Recension: El Topo - 1970

El Topo

Regi: Alejandro Jodorowsky

1970

Western

Revolvermannen El Topo (Alejandro Jodorowsky) Rider tillsammans med sin nakna son genom öknen. De kommer så småningom till en liten by där invånarna har blivit massakrerade av ett banditgäng, samma banditer håller också några av de överlevande fångna i närheten, där de roar sig med att förnedra och tortera dem. El Topo kommer till undsättning och dödar banditerna, lämnar sin sjuåriga son i händerna på munkarna och rider tillbaka in i öknen med kvinnan han räddade, till sin son skriker han att han aldrig ska vara beroende av någon. Hon förmår honom att ge sig ut på ett uppdrag, nämligen att besegra de fyra mästarna det vill säga farliga revolvermän som har sin hemvist i öknen. För var och en av mästarna får El Topo ny insikt vilket hjälper honom i det fortsatta utförandet. Även en mystisk kvinna i svart ansluter sig till dem men båda kvinnorna lämnar så småningom honom sårad bakom sig. Slutligen vaknar El Topo upp i underjorden och får i uppdrag att befria innevånarna som befinner sig där, det är figurer som efter att ha varit instängda under så lång tid att de blivit så inavlade att många av dem har groteska deformiteter.

Det här är den andra filmen av Jodorowsky som jag ser och visst finns det många likheter med hans senare The Holy Mountain. Dels så har historierna en liknande struktur rent berättarmässigt, det är uppdelat i delar där varje del visserligen inte är en naturlig avslutning men i alla fall en annan historia, en del av huvudhistorien skulle man kunna säga. Det är episodberättande och symbolismen är också påtaglig. Vad beträffar helhetsintrycket och vad filmen egentligen handlar om är nog upp till var och en att komma underfund med. För min personliga del anser jag att det finns många metafysiska och intressanta kopplingar som inte försvinner ur medvetandet bara för att filmen tar slut. Nej, det här är en sån film som man har nytta av länge, man kan fundera på detaljer hur länge som helst efter att eftertexterna rullat klart, eller för den delen på en övergripande mening och kanske rent av om Jodorowsky tänkte sig likheter mellan El Topo och en religiös frälsare.

                     

Skådespelarmässigt är filmen inte lika imponerande men det var väl å andra sidan ingen överraskning heller. Det är helt enkelt inte ekvilibristiskt skådespeleri man är ute efter i en sån här film utan snarare eftertanke av det slag som jag behandlade i stycket här ovan. Dock förekommer det en hel del närgående våld som torde tillfredställa den mest hårdhudade effektälskare. Det vill säga om man inte är ute efter underhållningsvåld i bästa splatterstil. För här handlar det snarare om att förstärka själva historien och skulle man drista sig till att jämföra med några spaghettiwesterns skulle de flesta nog stå sig slätt i jämförelse i alla fall just i det här avseendet.

Allt som allt är det här en av de märkligaste filmerna jag har sett, även om jag inte riktigt finner att den något upp till samma status som The Holy Mountain. Jag har dock fått intrycket att många tycker den här balanserar precis lagom på gränsen medan The Holy Mountain gick ett eller två steg för långt, jag kan inte hålla med om det även om jag inte har några svårigheter att förstå resonemanget.

Mina Starkaste rekommendationer!

Recension: Fluke - 1995

Fluke

Regi: Carlo Carlei

1995

Komedi

Skriven av Linda Snöberg

Tom (Matthew Modine), är en affärsman som enbart tänker på sin karriär och försummar sin fru Carol (Nancy Travis) och deras son Brian (Max Pomeranc). Toms liv ändras drastiskt kan man säga efter en bilolycka - han dör. Men kommer tillbaka som en hund vid namn Fluke. Allt han vill är att få tillbaka Carol och Brian men han går vilse när han ska försöka ta sig hem, han blir adopterad av en hemlös kvinna och genom henne lär hans sig att ta emot kärlek och även att ge kärlek för första gången i sitt liv. Han lär sig att bli en bättre människa när han förvandlas till en hund. Efter att kvinnan dör så kommer Fluke i kontakt med Rumbo en hund som han slår följe med.

Historien är helt osannolik, men vad gör det? Den är väldigt rolig, kan inte fatta varför en del inte uppskattar en sådan här film. Den är underhållande och trevlig att titta på. Fluke går t.o.m. några steg längre och jag kan säga att jag tycker detta är en kanonfilm på alla sett.

Det är ovanligt för en film att ackumulera och få bra poäng på så mången aspekt… vacker filmmusik, magnifik filmkvalitet och uppsättning, tillräckligt med humor och excellent handling från början till slut utan en enda tråkig stund. Ett mycket överraskande slut och med bra känslostämning. Den är inte gjord för småttingar som filmer som Babe och Beethoven är, det är en mycket djupare film. Kameraarbetet och hundarna är helt makalösa, mycket väl tränade inför rollerna. Samuel L. Jackson är lysande som den som gjorde rösten till Rumbo, Flukes vän.

Den passande musiken i filmen är väl utvald och är perfekt. Denna vackra, gripande film är garanterat gjord för att få oss att tänka till och även fälla en liten tår här och där. Samtidigt som man i ett annat ögonblick skrattar så man får kramp i magen. Jag var väldigt snopen att jag inte hörde något om den när den kom ut, hittade den av misstag när jag letade efter andra filmer.

Jag måste erkänna att jag hade vattniga ögon vid många tillfällen genom filmens gång. Speciellt scenen där Fluke skrapar bort snön på sin gravsten för att se vad det stod på gravstenen är bara för mycket för att man ska kunna hålla tillbaka tårarna.

Det är sant att när en hund tittar på dig frågandes med sitt huvud lite på sned, att man undrar vad som rör sig inne i huvudet. Denna film kanske har svaret på den frågan, det märker du när du ser den. Om du har förlorat någon som du har älskat, vore det inte underbart om det verkligen var som det är i filmen att man bli pånyttfödd som en annan varelse på jorden.

Filmen kan eventuellt vara lite irriterande speciellt för dem som har en tendens att tro på reinkarnation.

Recension: The Silent House – 2011

Det tog mig några minuter innan jag insåg att jag kände igen filmen. Inte för att jag redan hade sett den utan för att jag har sett förlagan från året innan. Jag kommer inte ihåg någonting från den mer än att den påstods vara filmad i ett enda stycke och det verkar den här också vara. Handlingen kan jag inte jämföra men eftersom jag faktiskt brukar minnas vad jag tyckte om filmerna trots att jag inte minns något från filmerna i sig kan jag säga att jag upplevde den här som rejält mycket bättre och mer spännande än sin föregångare.

Sarah håller tillsammans med sin far och sin farbror på att fixa till sitt sommarhus för att sälja det. Det är rätt illa åtgånget men det visar sig snabbt att det är värre än så. De är nämligen inte ensamma och Sarah får sig en mardrömsnatt hon sent ska glömma. Ja, ungefär så kan man beskriva handlingen. Först tyckte jag filmen var rätt seg och rätt tråkig men framåt slutet var det en spännande film med hög närvaro. Likaså upplevde jag först att filmen hade ett problem med vad den ville göra, om den ville vara en ”hemsökt hus” film eller en ”inkräktar” film. Med facit i hand ser jag inga problem men hur filmen är uppbyggd! Jag kan inte säga att jag räknade ut hur det låg till långt i förväg men små pusselbitar föll i alla fall på plats efter hand och själva upplösningen kom inte som någon total överraskning i slutändan.

Till slut blir det ganska spännande och en väl utförd film som jag inte ångrar att jag såg. Egentligen är den kanske en bagatell men om mitt minne inte sviker mig allt för mycket är det en av få nyinspelningar som slår originalet på fingrarna!

7/10