Recension: In My Skin - 2002

In My Skin

Aka: Dans ma peau

Regi: Marina de Van

2002

Drama

Esther råkar ut för en liten olycka, hon faller och skadar sitt ben. Först tänker hon inte på det men senare upptäcker hon djupa skärsår i benet på grund av olyckan. Fascinationen för såren är från början måttlig men efter hand kan hon inte hålla fingrarna borta och snart börjar hon tillfoga sig själv större och djupare sår. Hon faller in en slags psykos där hon gör sig själv mer och mer fysisk skada för att verkligen känna sig mer och mer levande.

Till en början känns den här filmen ganska tråkig, inte mycket händer och man är nära att stänga av flera gånger. Kanske beror detta på att vi numera lever i en tid där vi förväntar oss att saker ska börja hända genast och att svaren ska komma serverade på fat omgående. Kanske är det också mer utmanande att titta på en franskspråkig film där man inte begriper ett enda ord av dialogen… Lyckligtvis är filmen textad på engelska!

Efterhand sugs man dock mer och mer in i filmen och de motbjudande scenerna balanserar på gränsen mellan smaklöst och konstnärligt på ett bra sätt. Det blir aldrig splatter av det hela och heller inte obegripligt djupt. Det filmen däremot levererar är tolkningsmöjligheter och jag tror inte två människor tolkar Esthers anledning till självstympningen på samma sätt, åtminstone om man inte är psykiatriker till yrket. Personligen är jag väldigt förtjust i just sådana här filmer där man som tittare får utrymmet att skapa sig en egen uppfattning av olika saker och inte bara får allting serverat. Dessutom gillar jag motbjudande filmer som upprör och tvingar tittaren att konfrontera sitt eget äckel så att säga.

För att undvika missförstånd känner jag att jag åter igen måste poängtera att det alltså inte handlar om någon lågbudgetsplatter a la Eric Stanze och heller inte sån tyngd som Jörg Buttgereit har i sina filmer. Det här är seriöst filmskapande (i brist på bättre ord) om ett allvarligt och revolterande ämne! Filmen därför lämpar sig mer till de som inte är i starkt behov av underhållningsvåld och tål en realistisk skildring av självstympning.

Men den här filmen är mycket mer än så. Det är också en starkt metaforisk berättelse där tittaren avgör om metaforerna ska tolkas som ett slags intellektuell onani eller helt enkelt som sökandet efter livet eller sitt eget välbefinnande. Jag känner smärtan, alltså finns jag till – ungefär.

Det här är Marina de Vans hittills enda långfilm men jag ser helt klart fram emot nästa!

In the Beginning - 2000 - Gamla testamentet på tre timmar

In the Beginning

Regi: Kevin Connor

2000

Drama

Abraham har fått i uppdrag av Gud att leda folket till en ny plats. Guds vägar äro outgrundliga och tar sig lite underliga och långa vägar ibland och vi får följa vandringen och äventyren i generation efter generation. Filmen tar, som namnet antyder oss med på en resa som börjar i begynnelsen och slutar med utvandringen från Egypten. På vägen finns rättrådiga män, tvivlare och Guds prövningar. Man hittar också en brinnande buske, en blodröd Nilen och tio budord.

Kan man komprimera ner gamla testamentet till dryga 3 timmar? Svart är naturligtvis: Nej! Resultatet blir en berättelse, som visserligen behandlar en ganska lång tid, men som enbart hinner med att skumma lite på ytan. Detta innebär naturligtvis att mer djupgående information som VARFÖR och HUR går förlorat. Man får helt enkelt nöja sig med att veta ATT saker och ting händer. Det blir aldrig riktigt intressant och får man ingen djupgående berättelse kommer man snart på sig själv med att sitta och titta på klockan.

Mycket av problemet bottnar i att filmen, eller miniserien som det egentligen är, försöker utspelas sig under så lång tid. Inte bara manuset blir tunt på det viset, skådespelarna hinner heller inte bli varma i kläderna och när vi väl lärt känna deras karaktär ytligt är det dags att ta ett skutt framåt i tiden – till nya ansikten. De karateristiska kännetecknen från miniserier gör sig också plågsamt påminda, kanske är det bara jag som inte tycker om dessa tecken och kanske är jag inte riktigt objektiv i just detta. Jag gillar det i alla fall inte.

Jag tror att man har ett betydligt större utbyte av filmen om man har en del förkunskaper om berättelserna om t.ex. Abraham, Jakob och Moses. Grundläggande religionskunskap med andra ord. Kanske just för att filmen inte går så mycket på djupet.

Varför ska man då se den här filmen när det finns så mycket bättre och mer djupgående religionsfilmer? Jag skulle t.ex. hellre rekommendera Cecil B DeMilles mästerliga epos The Ten Comandments som mycket mer detaljerat behandlas historien om Moses, från födseln till röda havet. Men fördelen med den här är precis samma som dess nackdel, den utspelar sig under lång tid och ger en grundläggande bild av även de mindre centrala figurerna i bibeln, så som Laban och hans tvenne döttrar och jag har inte sett så många filmer som börjar SÅ tidigt i historien.

Bland Skådespelarna märks framförallt Martin Landau som verkligen visar att ha kan agera i rollen som Abraham och den gamle, alltid lika vassa, Draculakungen Christopher Lee gör en roll som egyptisk Farao

Grease 2 - 1982 - En osannolik uppföljare!

Grease 2

Regi: Patricia Birch

1982

Musikal

Skriven av: Linda Snöberg

Året är 1961 och Stephanie Zinone (Michelle Pfeiffer) är den tuffa ledaren för Pink Ladies, medan Michael Carrington (Maxwell Caulfield) är en väluppfostrad brittisk utbytesstudent. Michael gillar Stephanie, men medlemmarna i Pink Ladies tillhör ett annat gäng som heter T-Birds och de får bara träffa dem. Fast när en maskerad kille en kväll räddar Stephanie från ett ohyfsat gäng, är hon angelägen om att lära känna den coola killen med den häftiga bågen. I skolan gör Michael allt för att få spendera tid med Stephanie. Han är slipad på det engelska språket och det går hem hos lärarna och han hjälper Stephanie att skriva en uppsats. Men hon har bara den coola killen i huvudet och kan inte koncentrera sig på något annat.

Det är väl inte mycket som är toppen med denna film, handlingen, musiken och koreografin är ju inte speciellt unikt, men det funkar i mina ögon ändå. Det är synd för filmen skulle kunna bli mer uppskattad för sin genre och rollsättningen. Huvudrollsinnehavarna gjorde vad de kunde, men det räckte inte för att kunna rädda filmen. Jag tror att personerna som spelar i filmen verkligen har kul och njuter i fulla drag och det är ju ett plus.

Det som är fel med filmen är också att ingen av musiken hade den där känslan av 60 talet. Michelle Pfeiffer kanske är lite generad av att hon gjorde filmen, men jag tycker att hon gör ett strålande jobb som Stephanie.

Det som är bra med filmen tycker jag är kläderna, de är trevliga och har i alla fall en liten tendens till att kunna vara från 60 talet.

Det hade varit en mycket bättre historia om Michelle Pfeiffer hade varit Sandys och Dannys dotter då hade man kunnat få något sammanhang i filmen, men istället väljer man att göra om samma film fast på ett betydligt sämre sätt.

Jag som är förtjust i motorcyklar, hoppade högt när jag såg filmen och jag har sett den flera gånger. Tycker att den är bra och det finns en del bra låtar som har borrat sig fast i huvudet på mig.