Recension: Gothika - 2003

Gothika

Regi: Mathieu Kassovitz

2003

Horror/Thriller

En Psykiatriker (Halle Berry) vaknar upp som patient på det mentalsjukhus där hon tidigare arbetade. Hon har inga minnen av vad som har hänt henne och när man berättar omständigheterna för henne kan hon inte tro att det är sant. Fast besluten om att hon inte är galen och att synerna hon ser faktiskt är på riktigt bestämmer hon sig att få klarhet i vad som faktiskt hänt. Det blir en färd genom galenskap och lögner men inget kan hindra henne från att nå den ohyggliga sanningen.

En överraskande bra amerikansk film med Halle Berry i huvudrollen. Framförallt är det början och mittenpartiet som imponerar. Känslan av att inte riktigt veta om det är på riktigt eller bara i huvudet på huvudpersonen gör det hela ypperligt intressant och Halle Berry bevisar att hon är en skådespelerska att räkna med, även om jag personligen inte är något fan av hennes tidigare produktioner.

Att friska människor låses in på mentalsjukhus har vi sett förr men det som gör Gothika extra intressant, är att det just är en psykiatriker, som förstår sina egna symptom som blir inlåst. Att analysera sig själv och vara medveten om de psykiska symptom man tycks lida av och samtidigt vara fullt medveten om att allt som händer verkligen är på riktigt, är vad Halle Berry tvingas göra och det ger filmen den där lilla extra touchen som andra filmer ofta saknar.

Vad som också är bra med filmen är den krypande spänning som många av scenerna lyckas frambringa och när man väl trodde att allt var lugnt får man plötsligt se någon oväntad skrämseleffekt som tycks komma ur intet. Man är inte bortskämd med den typen av skrämselteknik för den brukar vara alldeles för tråkig och förutsägbar. Men här lyckas man alltså hålla filmen tät och skrämmande och det är ett klart plus.

Det håller kanske inte riktigt ända in i mål och filmen tappar något av sitt ursprungliga tempo och mystiska framtoning framåt slutet men det sker ganska sent och det gör inte så mycket och förresten räddas filmen av att man i slutändan ändå inte är riktigt säker på vad som försiggick hela tiden.

Recension: Hair - 1979

Hair

Regi: Milos Forman

1979

Musikal

Mot bakgrund av Vietnamkriget beger sig Claude (John Savage) från familjens ranch i Oklahoma för att ta värvning i armén. I New York träffar han på några hippies ledda av Berger (Treat Williams) som redan bränt sina inkallelseordrar. Under ett par dagar av drogmissbruk och allmänt samkväm med dessa hippies hinner han träffa och bli förälskad i överklassbruden Sheila (Beverly D’Angelo). Han har dock inte tid att utveckla kärleken eftersom plikten kallar och han måste rycka in i armén. Claude’s känslor för Sheila är besvarade och då hon söker upp Berger beslutar de sig för att hälsa på Claude – i Nevada!

Den här tillsynes glättiga och skojiga filmen är faktiskt betydligt allvarsammare än vad man först trodde och den har helt klart ett riktigt seriöst budskap. En tidstypisk känsla genomsyrar filmen och det känns nästan som om man verkligen befann sig på slutet av 60-talet mitt bland sex droger och flower power. Personligen tycker jag musiken är bra mycket bättre i Hair än många andra musikalfilmer och har ett betydligt bredare spektra, men det är ju bara min åsikt. Helt klart står i alla fall att musiken är kompentent gjord och att texterna passar ypperligt bra in i tiden filmen utspelar sig i. Att sen min gamle favorit Treat Williams spelar huvudrollen gör ju inte det hela sämre. Fast det är klart, det är ju på grund av Hair som han har blivit den favorit han är idag!

Ofta lockar den här filmen till skratt och man rycks med i de musikaliska utsvävningarna som ofta handlar om droger eller hallucinationer. Lyssnar man lite mellan raderna når man ytterligare en nivå med filmen, en eftertanke känns tydlig och en blandning av förtryck, orättvisor, förutfattade meningar och pacifism känns uppenbar. Här finns också utrymme för andra känslor än glädje och när filmens slutscen når näthinnan gråter även stora starka karlen, d v s undertecknad, floder av tårar.

Speciellt karaktären Berger är intressant och ibland är man inte riktigt säker på om han verkligen tar allt med en klackspark eller om han är hur seriös som helst. Att han verkligen vill alla väl och att han lever i kärlekens tid råder det dock ingen tvekan om.

Sätt in filmen, luta dig tillbaka och klipp dig aldrig mera…