Recension: Eleganten från vidderna – Filmen om Eddie Meduza - 2010



Eleganten från vidderna – Filmen om Eddie Meduza
Regi: -
2010
Dokumentär

I mer än trettio år roade och oroade Eddie Meduza svenska folket med sin egensinniga musik och sina frispråkiga texter. Trots att han var bannlyst i radio och teve visste alla vem han var. Från sitt hus i de djupa småländska skogarna spred han själv sina musikkassetter över hela Sverige. På skolgårdar och i pojkrum, på fester och i raggarbilar spelades hans låtar, ofta till vuxenvärldens förtret. Detta är filmen om Eddie Meduza, eller om man hellre vill Errol Leonard Norstedt. Berättelsen om en man som gick sin egen väg genom den svenska musikhistorien och vars fotspår ännu syns tydligt.

Ovanstående text är hämtat från baksidan av omslaget och visst kan man väl hålla med om att alla, åtminstone i valde kretsar, visste vem Eddie Meduza var. Hans låtar kunde vara plumpt humoristiska och älskade eller hatade. De kunde också vara ironiska och träffsäkra och Eddie var helt fantastisk när det gällde att imitera olika dialekter. Min personliga uppfattning är också att mannen måste haft ett grymt ordförråd och jag är enormt imponerad av vissa av hans formuleringar.
                     
Men även om alla visste vem den ökända Eddie Meduza var så var det väldigt få, om ens någon, som kände Errol Norstedt, mannen bakom pseudonymen, och det är egentligen den mannen som den här dokumentären handlar om. Det är en informativ resa genom hans liv, kantat av en trasig barndom med mobbing och ständigt kringflackande varvat med intervjuer av familj, vänner och grannar. Bland extramaterialet syns intervjuerna i längre form än vad som inkluderats i själva dokumentären och personligen ser jag det som extra roligt att John Norum, som ju sedan lyckats stort, både tillsammans med Europe och som soloartist, får komma till tals. Han har väl egentligen inte så mycket att säga men han var ju å andra sidan väldigt ung vid tiden när det begav sig.

Skönt är att man givit sig tid att utforska människan Errol/Eddie och inte bara fenomenet som kunde ha varit en lockande approach. Jag vill inte påstå att det är en direkt objektiv dokumentär utan snarare en som belyser hur missförstådd Errol var av sin samtid. Det hör väl kanske till saken att man inte ska prata skit om de döda, men några negativa åsikter kanske kunde ha fått rum också?! Således är det en film som kanske passar äldre fans som minns sin idol, bättre än som ren information för den som är fullständigt obekant med Eddie Meduza.

Det mest intressanta i filmen är kanske den intervju med mannen själv som är inklippt emellanåt. Det är här man får rakast och ärligast information känns det som. Filmen levererar också en och annan fakta, som åtminstone jag var obekant med, att han skulle ha varit djupt religiös och alltid haft nya testamentet med sig i bröstfickan till exempel. Hans alkoholproblem var väl inte en lika stor överraskning och heller inte hans förakt för överheten och myndigheter. Detta är också något som framkommer i många av hans låtar. Han hävdar själv att de är så uppenbart ironiska att en femårig mongoloid skulle förstå dem, men inte myndigheterna eller pressen och det säger kanske en del om mannens förakt för de han inte gillade. Och tycka vad man vill om honom, men ett  bestående avtryck i musikhistorien gjorde han!

Vila i frid Errol!