The Devil Wears Prada - 2006 - Meryl Streep är fabulös!

Romantiska komedier är generellt en genre som jag har väldigt svårt för. Men eftersom det här var en film som fick en hel del uppmärksamhet när den kom för några år sedan tänkte jag att jag skulle se efter vad det var lite mer noggrant. Jag hade väl inte förväntat mig något speciellt överhuvudtaget egentligen och visste inte heller om man skulle ta handlingen bokstavligt eller inte – om Miranda, chefen på en stor modetidning var Djävulen personifierad eller om det var ett bildligt uttryck. Det visade sig vara en synonym till den mest krävande chef man kan tänka sig ungefär så någon ockultism finns det inte att hämta här. Hur som helst så upptäckte jag ganska omgående att jag tyckte om det jag såg. Skådespelarna var bra i sina roller och Meryl Streep, som spelar den hänsynslösa Miranda är fullständigt fabulös! Sensmoralen i filmen är inget nytt och går ut på ungefär det man kan förvänta sig, var ärlig mot dig själv, fjäska inte för andra (läs: chefen) och sälj inte din själ till ditt jobb om du olyckliggör dig privat. Handingen som sådan tar heller inte några oväntade vändningar, men det är roligt i alla fall! Det är inte vad som berättas som är det intressanta utan hur det berättas. Det är inte teknisk ekvilibrism från filmmakarna i form av briljant foto och annat utan personinstruerade skådespelartalanger som gör filmen till vad den är. Det och ett väldigt bra manus! Ignorera sensmoralen och koncentrera dig på vägen mellan start och mål istället så gillar du kanske den här lika mycket som jag! 

8/10

Du kan köpa filmen på:
CDON
Ginza
Discshop

Recension: Malibu Shark Attack – 2009

Faktum är att det här är en lite annorlunda film jämfört med vad som brukar vara standarden när det gäller hungriga hajar som kalasar både på turister och lokalbefolkning. Men ha inte för höga förhoppningar nu, det är inte så mycket som gör den udda… För det första trycks det inte lika hårt på en politiker i ledande ställning, oftast en borgmästare, som vill rädda turismen och därmed förringar riskerna. Däremot finns det en byggherre som inte tänker låta någonting stoppa hans nya bygge.

Dessutom handlar det förstås inte om ”vanliga” vithajar som det så ofta gör utan om en ”utdöd” förhistorisk art som kommer till liv i och med ett vulkanutbrott under vattnet. Eller rättare sagt så kommer de fram ur sina gömmor, sin dvala eller vad det nu är som gör att de har trots vara försvunna från jordens yta i miljoner år. Hur som helst orsakar detta utbrott en tsunami, för vad kan väl vara värre än en tsunami? Jo, en tsunami som drar med sig hungriga förhistoriska hajar…

Dessa hajar, vars namn jag har glömt bort ser faktiskt ganska löjliga ut och de beter sig snarare som hundar som biter efter sitt byte medan de simmar mot det i sin attack. Det är tydligt datoranimerade varelser och deras utseende är som sagt ganska löjligt. Men inte vet jag, det kanske finns en vetenskaplig förebild till dessa hajar? Det känns inte så men vem vet?

Jag gillar blandningen mellan katastroffilm och djurskräckis även om jag hade hoppats på att man skulle kunna ha gjort något mer av det. Som det är nu är det lite för mycket Baywatch och lite för lite skräck. Det är helt enkelt bara en i raden av filmer som försöker håva in en och annan spänn på din absurditet och det är väl egentligen bara komplettister som bör se den här. Eller förstås om man är ute efter kalkonvärden…

4/10

Recension: Fried Green Tomatoes - 1991

Fried Green Tomatoes

Regi: Jon Avnet

1991

Drama

Evelyn Couch (Kathy Bates) och hennes make Ed (Gailard Sartain) ska hälsa på släkt på sjukhuset, men eftersom Evelyn inte är välkommen förpassas hon till ett uppehållsrum. Där får hon kontakt med en gammal kvinna (Jessica Tandy) som berättar en mäktig historia om Idgie Threadgoode från när seklet var ungt. Evelyn fascineras av historien och eftersom hon har lite problem i äktenskapet inspireras hon av den egensinniga och frispråkiga kvinnan historien centrerar sig kring, som går sin egen väg och som alltid tycks stå upp för det hon anser vara rätt och riktigt. Relationen med den gamla kvinnan, som rymmer en väldig likhet med huvudpersonen i berättelsen, blir starkare och starkare. Snart blir de bästa vänner och i takt med att de umgås varje dag och fördjupar sig i historien, blir Evelyn starkare som person och står på sig i vardagssituationerna. Snart har hon full kontroll över sin egen vilja och gör det som hon verkligen vill istället för det som omgivningen förväntar sig!

Det här är dramafilm som ägnar sig både åt att locka till skratt och pressa fram tårar ur åskådaren, ibland kan det vända på ett litet ynka ögonblick men det är väl å andra sidan så livet är också, man vet aldrig vad som händer så fort man vänder bort huvudet. Egentligen är det två filmer i en då det mestadels är frågan om två parallellhandlingar, dels den som den gamla damen – Mrs Threadgoode, berättar, dels den som upptar Evelyns vardag. Man kan se tydliga likheter mellan vad Evelyn egentligen skulle vilja göra och vad Idgie verkligen gör och det är inte svårt att förstå varför hon blir så inspirerad.

Man funderar dock en smula på sanningshalten i den gamla damens historia och ett flertal teorier dyker upp i hjärnan. Antingen hittar hon på alltsammans och är i själva verket senildement, eller så är det verkligen så som hon beskriver det, med eller utan sig själv i huvudrollen. Eller så kanske det rent av en fabrikation i Evelyns huvud, lite i stil med den twist som gör Das Cabinet des Dr Caligari så speciell, hon kanske ser ansikten på sjukhemmet och fantiserar ihop sin egna historia kring dem. Det finns fler teorier än så, mer eller mindre djupgående, men jag tror ändå det viktigaste i sammanhanget är att historien berättas, om den är sann eller inte spelar ingen roll. Det är den påverkan till ett annat liv som Evelyn får som är det viktigaste. Ett uppvaknande och en insikt om vad som egentligen behöver göras.

Finns det en sensmoral i filmen, vilket jag anser att det bör göra i en film som denna, så är det kanske att man alltid ska ställa upp för sina vänner och göra det rätta. Det låter kanske lite grund men jag tror inte att man behöver krångla till det mer än så. Livet handlar ytterst om de man håller kära och ser man inte till att göra vad man kan för dem kommer man nog att ångra sig bittert för resten av livet.

Nåja, skådespelaremässigt finns det absolut inget at klaga på och man sitter egentligen som trollbunden av de flesta av karaktärerna i filmen, åtminstone de som betyder något i det långa loppet, de som bara skymtar förbi någon gång emellan åt, som Evelyns make, är inte riktigt lika intressanta. Inte för att han, eller de andra mindre rollerna skulle göra ett bra jobb, men det är helt enkelt inte tillräckligt viktiga för att man ska lägga märke till dem på samma sätt som Kathy Bates, som är helt fenomenal, och Jessica Tandy. Och eftersom den största delen av filmen utspelar sig runt sekelskiftet och framåt, läggs mycket fokus också på Mary Stuart Masterson, som spelar Idgie, och Mary-Louise Parker som spelar hennes väninna och vapendragare Ruth. Det blir en strålande kvartett av det hela och så här med filmen i relativt färskt minne kan jag bara komma ihåg en enda sak som inte är i toppklass med när det gäller skådespeleriet. Det är inte ens något viktigt och kan snarast klassas som en petitess när en statist av något slag springer förbi kameran, men gör det med lite för mycket inlevelse. Scenen varade säkert inte över en sekund, men jag minns att jag reagerade på det.

Eftersom filmen utspelar sig i två olika tidsaspekter behövs det naturligtvis två olika typer av miljöer. Jag tycker man har hittat fulländning i båda fallen, även om nutid torde vara något enklare att gestalta. Man tycker sig existera i symbios med det som utspelas i filmen och man har också lyckats skapa den där lilla extra känslan av att tillbakablicken, eller berättelsen, eller vad man ska kalla den balanserar på gränsen mellan verklighet och en saga. Det är väl därför man får den typen av teorier i skallen som jag nämnde ovan antar jag.

Ska man dela ut betyg till den här filmen finns det bara ett som är adekvat – full pott!

Recension: Warbirds – 2008

I andra världskrigets slutskede skall ett modifierat bombplan frakta en hemlig last till en hemlig destination under ledning av överste Toller. Trots hans vilda protester och direkta order tvingas planet att nödlanda på en liten ö mitt i havet. Det upptäcker att det inte bara är de få japaner som fortfarande är kvar på ön som är deras fiender. Än värre är de flygande monster som hindrar dem att lämna ön.

Faktum är att jag inte hade förväntat mig att varelserna, som ser ut som förhistoriska flygande dinosaurier., skulle se så bra ut! Det finns säkert ett fint namn för dem men jag antar att man har förändrat dem en smula för att de ska passa in bättre i filmen också, gett dem tänder etc. Hur som helst gillar jag faktiskt filmen en hel del, jag tycker att den är underhållande även om den (naturligtvis) är tämligen förutsägbar och klichéfylld. Besättningen som består av kvinnor (Wasp’s = Womens Air Service Corps) känns först tämligen malplacerade men allt eftersom känner jag mig mer och mer tillfreds med dem. Det kan förstås bero på att de jobbigaste av dem blir de flygande bestarnas första måltid…

Naturligtvis finns det rena sakfel i filmen och situationer som verkligen känns hämtade ut det blå. Ibland känns det som om besättningen besatt övernaturlig styrka och ibland, ja vet inte vad… Men det gör ingenting, det är väl också en del av underhållningen kanske, dessa slarvfel som man tycker att filmmakarna skulle kunna undvika. Det blir lätta kalkonvärden men på det hela taget är det snarare en underhållande film även utan dessa osannolika situationer!

6/10