Recension: Fried Green Tomatoes - 1991



Fried Green Tomatoes
Regi: Jon Avnet
1991
Drama

Evelyn Couch (Kathy Bates) och hennes make Ed (Gailard Sartain) ska hälsa på släkt på sjukhuset, men eftersom Evelyn inte är välkommen förpassas hon till ett uppehållsrum. Där får hon kontakt med en gammal kvinna (Jessica Tandy) som berättar en mäktig historia om Idgie Threadgoode från när seklet var ungt. Evelyn fascineras av historien och eftersom hon har lite problem i äktenskapet inspireras hon av den egensinniga och frispråkiga kvinnan historien centrerar sig kring, som går sin egen väg och som alltid tycks stå upp för det hon anser vara rätt och riktigt. Relationen med den gamla kvinnan, som rymmer en väldig likhet med huvudpersonen i berättelsen, blir starkare och starkare. Snart blir de bästa vänner och i takt med att de umgås varje dag och fördjupar sig i historien, blir Evelyn starkare som person och står på sig i vardagssituationerna. Snart har hon full kontroll över sin egen vilja och gör det som hon verkligen vill istället för det som omgivningen förväntar sig!

Det här är dramafilm som ägnar sig både åt att locka till skratt och pressa fram tårar ur åskådaren, ibland kan det vända på ett litet ynka ögonblick men det är väl å andra sidan så livet är också, man vet aldrig vad som händer så fort man vänder bort huvudet. Egentligen är det två filmer i en då det mestadels är frågan om två parallellhandlingar, dels den som den gamla damen – Mrs Threadgoode, berättar, dels den som upptar Evelyns vardag. Man kan se tydliga likheter mellan vad Evelyn egentligen skulle vilja göra och vad Idgie verkligen gör och det är inte svårt att förstå varför hon blir så inspirerad.

Man funderar dock en smula på sanningshalten i den gamla damens historia och ett flertal teorier dyker upp i hjärnan. Antingen hittar hon på alltsammans och är i själva verket senildement, eller så är det verkligen så som hon beskriver det, med eller utan sig själv i huvudrollen. Eller så kanske det rent av en fabrikation i Evelyns huvud, lite i stil med den twist som gör Das Cabinet des Dr Caligari så speciell, hon kanske ser ansikten på sjukhemmet och fantiserar ihop sin egna historia kring dem. Det finns fler teorier än så, mer eller mindre djupgående, men jag tror ändå det viktigaste i sammanhanget är att historien berättas, om den är sann eller inte spelar ingen roll. Det är den påverkan till ett annat liv som Evelyn får som är det viktigaste. Ett uppvaknande och en insikt om vad som egentligen behöver göras.

Finns det en sensmoral i filmen, vilket jag anser att det bör göra i en film som denna, så är det kanske att man alltid ska ställa upp för sina vänner och göra det rätta. Det låter kanske lite grund men jag tror inte att man behöver krångla till det mer än så. Livet handlar ytterst om de man håller kära och ser man inte till att göra vad man kan för dem kommer man nog att ångra sig bittert för resten av livet.





Nåja, skådespelaremässigt finns det absolut inget at klaga på och man sitter egentligen som trollbunden av de flesta av karaktärerna i filmen, åtminstone de som betyder något i det långa loppet, de som bara skymtar förbi någon gång emellan åt, som Evelyns make, är inte riktigt lika intressanta. Inte för att han, eller de andra mindre rollerna skulle göra ett bra jobb, men det är helt enkelt inte tillräckligt viktiga för att man ska lägga märke till dem på samma sätt som Kathy Bates, som är helt fenomenal, och Jessica Tandy. Och eftersom den största delen av filmen utspelar sig runt sekelskiftet och framåt, läggs mycket fokus också på Mary Stuart Masterson, som spelar Idgie, och Mary-Louise Parker som spelar hennes väninna och vapendragare Ruth. Det blir en strålande kvartett av det hela och så här med filmen i relativt färskt minne kan jag bara komma ihåg en enda sak som inte är i toppklass med när det gäller skådespeleriet. Det är inte ens något viktigt och kan snarast klassas som en petitess när en statist av något slag springer förbi kameran, men gör det med lite för mycket inlevelse. Scenen varade säkert inte över en sekund, men jag minns att jag reagerade på det.

Eftersom filmen utspelar sig i två olika tidsaspekter behövs det naturligtvis två olika typer av miljöer. Jag tycker man har hittat fulländning i båda fallen, även om nutid torde vara något enklare att gestalta. Man tycker sig existera i symbios med det som utspelas i filmen och man har också lyckats skapa den där lilla extra känslan av att tillbakablicken, eller berättelsen, eller vad man ska kalla den balanserar på gränsen mellan verklighet och en saga. Det är väl därför man får den typen av teorier i skallen som jag nämnde ovan antar jag.

Ska man dela ut betyg till den här filmen finns det bara ett som är adekvat – full pott!