In My Skin
Aka: Dans ma peau
Regi:
Marina de Van
2002
Drama
Esther
råkar ut för en liten olycka, hon faller och skadar sitt ben. Först tänker hon
inte på det men senare upptäcker hon djupa skärsår i benet på grund av olyckan.
Fascinationen för såren är från början måttlig men efter hand kan hon inte
hålla fingrarna borta och snart börjar hon tillfoga sig själv större och
djupare sår. Hon faller in en slags psykos där hon gör sig själv mer och mer
fysisk skada för att verkligen känna sig mer och mer levande.
Till en början
känns den här filmen ganska tråkig, inte mycket händer och man är nära att
stänga av flera gånger. Kanske beror detta på att vi numera lever i en tid där
vi förväntar oss att saker ska börja hända genast och att svaren ska komma
serverade på fat omgående. Kanske är det också mer utmanande att titta på en
franskspråkig film där man inte begriper ett enda ord av dialogen… Lyckligtvis
är filmen textad på engelska!
Efterhand sugs man
dock mer och mer in i filmen och de motbjudande scenerna balanserar på gränsen
mellan smaklöst och konstnärligt på ett bra sätt. Det blir aldrig splatter av
det hela och heller inte obegripligt djupt. Det filmen däremot levererar är
tolkningsmöjligheter och jag tror inte två människor tolkar Esthers anledning
till självstympningen på samma sätt, åtminstone om man inte är psykiatriker
till yrket. Personligen är jag väldigt förtjust i just sådana här filmer där
man som tittare får utrymmet att skapa sig en egen uppfattning av olika saker
och inte bara får allting serverat. Dessutom gillar jag motbjudande filmer som
upprör och tvingar tittaren att konfrontera sitt eget äckel så att säga.
För att undvika
missförstånd känner jag att jag åter igen måste poängtera att det alltså inte
handlar om någon lågbudgetsplatter a la Eric Stanze och heller inte sån tyngd
som Jörg Buttgereit har i sina filmer. Det här är seriöst filmskapande (i brist
på bättre ord) om ett allvarligt och revolterande ämne! Filmen därför lämpar
sig mer till de som inte är i starkt behov av underhållningsvåld och tål en
realistisk skildring av självstympning.
Men den här filmen
är mycket mer än så. Det är också en starkt metaforisk berättelse där tittaren
avgör om metaforerna ska tolkas som ett slags intellektuell onani eller helt
enkelt som sökandet efter livet eller sitt eget välbefinnande. Jag känner
smärtan, alltså finns jag till – ungefär.
Det här är Marina
de Vans hittills enda långfilm men jag ser helt klart fram emot nästa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar