Recension: Gothika - 2003



Gothika
Regi: Mathieu Kassovitz
2003
Horror/Thriller

En Psykiatriker (Halle Berry) vaknar upp som patient på det mentalsjukhus där hon tidigare arbetade. Hon har inga minnen av vad som har hänt henne och när man berättar omständigheterna för henne kan hon inte tro att det är sant. Fast besluten om att hon inte är galen och att synerna hon ser faktiskt är på riktigt bestämmer hon sig att få klarhet i vad som faktiskt hänt. Det blir en färd genom galenskap och lögner men inget kan hindra henne från att nå den ohyggliga sanningen.

En överraskande bra amerikansk film med Halle Berry i huvudrollen. Framförallt är det början och mittenpartiet som imponerar. Känslan av att inte riktigt veta om det är på riktigt eller bara i huvudet på huvudpersonen gör det hela ypperligt intressant och Halle Berry bevisar att hon är en skådespelerska att räkna med, även om jag personligen inte är något fan av hennes tidigare produktioner.

Att friska människor låses in på mentalsjukhus har vi sett förr men det som gör Gothika extra intressant, är att det just är en psykiatriker, som förstår sina egna symptom som blir inlåst. Att analysera sig själv och vara medveten om de psykiska symptom man tycks lida av och samtidigt vara fullt medveten om att allt som händer verkligen är på riktigt, är vad Halle Berry tvingas göra och det ger filmen den där lilla extra touchen som andra filmer ofta saknar.

Vad som också är bra med filmen är den krypande spänning som många av scenerna lyckas frambringa och när man väl trodde att allt var lugnt får man plötsligt se någon oväntad skrämseleffekt som tycks komma ur intet. Man är inte bortskämd med den typen av skrämselteknik för den brukar vara alldeles för tråkig och förutsägbar. Men här lyckas man alltså hålla filmen tät och skrämmande och det är ett klart plus.

Det håller kanske inte riktigt ända in i mål och filmen tappar något av sitt ursprungliga tempo och mystiska framtoning framåt slutet men det sker ganska sent och det gör inte så mycket och förresten räddas filmen av att man i slutändan ändå inte är riktigt säker på vad som försiggick hela tiden.