Recension: The Countess

Jag vet inte hur många filmer det finns om Elisabet Bathory men det är onekligen en intressant historisk person! På filmens omslag jämför man, eller åtminstone omnämner, med Dracula. Jag tycker det är en ganska dum jämförelse. Blodtörst är inte bara blodtörst. Men om man istället jämförde med den man som enligt de lärde menas vara Draculas historiske förebild – Vlad Tepes, känns jämförelsen inte längre så konstlad. Fast nu framställs inte Grevinnan Bathory som så blodtörstig som man skulle kunna tro i den här filmen och allt som oftast tycks hon nästan ha lite ånger för sina gärningar. Det är heller ingen riktigt skräckfilm även om filmens omslag gärna vill göra sken av det. Det är istället en film som berättar en historia utan att ta till några direkta skrämseleffekter. Det är ett bättre sätt att skrämmas på förvisso, men det finns inte mycket av den varan heller. Missförstås mig inte nu, jag ser absolut inget negativt i detta, snarare tvärtom. Filmen blir mycket intressant och även om den är lite seg blir den aldrig tråkig. Kanske kunde man önska att man hade tagit ut svängarna lite mer, den känns lite tam faktiskt, men på det hela taget, trots mitt betyg, borde man inte ändra på särskilt mycket. Det finns också en sak som jag uppskattar, och det nämns både i filmens början och i slutet. Det är stridens segrare som skriver historien, sen ifrågasätts det lite vilka dessa egentligen är och om man verkligen kan lite på deras ord. Historien är då sannerligen inte objektivt skriven alla gånger, så mycket står helt klart! Hur som helst, men detta i bakhuvudet lämnar man viss tolkning till åskådaren som får bestämma lite själv vad han/hon vill tro på. Var Elisabet Bathory verkligen en blodtörstig mörderska eller är det ett överdriven rykte skapat av hennes fiender? 

6/10

Awakening of the Beast - 1970 - Mera Coffin Joe!

Awakening of the Beast

Aka: O Ritual dos Sádicos

Regi: José Mojica Marins

1970

Horror/Drama

Ett experiment ska utföras där fyra personer, under inflytande av LSD, skall konfronteras med Coffin Joe. Deras hallucinationer är individuella och väldigt specifika för deras egna personligheter. Gemensam är dock att de alla har anknytning till sex i någon form och att de framställs på ett relativt sleazy sätt. Ska Coffin Joe ta deras själar i besittning och hur ska experimentet gå?

Vi får följa några lösryckta händelser som tycks symbolisera samhällets dekadans och förfall. Den degenererade ungdomen som lever för sex droger och rock and roll finns nära till hands men även former av sadomasochism finns tydligt närvarande. Våldtäkt och andra perversioner gestaltas med en oerhörd precision, dock utanför kamerans räckvidd det mesta av tiden. Jag vill inte påstå att detta är någon nackdel då det ofta är en mycket effektivare sätt att påverkas sin åskådare än av visa allting på en gång.

Detta hindrar förstås inte att det vi konfronteras med är synnerligen psykedeliskt om än samtidigt enormt förvirrande. Det är inte alltid lätt att veta vad som verkligen händer i filmen, de små berättelserna som kanske finns till för att illustrera förfallet är röriga och det mellansnack som finns med doktorn som ska utföra experimentet och José Mojica Marins själv (som sig själv) bidrar inte till att förklara hur allting hänger ihop direkt. Det verkar råda en hel del förvirring även mellan dem och Marins påstår till och med vid något tillfälle att han inte har en aning om vad han gör där.

Men allt det där är egentligen bara uppvärmning för filmens verkliga handlig, nämligen experimentet. Fyra personer ska under inflytande av LSD konfronteras med Coffin Joe, vilket resultat som förväntas har jag ingen aning om. Heller inte vilken tes som ska föras i bevis med hjälp av experimenten. Det jag dock vet är att filmen, i samband med uppbyggnaden till experimentet, visar snuttar ur de tidigare Coffin Joe filmerna och att när väl hallucinationerna kommer igång så blir det om möjligt ännu märkligare.

De fyras hallucinationer flyter ihop med varandras, visuellt sett är det väldigt starka och imponerande, men vad som egentligen händer är många gånger helt höljt i dimmor. Det vill säga vad själva symbolismen av de uppenbara händelserna egentligen betyder. Det är kanske det som är filmens styrka också, att det inte finns några egentliga svar. Var och en måste tolka händelserna utifrån eget huvud och på så sätt skapa sin egen verklighet.

När jag tänker efter som nämns det också någonting i linje med det i filmens början. Man måste utforska sin egen värld, man består av två individer och så vidare. Eftersom det här bara är andra filmen av José Mojica Marins jag ser så anser jag egentligen vara för tidigt att uttala sig om saken, men jag är fullständigt övertygad om att den här typen av filosofiska frågeställningar, där åskådaren skälv får klura ut svara på något sätt är synonymt med denna mycket fascinerande filmskapare!