Fluke
Regi: Carlo Carlei
1995
Komedi
Skriven av Linda Snöberg
Tom (Matthew Modine), är en affärsman som enbart tänker på sin karriär
och försummar sin fru Carol (Nancy Travis) och deras son Brian (Max Pomeranc).
Toms liv ändras drastiskt kan man säga efter en bilolycka - han dör. Men kommer
tillbaka som en hund vid namn Fluke. Allt han vill är att få tillbaka Carol och
Brian men han går vilse när han ska försöka ta sig hem, han blir adopterad av
en hemlös kvinna och genom henne lär hans sig att ta emot kärlek och även att
ge kärlek för första gången i sitt liv. Han lär sig att bli en bättre människa
när han förvandlas till en hund. Efter att kvinnan dör så kommer Fluke i
kontakt med Rumbo en hund som han slår följe med.
Historien är helt osannolik,
men vad gör det? Den är väldigt rolig, kan inte fatta varför en del inte
uppskattar en sådan här film. Den är underhållande och trevlig att titta på.
Fluke går t.o.m. några steg längre och jag kan säga att jag tycker detta är en
kanonfilm på alla sett.
Det är ovanligt för en film
att ackumulera och få bra poäng på så mången aspekt… vacker filmmusik, magnifik filmkvalitet och uppsättning,
tillräckligt med humor och excellent handling från början till slut utan en
enda tråkig stund. Ett mycket överraskande slut och med bra känslostämning.
Den är inte gjord för småttingar som
filmer som Babe och Beethoven är, det är en mycket djupare film. Kameraarbetet
och hundarna är helt makalösa, mycket väl tränade inför rollerna. Samuel L.
Jackson är lysande som den som gjorde rösten till Rumbo, Flukes vän.
Den passande musiken i filmen
är väl utvald och är perfekt. Denna vackra,
gripande film är garanterat
gjord för att få oss att tänka till och även fälla en liten tår här och där. Samtidigt
som man i ett annat ögonblick skrattar så man får kramp i magen. Jag var
väldigt snopen att jag inte hörde något om den när den kom ut, hittade den av
misstag när jag letade efter andra filmer.
Jag måste erkänna att jag hade
vattniga ögon vid många tillfällen genom filmens gång. Speciellt scenen där
Fluke skrapar bort snön på sin gravsten för att se vad det stod på gravstenen
är bara för mycket för att man ska kunna hålla tillbaka tårarna.
Det är sant att när en hund
tittar på dig frågandes med sitt huvud lite på sned, att man undrar vad som rör
sig inne i huvudet. Denna film kanske har svaret på den frågan, det märker du
när du ser den. Om du har förlorat någon som du har älskat, vore det inte
underbart om det verkligen var som det är i filmen att man bli pånyttfödd som
en annan varelse på jorden.
Filmen kan eventuellt vara
lite irriterande speciellt för dem som har en tendens att tro på reinkarnation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar