Recension: Guinea Pig: He Never Dies - 1986

Guinea Pig: He Never Dies

Regi: Masayuki Kuzumi

1986

Horror

En man sitter instängd i sin lägenhet, deprimerad och tyngd av att ingen tycks sakna honom. När han till slut har sjunkit så djupt man överhuvudtaget kan sjunka återstår bara för mannen att ta livet av sig. Han börjar skära sig i handlederna bara för att upptäcka att han faktiskt slutar blöda och att det inte alls gör ont. Frustrerad över det han upptäcker hos sig själv, att han inte kan dö. Börjar han vanställa sin kropp på alla möjliga sätt. Han ringer också till en arbetskollega som han ber plocka med sig lite saker till honom. Kollegan har ingen aning om varför han ska plocka med sig t.ex. en yxa och en häcksax men gör det i alla fall. Synen som möter honom i mannens lägenhet är en groteskt lemlästad man som fortfarande lever.

För de av er som läst mina andra recensioner på de tidigare filmerna i serien kan jag säga att det här inte ens kommer i närheten av att vara chockerande på nåt sätt. Visst är de sekvenser där riktigt med blod förekommer välgjorda men lika ofta kan man direkt se hur det är konstruerat och trickfilmat, någon som inte varit alls lika påtagligt i de tidigare delarna.

Filmen har heller inte den amatörkänsla som återfinns i de tidigare två filmerna även om man inleder med att berätta lite om olika seder och bruk runt om i världen. Detta är en trovärdig inledning som ser ut precis som om en collageprofessor ska redogöra för en ny upptäckt. Man påstår i denna inledning att tittaren ska få se en film av en händelse som ägt rum och att det som syns i filmen är på riktigt. Det blir nästan lite komiskt och det känns nästan som om man driver lite med sig själv eller kanske rent av mondo genren, eller åtminstone det som mondo förknippas mest med idag – Faces of Death.

Tror du att du ska bjudas på samma motbjudande film som tidigare är du helt fel ute. Det här påminner mycket mera om de mest komiska inslagen i Faces of Death än något annat. Visst blir man säkert chockad av det här om man inte är insatt, men de personerna skulle å andra sidan aldrig införskaffa det här. Guinea Pig har ju ord om sig att vara bland det värsta som finns att uppbringa men det stämmer absolut inte in på den här filmen. Jag gillar stark film men det här blir bara för komiskt. Skådespelarinsatserna är inget vidare och även om det kanske inte är på just dessa som filmen byggs, är det trots allt en viktig del av förklaringen till att det tyvärr inte blir trovärdigt.

Nu ska det väl sägas till filmens försvar att den trots allt är nästan tjugo år gammal och när den kom mottogs den med all säkerhet i en helt annorlunda filmklimat.

Jag vill ha tillbaka amatörkänslan!

Banana Joe – 1982 - Lättsamt med Bud Spencer

Även om jag anser mig vara en filmfreak av stort format tror jag inte att jag har sett enda enda film med Bud Spencer och Terence Hill. Eller förresten, Terence Hill gjorde ju fenomenala My Name is Nobody! Det är Bud Spencer som min referensram saknar. Förresten har jag heller inte sett någon av alla de filmer de gjorde tillsammans, tror jag inte i alla fall. Detta måste göras något åt och eftersom jag är ambitiös med mina projekt har jag införskaffat en hel del av dennes filmer. Faktum är att många av dem legat i flera år osedda men nu är det i alla fall dags för en av dem.

Bud Spencer spelar en bananodlare som inget hellre vill är att sölja sina bananer i stan och samtidigt införskaffa det som behövs till hans by. Han är en enkel man, men stark och stor som få och när en affärsman försöker få monopol på alla bananhandel i hela världen sätter sig Banana Joe (Spencer) på tvären. Han vill egentligen bara att rätt ska vara rätt och är sannerligen inte intresserad av pengarna. Men affärsmannen vill stoppa Banana Joe och sno åt sig allt för sig själv och skickar lagen på honom. Det visar sig nämligen att Joe saknar tillstånd att handla med bananer och för att få ett sådant måste han ha en födelseattest, för att få det måste han ha en identitetshandling, för att få det behöver han en födelseattest…

Det finns en viss humor i den eviga rundgången som inte tycks gå att komma ur men för det mesta är filmen bara dum. Den är inte en tramsig eller löjlig utan bara dum! Men av någon konstig anledning är den ändå underhållande i sin dumhet. Det är kalkonhumor när den är som bäst och jag får lov att säga att dubbningen är bland det västa jag har sett på mycket länge! Bud Spencer är faktiskt tämligen karismatisk trots att han egentligen inte agerar speciellt väl. Oftast är det väl situationskomik det handlar om men allt som oftast är det inte speciellt roligt, det är bara… dumt!

Men trots detta känner jag att den här inkörsporten varit givande och att resten av mina införskaffade filmer kommer att ses inom en inte alltför avlägsen framtid. Det är trots allt en hel del feelgood över det och det känns heller inte som att man har haft så stora pretentioner.

5/10

Recension: Gag - 2006

Gag

Regi: Scott W. McKinley

2006

Horror

Två tjuvar bryter sig in i ett hus där de hört att det ska finnas ett kassaskåp med massa pengar. Snart upptäcker de dock att allt inte står riktigt rätt till och att det finns en man fastbunden i en säng i källaren. Huset bebos nämligen av en psykopat som, till deras fasa, tar dem till fånga för att utöva sina perversa lustar på dem. Det blir en resa genom tortyr och förnedring där man aldrig kan vara säker på vem som överlever och kanske heller inte vem som är offret och vem som är förövaren.

Efter att ha sett alla filmerna i Saw-serien, Hostel och Hostel 2 samt även mer extrema filmer som August Underground och liknande kan man väl kanske tycka att man borde vara immun mot den här typen av tortyrskildringar. Men här görs det på ett lite annorlunda sätt. Det är väl egentligen inte den visuella biten som är häpnadsväckande utan snarare den uppfinningsrikedom man haft när man skrivit filmen och kommit på vilka metoder som ska användas. Det är innovativt tänkande och även om man inte får se allting in i minsta detalj så är det synnerligen effektivt, kanske än mer så när man inte får allting nedtryckt i halsen (så att säga), utan får tänka sig en del själv också. Min fantasi är mycket värre än vad någon någonsin kommer att komma visa i bilder, den saken är klar!

                     

Så långt är det frid och fröjd, men det finns nackdelar med filmen också. Det fokuseras allt för lite på den innovativa tortyren och kanske en aning för mycket på den maktkamp som sker mellan offer och förövare. Någon flyr, blir infångad/lurad igen och så vidare. Det blir lite tjatigt i slutändan och faktiskt lite segt även om filmen bara är drygt åttio minuter lång. Det är heller inte särkilt bra skådespeleri eller regi, men man kan inte få allt och den amatörmässiga känslan glömmer man snart bort, eller väljer åtminstone att ignorera.

Till filmens nackdel är också att det är lite för lått att räkna ut hur det ligger till och det som antagligen skulle komma som en överraskning blev istället ganska förutsägbart. Kanske låter man sig luras lättare om man brister lite i erfarenhet och jag tror också att filmen i sig kan verka mer skrämmande då.

En annan sak man måste lägga märke till är miljöerna! Man har verkligen lagt ned tid på att få varje detalj rätt. Detta är både positivt och negativt tror jag. Man har gjort det fullt ut och det kanske blir lite over-the-top med all skitighet ibland. Jag får lite vibbar av Stanzes Scrapbook när jag ser den men här ser det lite konstruerat ut. Jag vet inte om det är den klara bilden som ställer till det eller vad det är. Det känns lite för mycket ibland bara. Kanske beror det på att man kanske inte hade behövt hänga tavlor med groteska motiv på varje vägg utan skapat någon form av medelväg istället.

Å andra sidan belyser miljöerna de psykotiska problem som mördaren uppenbarligen lider av och det är ju naturligtvis bra. Det finns också en drömsekvens i filmen som vid första ögonkastet verkar vara onödigt satirisk men som med facit i hand nästan känns genialisk.

Allt som allt är det här en klart sevärd rulle!