Recension: Eleganten från vidderna – Filmen om Eddie Meduza - 2010

Eleganten från vidderna – Filmen om Eddie Meduza

Regi: -

2010

Dokumentär

I mer än trettio år roade och oroade Eddie Meduza svenska folket med sin egensinniga musik och sina frispråkiga texter. Trots att han var bannlyst i radio och teve visste alla vem han var. Från sitt hus i de djupa småländska skogarna spred han själv sina musikkassetter över hela Sverige. På skolgårdar och i pojkrum, på fester och i raggarbilar spelades hans låtar, ofta till vuxenvärldens förtret. Detta är filmen om Eddie Meduza, eller om man hellre vill Errol Leonard Norstedt. Berättelsen om en man som gick sin egen väg genom den svenska musikhistorien och vars fotspår ännu syns tydligt.

Ovanstående text är hämtat från baksidan av omslaget och visst kan man väl hålla med om att alla, åtminstone i valde kretsar, visste vem Eddie Meduza var. Hans låtar kunde vara plumpt humoristiska och älskade eller hatade. De kunde också vara ironiska och träffsäkra och Eddie var helt fantastisk när det gällde att imitera olika dialekter. Min personliga uppfattning är också att mannen måste haft ett grymt ordförråd och jag är enormt imponerad av vissa av hans formuleringar.

                     

Men även om alla visste vem den ökända Eddie Meduza var så var det väldigt få, om ens någon, som kände Errol Norstedt, mannen bakom pseudonymen, och det är egentligen den mannen som den här dokumentären handlar om. Det är en informativ resa genom hans liv, kantat av en trasig barndom med mobbing och ständigt kringflackande varvat med intervjuer av familj, vänner och grannar. Bland extramaterialet syns intervjuerna i längre form än vad som inkluderats i själva dokumentären och personligen ser jag det som extra roligt att John Norum, som ju sedan lyckats stort, både tillsammans med Europe och som soloartist, får komma till tals. Han har väl egentligen inte så mycket att säga men han var ju å andra sidan väldigt ung vid tiden när det begav sig.

Skönt är att man givit sig tid att utforska människan Errol/Eddie och inte bara fenomenet som kunde ha varit en lockande approach. Jag vill inte påstå att det är en direkt objektiv dokumentär utan snarare en som belyser hur missförstådd Errol var av sin samtid. Det hör väl kanske till saken att man inte ska prata skit om de döda, men några negativa åsikter kanske kunde ha fått rum också?! Således är det en film som kanske passar äldre fans som minns sin idol, bättre än som ren information för den som är fullständigt obekant med Eddie Meduza.

Det mest intressanta i filmen är kanske den intervju med mannen själv som är inklippt emellanåt. Det är här man får rakast och ärligast information känns det som. Filmen levererar också en och annan fakta, som åtminstone jag var obekant med, att han skulle ha varit djupt religiös och alltid haft nya testamentet med sig i bröstfickan till exempel. Hans alkoholproblem var väl inte en lika stor överraskning och heller inte hans förakt för överheten och myndigheter. Detta är också något som framkommer i många av hans låtar. Han hävdar själv att de är så uppenbart ironiska att en femårig mongoloid skulle förstå dem, men inte myndigheterna eller pressen och det säger kanske en del om mannens förakt för de han inte gillade. Och tycka vad man vill om honom, men ett  bestående avtryck i musikhistorien gjorde han!

Vila i frid Errol!

Recension: C.H.U.D - 1984

C.H.U.D

Regi: Douglas Cheek

1984

Horror

Skriven av: Linda Snöberg

Människor försvinner överallt i New York City, fast ingen tänker så mycket på det. Det är mest hemlösa som försvinner och ingen som saknar dem. En reporter vid namn Murphy (J.C. Quinn), tipsar fotografen George Cooper (John Heard), om en regeringskonspiration som involverar dumpning av kärnvapenavfall i kloakerna. När George sökt nere i kloakerna stöter han på C.H.U.D vilket står för ”Cannibalistic Humanoid Underground Dwellers”. De har blivit groteska monster efter att ha kommit i kontakt med giftigt avfall. Under tiden söker polisen Captain Bosch (Christopher Curry) efter sin försvunna fru tillsammans med A.J. ”The Reverend” Shepherd (Daniel Stern), en soppkökskock. Monstrerna börjar att dyka upp lite här och var efter att ha tröttnat på att vara i underjorden.

CHUDs är baserad på en modern legend, en myt om kannibaler som lever i kloakerna i New York och andra stora städer. Idéerna är att det är en sorts hemlösa missfoster som skulle bo där. Det var en story skriven i Time om detta och de fann att en del rapporterade fall var sanna. C.H.U.D. är en klassik monsterfilm med en nutida exteriör och en väldigt beslutsam kärna. Filmen har en bra story, coola läckra monster och en massa kända ansikten. De klaustrofobiska underjordslandskapen är verkligen bra presenterade. Det ser ut som en hel mörk stad som ligger under New York City och filmen drar in tittarna i denna värld.

Detta är en lågbudgetfilm, men historien håller. Daniel Stern är fantastisk som kocken i köket, han undrar var alla hans hemlösa gäster har tagit vägen. Christopher Curry är också han väldigt bra som polisen som letar efter sin försvunna fru. Scenerna med Stern och Curry är roliga och det är trevligt att se en vänskap växa fram mellan dem, under tiden som de försöker att tar hand om CHUDs.

Jag gillar verkligen hur historien möts upp från alla vinklarna: polisen, kocken, fotografen och reportern.  Detta är inte som en slasher, inte heller en film med mycket nakna kvinnor. Detta är helt enkelt en bra film med lekfulla, spännande och otäcka scener. En film med en titel som denna förtjänar att bli prisad, CHUD (Cannibalistic Humanoid Underground Dwellers). Ingen vågar sig på att använda en så klassisk titel nu för tiden. Detta är en film som är värd att titta på, det finns en uppföljare, fast den ska inte ha så mycket med originalet att göra och sägs vara rätt dålig. CHUD är värd att hyra eller att köpas och även om du skulle hata filmen så kan du njuta av John Goodman i hans tidiga karriär. Missa inte när han spelar polisen som blir slaktad inne på restaurangen.