Recension: In My Skin - 2002



In My Skin
Aka: Dans ma peau
Regi: Marina de Van
2002
Drama

Esther råkar ut för en liten olycka, hon faller och skadar sitt ben. Först tänker hon inte på det men senare upptäcker hon djupa skärsår i benet på grund av olyckan. Fascinationen för såren är från början måttlig men efter hand kan hon inte hålla fingrarna borta och snart börjar hon tillfoga sig själv större och djupare sår. Hon faller in en slags psykos där hon gör sig själv mer och mer fysisk skada för att verkligen känna sig mer och mer levande.

Till en början känns den här filmen ganska tråkig, inte mycket händer och man är nära att stänga av flera gånger. Kanske beror detta på att vi numera lever i en tid där vi förväntar oss att saker ska börja hända genast och att svaren ska komma serverade på fat omgående. Kanske är det också mer utmanande att titta på en franskspråkig film där man inte begriper ett enda ord av dialogen… Lyckligtvis är filmen textad på engelska!

Efterhand sugs man dock mer och mer in i filmen och de motbjudande scenerna balanserar på gränsen mellan smaklöst och konstnärligt på ett bra sätt. Det blir aldrig splatter av det hela och heller inte obegripligt djupt. Det filmen däremot levererar är tolkningsmöjligheter och jag tror inte två människor tolkar Esthers anledning till självstympningen på samma sätt, åtminstone om man inte är psykiatriker till yrket. Personligen är jag väldigt förtjust i just sådana här filmer där man som tittare får utrymmet att skapa sig en egen uppfattning av olika saker och inte bara får allting serverat. Dessutom gillar jag motbjudande filmer som upprör och tvingar tittaren att konfrontera sitt eget äckel så att säga.

För att undvika missförstånd känner jag att jag åter igen måste poängtera att det alltså inte handlar om någon lågbudgetsplatter a la Eric Stanze och heller inte sån tyngd som Jörg Buttgereit har i sina filmer. Det här är seriöst filmskapande (i brist på bättre ord) om ett allvarligt och revolterande ämne! Filmen därför lämpar sig mer till de som inte är i starkt behov av underhållningsvåld och tål en realistisk skildring av självstympning.

Men den här filmen är mycket mer än så. Det är också en starkt metaforisk berättelse där tittaren avgör om metaforerna ska tolkas som ett slags intellektuell onani eller helt enkelt som sökandet efter livet eller sitt eget välbefinnande. Jag känner smärtan, alltså finns jag till – ungefär.

Det här är Marina de Vans hittills enda långfilm men jag ser helt klart fram emot nästa!