buttgereit har också egenheten att lyckas få en film mycket intressant
utan att skådespelarna behöver vara toppen och heller inte helt övertygande
hela tiden. Skådespelarna har egentligen inte huvudrollen utan det är bild/ljud
kombinationen som står i centrum. Han lyckas skapa en atmosfär med musiken och
de ofta väldigt frånstötande bilderna och resultatet blir en motbjudande film
som man inte kan ta ögonen ifrån. Således är filmmusiken en av de viktigaste ingredienserna
här.
Filmen är inte lång, bara lite
över en dryg timme, men det räcker. Jag tror inte att man hade orkat titta
mycket längre då de motbjudande bilderna tar ganska mycket på krafterna.
Filmen berättas inte i
kronologisk ordning och det är ett grepp som jag gillar. Det man istället får
se är ofta i omvänd ordning och tämligen fragmenterat. Ibland visas samma scen
flera gånger kanske för att scenen är extra viktig för huvudrollsinnehavens
karaktär eller för att Jörg vill forcera oss till en viss sinnesstämning.
Det här är en konstnärlig film
liksom Jörgs andra filmer, det är helt klart! Det vore förresten mycket intressant
att se vad Jörg Buttgereit hade lyckats åstadkomma med en högre budget och en
mera konventionell filmidé. Jag är inte alls säker på att det skulle blivit
bättre, det här är hans rätta element och jämför man men hans andra filmer så
känner man helt klart igen sig. Schramm är inte så humoristisk som t.ex.
Nekromantik men heller inte så svårtolkad som Der Todesking. Samma typ av vemod
och upprörande innehåll återfinns dock.
En av de värsta scenerna i
filmen, som också är väldigt välgjord, är när Lothar spikar fast sin penis i ett
bord. Jag måste erkänna att jag, som hårdhudad filmfanatiker, hade svårt att
behålla blicken på tv-skärmen just då. Men scenen fyller sitt syfte, man ryggar
tillbaka och Jörg lyckas chocka oss nästan bortom sans och vett.
Karaktärsutvecklingen är oundviklig och mer och mer tränger man verkligen in i
Lothar Schramm’s psyke, en intressant studie av en seriemördare. Jag tror man
ska se det så, söker man efter en djup handling har man valt fel film. Det här
är en stilstudie av en vanvettig seriemördares hjärna och inget mordmysterium.
Filmens tagline är en av de mest
klockrena ”today I am dirty, but tomorrow I'll be just dirt.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar